Min ätstörning i ord...

edit 18:48 Varning för ett himla långt inlägg märkte jag när jag scrollade, läs på egen risk. Varning för s.k Scrollfinger! Och inte så intressant är det heller så jag varnar för det också när jag nu likaså är på gång...

För ett år sen drygt upptäckte farbror doktorn att jag hade låg ämnesomsättning, eller rätt jävla låg för att vara ärlig.
Fick medicin i form av Levaxin. Ökade dosen tills jag hade en om inte normal så hyfsad nivå.
Jag tänkte ju, tusicken det här blir bra, öka ämensomsättningen så kommer jag att börja tappa lite kilon.
Ja, tjena.
Vad hände tror ni?

Resultat efter ett år var +10 kg! Fatta, tio kilo på en redan fetmakropp är inte kul. Och inte bara det, jag fick ökad aptit också.
Började med frukost då hungern drev mig till det.
Ni vet ju att folk som äter frukost har lägre BMI.
Ja, tjena. Jamenasäkertserru.

Så nu äter jag. Och nu när Maken är borta äter jag mer än vanligt. Varför frågar de vetgiriga? Jag svarar att jag tröstäter, godis är inte så gott som det borde vara utan nu är jag hungrig.


Jag har haft en ätstörning under många många år. Inte en sådan där man går ner i vikt tills man blir mager och sjuk utan mer tvärtom.

När jag flyttade hemifrån för att börja studera så tappade jag kontrollen. Slutade äta mat och åt lite godis i stället. Gick upp i vikt och tvärbantade, gång på gång. Jag snackar om upp 25 och ner 20 osv, man behöver inte vara ett mattesnille för att räkna ut den ekvationen..

Sen flyttade jag till ett fast jobb. Vi hade problem på arbetsplatsen med en chef som inte klarade pressen, dom hade haft problem där i många år och så kom vi 5 nya relativt utexaminerade arbetsterapeuter samtidigt för att börja jobba där.
Trots att dom som jobbat där tidigare fått munkavle så läckte det ju ut, det sipprade ut från väggarna och helt plötsligt satt vi i krismöte efter krismöte. Min trivsel där var väl typ noll, turligt nog hade jag bra kompisar där så jag höll ut i tre år men sen sa jag upp mig. Min mamma hade också en tuff tid med en misshandlande make så jag ville ju vara närmare henne också.

Jag började tvångsäta.
Vid vissa fasta tider så åt jag godis, chips och glass i enorma mängder. Jag skulle nämligen "mysa" framför tv´n, ungefär som när man var liten och fick lördagsgodis. Jag gjorde det som en slags ventil, i det tysta så åt jag mig till en slags inre avslappning. När jag myste hade jag kontroll, på något sjukt sätt.

Jag åt inte mat utan godis. Dyrt blev det och förödande för vikt och hälsa.
Det gick så långt att jag började åka längre sträckor för att handla, det gick inte längre att låtsas att jag skulle ha barnkalas, party eller något annat som handlade om godis och chips.
Jag skämdes.
Därför åkte jag till olika affärer så att dom inte skulle börja undra.

Jag ljög också för mina kompisar. Ibland ringde det på dörren men jag stängde bara ljudet på tv´n och satt tyst med dunkande hjärta och väntade på att dom skulle gå igen.
Jag ville inte visa att jag satt ensam med bordet fullt med godis.
Det räckte nämligen inte med en påse godis eller en påse chips, nej det skulle vara sött, salt, hårda, chips, ostkrokar, dip, glass, choklad, fikabröd etc.
Allt på samma gång.
Så att man riktigt kunde mysa.
Gick ju .... bra *hrm*

Detta beteende höll på egentligen tills jag började gå i terapi. Mycket fick sin förklaring och jag kunde se på mitt beteende med andra ögon. Inte så att jag helt slutade men det blev helt annorlunda.
Numera kan jag inte förstå att jag kunde äta en hel chipspåse, trots att jag dessutom åt choklad och godis.
Jag äter godis ännu såklart, och fikabröd mm men det är på ett annat sätt. Dessutom fick jag matvanor när jag träffade Maken. Jag slarvade på hans kvälls och nattpass förstås, men oftast var det ju mat som gällde eftersom han ville ha det.

Nu är Maken orolig för att jag inte ska äta ordentligt när han är borta, men jag har lugnat honom med att även om han är den som vanligtvis lagar mat så är själva matlagningen något jag trots allt kan.
Och som jag äter.
Ok, att det ofta är samma mat men jag äter iaf.
Otroligt att tänka på när jag var singel, att jag ingenting åt. Pappa bjöd mig på middag ibland för att vara säker på att jag skulle äta någongång.
Sen fick jag dille på vissa saker och då var det det som gällde. Både när jag tvångsåt och matätningen.

Kommer ni ihåg Fazers små chokladbitar, den med lakritsbitar i, lakritskulor som var lite sega?
Dom hade jag pippi på minns jag. Jag kunde gå och köpa 4 för en tjuga eller vad dom kostade på flera olika ställen, så att dom inte skulle undra om jag skulle äta alla själva.

Samma var det med mat. Jag åt ett tag bara uppvärmda fiskpinnar.
Låter det konstigt? Ja, det är klart att det gör.
När jag stekt fiskpinnar så luktade det så stekos att jag blev illamående, som det kan bli när man aldrig äter, vilket innebar att jag lämnade fiskpinnarna i pannan och lämnade lägenheten.
Sen kunde jag värma upp dom och gud så gott det var.
Tycker jag ännu ;)

Men nu är det andra tider som gäller i det Ulrikanska huset. Nu försöker jag börja dagen med frukost och jag äter alltid minst en gång till, och det är en jäkla bedrift kan jag säga. Men min poäng med hela detta långa inlägg är att jag nu känner hunger.
Jag upprepar HUNGER.
Det gjorde jag inte förr, och nu är jag hungrig ofta, vilket innebär att jag ofta vill äta nåt.
I teorin eller i en perfekt värld borde jag börja gå ner med denna nya mathållning, men se icke sa nicke.
Jag går upp jag.
Och snart spricker jag väl.

Joråseruatt.
Men annars är det bra liksom.
Trots att jag snart spricker av att leva mer hälsosamt.
Tack så mycket för ingenting!

Nu ska jag gå och ta mig lite glass.
Måste testa om det verkligen är så att jag inte tål mjölkprodukter som jag börjat misstänka pga magont och toabesök efter filtallrik.
Vad är det dom säger trial and error?
Det ska bli min melodi det.