måndag 31 december 2012

Årets sista dag, tiddelipom!

Årets sista dag. Orkar inte se tillbaka på 2012 och summera året i två rader, får bli någon annan dag men ett visst mått av elände har året innehållit fast det har avslutats i en bättre känsla, hoppas på ett kanonår 2012.

Här i vårt hem råder nu en nybadad känsla. Bosse har fått en Golden Shower och luktar gott, godare än vad goldenshowers vanligen luktar (om jag får förmoda fritt då jag aldrig har känt behovet av att pröva en, urk) och han är lite fluffig och luktar gott, lite godare än vanlig blöt hund.

Hjördis gillar Bosse helskarpt numera. När vi badade Bosse och jag så krafsade hon som en galning på dörren och ville komma in. Där Bosse är vill hon vara. Närkontakt sker dagligen och inga fräs längre, det lär väl komma någon gång men då förtjänar han det nog.
Hjördis har aldrig varit nere så mycket som nu, vill vara en del av flocken vill hon ju, katthund som hon är.

Hoppas Ni alla får en härlig nyårsafton, vare sig ni ska fira i lugn och ro, inte fira alls eller partaja. Hoppas på ett år med lite smällare men eftersom det är varmt så lär det smälla på ordentligt. Vi får se hur Bosse tar det, hoppas han är cool fast jag tror inte det. Tyvärr.

Bosse nyårsafton 2012
Nybadad och redo att möta det nya året. 
Han är jättespänd på vad 2013 ska innehålla.
 Och sen är han spänd på hur alla jäkla raketer och smällare låter...

Här springer Bosse. Inte taget idag för idag är det 0 st grader, varken varma eller kalla och det regnar.
Bosse kan springa fort.
Bosse är också en fena på att spåra upp barr, löv och små kvistar. Har ni borta någon kvist eller något granbarr ni vill ha tillbaka, Ring så Spårar vi!!


Ha ett Gott Nytt År alla!

lördag 15 december 2012

Jahaja

Det känns tomt efter Homer. Det var den värsta upplevelsen vad gäller avlivning av en katt jag varit med om. Gud så hemskt jobbigt. Han var så himla älskad och det känns skönt att han fick gå vidare, kanske till Allis, vad vet jag.

Hemma är det nu en annan stämning. Ingen rädsla faktiskt utan nyfikenhet och busvillighet. Hjördis bjuder upp till dans med Bosse men hon törs inte riktigt gå hela vägen. Hon pratar till honom och nosar på honom, han blir då lätt väldigt till sig så då drar hon sig tillbaka.
Bägge ligger i sängen (host) med oss, på var sin sida om mina ben. Hela natten.
Hjördis söker upp oss hela tiden, så mycket har hon inte varit nere sen kattungetiden. När inte Homer finns att ägna tid med så vill hon vara med oss andra tre. Och då är Bosse väldans intressant, hon ligger och bevakar varje rörelse han gör. Hon är mäkta förvånad över hans klumpighet och krumsprång där hon galant svingar sig upp i klätterställningen.
Mina sötepötingar...

Här kommer några bilder på undervalpen Bosse. Inte riktigt lika suddiga som dom första men fan vad svårt det är att fota honom.
Bosse Gräv- och Gräshunden. Hittar minsta strå i djupsnön!

Han kan vara stilla också. Faktiskt.

Här med polaren Becky. 
Som var i löpen kan jag tillägga och Bosse var intresserad. Dom busade så att vi var tvungna att koppla Bosse, det tog en kvart innan han slutade flämta. Det tar på krafterna att uppvakta kvinnor.
Inte för att det var vidare svårt, Becky var en riktig slampa som villigt bjöd ut sig!

Här är han pömsig. Det är bus, bus, mat och pömsighet.

måndag 10 december 2012

Nu har Homer somnat in...

Homer

Älskad och så jäkla jäkla saknad.



15.45

Beslutet är taget. Tid för avlivning har vi fått, så 15.45 idag får älskade Homer somna in.
Tack för alla fina och värmande kommentarer, det känns i hjärtat det också.

Homer och Hjördis har sovit kloss mot mig hela natten. Jag har sovit själv med dom så att dom får en lugn tid så här före eländet (kanske mest för min skull om jag ska vara ärlig).
Homer är så himla go och det gör det hela än värre. På ett sätt hade det känts bättre om han låg och skakade under sängen. Nej, ensam med mig går det bra, då är det onda på avstånd och då är han kelen och mysig.
Gud vad hemsk jag känner mig. Jag fasar för ögonblicket då vi ska iväg på vår sista resa Homer och jag.

Jag önskar det vore över. Tårarna är konstigt nog inte slut fast dom borde vara det som jag grinar..

Sen blir det dock lite intressant att se hur Hjördis reagerar, tidigare när vi fått avliva en katt har ju den andra blivit helt ensam och tröstlös. Nu har vi ju Bosse som är intressant. Hon kommer ju att sakna sin andra halva förstås men hon blir ju liksom inte helt ensam, kanske hon söker sig mer till oss andra när hon blir ensam. Vi får helt enkelt se.
Vi får ägna tid speciellt åt henne, med laserpekare och fingerormar i sängen. Ensamtid utan störande men ändå intressanta objekt som Bossar etc...

Vi håller ju igen på matintagen men idag ska vi unna oss lite saffransbröd och hembakade pepparkakor som är ordentligt kryddade och som smälter i munnen. Lite gladmat behövs en dag som denna.
Det blir en hemsk dag.
Fyfanfyfanfyfan!!

söndag 9 december 2012

Jag är så jäkla ledsen....

Varning för ett långt och sorgligt inlägg...

Det går inte så bra med Bosse och katterna, eller med Homer egentligen. Anledningen till att vi inte skaffat hund tidigare är egentligen Homer. Hjördis är nyfiken, glad och social så hon klarar mer än vad Homer gör.

För några dagar sen hade vi ett intermezzo som fick oss att inse fakta. Homer kommer nog inte att klara denna omställning, hans cirklar är rubbade så totalt att han nog inte hämtar sig.
Vi funderar därför på att avliva honom. Det gör så jäkla ont.

Homers bakgrund är nog rätt sorglig. Hade vi haft mer vett än hjärta hade vi inte tagit honom alls. Men hjärtat väger in andra saker och vi tog honom till våra hjärtan. Något är fel med honom, det insåg vi första dagen. Han tydde sig inte till någon av oss. Han ville helst vara själv. Det tog åtta månader innan han kom självmant till mig, och då hade jag tvingat mig på honom i åtta månader, tagit honom i mitt knä framför datorn, smekt honom konstant medan jag höll honom fast och till slut somnade han till. Och till slut kom han frivilligt. Till mig endast.

Till Makens stora sorg så har Homer aldrig riktigt accepterat honom, jo, han har nog accepterat honom men på en rätt låg nivå. Maken är chef över go´burken (med vanligt torrfoder som används som godis) som står i vardagsrummet så Homer kommer och tigger med jämna mellanrum. Det är ungefär på den nivån. Varje försök till kel har varit med hjälp av tvång och Homer har vridit på sig som en mask för att få slippa. Han vrider sig hos mig också men han kommer självmant varje dag.

Hans första hem var nog inte så bra. Det första vi tänkte på var att det stank kattpiss där, till den graden att jag tänkte att det kanske sätter sig i kläderna. Hade vi inte kommit och hämtat honom precis den dagen så hade dom avlivat honom. Dom var less.
Homer var rädd för en massa saker redan från dag 1. När man gick med skor i närheten av honom, män, närhet, ljud etc. Han var paniskt rädd för att bli buren och det är han ännu.
Jag har många gånger undrat om dom tappat/slängt/sparkat honom eftersom dom verkade så jävla skruvade själva.

Nåja. Nu funderar vi på om hans tio år med oss börjar ta slut. Han mår inte bra. Och han är min ögonsten. Just pga att han inte är så lätt att älska så älskar jag honom desto mer. Han tyr sig ju till mig. Han är så kelen och go, när jag vilar ligger han kloss på mig och spinner. Därför gör det så ont att se honom nu, han är skygg och rädd. Jag börjar förstå att han kommer aldrig att tina upp med Bosse, på tio år har han inte tinat upp med Maken ens.
Det känns som om vi inte vill tvinga oss på honom mer. Det är vi som har valt att skaffa hund och då får vi också ta konsekvenserna när det inte gick som vi önskade. Vi har så himla länge längtat efter en hund men tänkt på katterna i första hand. Men det har också känts som om vi inte vill vänta tio år till, tills Homer dör en naturlig död utan vi ville pröva först. Det kunde ju ha gått bra.

Hjördis är ju så himla nyfiken på Bosse, hon har t.o.m legat på min ena sida och haft Bosse på den andra två nätter i rad (jo, Bosse får ligga i sängen ;)) och hon har gått fram och nosat på honom. Henne oroar vi oss inte för, förutom om Homer hinner påverka henne negativt, det är ju han som är chef. Hjördis har inte fräst eller morrat mot Bosse, Homer kommer nog aldrig att sluta morra.

Häromdagen sprang Bosse upp till katterna som han brukade och helt plötsligt hörde vi honom yla nåt hemskt och han kom rusande nerför trappen. Så fort han fick en godbit så viftade svansen igen och allt var glömt, vi gick ju upp för att se hur det stod till däruppe där kalabaliken skedde och då sprang han glatt med upp, helt utan rädsla. Så Bosse klarar nog tjuriga katter, han lär sig ju. Han är ju så smart ;)
Han blev inte heller riven utan han blev nog bara skrämd, kanske att han trängde in en katt eller själv blev trängd men rädd blev han.

Vi vet ju inte exakt vilken katt som sa ifrån och det spelar egentligen ingen roll. Katterna har rätt att säga ifrån men det är Homers reaktion som skrämmer mig. Det känns så fel att han ska gå omkring och vara rädd och på sin vakt, han måste gömma sig och kan inte leva som han gjorde. Han kommer inte ner längre utan han har spenderat flera veckor på övervåningen, i trygghet och i tråkighet. Inga fönster att se ut genom eller sina vanliga ställen att ligga på. Hade han varit en normal katt hade jag inte brytt mig, dom ordnar upp det sinsemellan, hunden och katten men han är inte normal. Och har aldrig varit.

Nu sitter jag och gråter för det känns så jävla sorgligt allt. Homer som mår dåligt och det känns som om vi förväntar oss mer av honom än vad han är kapabel till, och att vi nu utser oss till bödlar och avlivar honom för att han inte duger.
Jag känner mig så jävla hemsk.
Jag försöker tänka på att vi har gett honom tio fina kattår, han har levt ett gott liv, så gott han har kunnat med sin bakgrund och det hade kunnat gå så att han fick åtta veckor att leva för hans första föräldrar gillade honom inte. Och varför inte kastrera sin honkatt och slippa besväret? Jäkla idioter.

Samtidigt som jag är så jäkla glad över Bosse. Han är så fin och duktig och allt vi kunnat önska oss. Vi har t.o.m börjat prata om en hund till i framtiden. Bosse är så glad och kärleksfull, blir så himla lycklig när man kommer ut från toaletten och han uppträder precis som om man kommit tillbaka från en långresa. Precis som hundar är och som jag längtat efter.

En sak till som jag tänker på är att om Homer hade varit utekatt här hemma också så hade han varit borta nu. Han hade aldrig kommit tillbaka till det här och det gör mig så himla sorgsen. Självklart kan jag inte veta hur han skulle reagera om han varit utekatt men det känns så. Jag känner så i mitt hjärta.
Det känns så himla pissigt just nu. Jag hade hoppats att Hjördis skulle ha påverkat Homer till att lugna ner sig men det var för mycket begärt.

Nu ska jag gå och vila med honom, dörren är stängd så jag är själv med katterna och jag känner att jag vill gulla med honom trots att det gör så ont att göra det när jag vet vad jag funderar på. Om han bara visste...då skulle han bli ännu mer ledsen än vad han är just nu. Nu sitter han bredvid mig och väntar på att vi ska gå och lägga oss så han får smaka go´, han både stirrar och pratar dvs säger till att nu är det dags. Han kan klockan. Innan hunden så kom han ner vid tvåtiden på em och började följa mig i hasorna, och sen vid halv elva på kvällen, då började han förvänta sig att vi skulle gå upp och lägga oss, och följdaktligen få smaka go´..
Min ögonsten...
 Homer den förskräckligt rädde...


fredag 30 november 2012

Mitt liv som hund......................ägare!

Tja, Bosse har ju införlivat lite nya rutiner i vårt hem. Han ska ut och kacka fem gånger om dagen, sen ut och pinka 35. Varav 80% av gångerna händer ingenting eftersom det bara finns bus i hunden just då.

Han är tuffare nu. Tyvärr. Lite lagom harig vore fint. Nu börjar han känna sig hemtam så nu kan han tänka sig mer hyfs och lite mer selektiv dövhet.
Typisk valp som sagt.

Katterna är fortsatt skeptiska även om Hjördis är våldsamt nyfiken. Vi har haft stängt för trappen så att katterna får vänja sig lite pö om pö. Bosse är ju helt oförstående till att dom är så avståndstagande och han tycker att dom kan väl busa istället. Det vill dom inte. Idag har vi varit uppe och hälsat på katterna två gånger, Homer morrade och fräste. Det tyckte Bosse var imponerande. En liten stund, sen tyckte han att katterna skulle gaska upp sig och socialisera sig lite. Bosse är mycket för svåra och imponerande ord. Synd att katterna inte pratar hundspråk.
Det ger sig säkert med tiden.

Han är nu tre månader och vi ser fram emot mer kontroll av kroppsfunktionerna, före de tre månaderna har dom visst ingen chans att kontrollera sig men nu när han har fyllt tre så väntar vi spänt på rumsrenheten.

Mer rumsrenhet är på gång då det drar ihop sig till advent. Däremot är hushållssysslor kraftigt påverkade av en hundvalp a la skugga. Jag snubblar över honom hela tiden. Har därför bestämt att det blir lightstädning och enbart pyntning inför denna helg. Sånt kan jag bestämma själv eftersom jag är vuxen. Joruseruatt.

Bosse håller med. Varför städa när allt blir skitigt så fort, tycker Bosse. Kom igen, lek med mig istället. Eller gosa i soffan, det gillar Bosse. Och jag med. Jag har själv utvecklat en selektiv förträngning som bortser från det lilla detaljen att Bosse troligtvis kommer att växa ur knähundsrollen.
Lite halvsuddig fortfarande. Han är sällan riktigt still.

Här är Bosse tlött. Jättetlött. 
Och lite småsuddig, men det beror på den som var bakom kameran..

tisdag 27 november 2012

Bosse

Nu skriver jag igen. Otroligt, två inlägg samma månad, rekord.

Vi har ju skaffat hund. En voffsing. En voffsing som heter Bosse och är en Golden Retriver.
Ni som inte vet hur en golden ser ut får här se två exempel.

Bosse 11 veckor.

Nu kanske ni tycker att han ser suddig ut, eller så tycker ni kanske att ni börjat se sämre och ni kanske har rätt på bägge. Åtminstone har ni rätt på första. Det är svårt att ta fina bilder på Bosse. Han är liksom mer ett sudd än en valp. Åtminstone ibland, särskilt de gånger kameran åker fram. 

Men så himla söt han är. En riktig goding. Vi har varit och införskaffat boll, repleksaker, bädd, mer leksaker, hundgodis, koppel och så någon leksak.
Inte så att han är bortskämd utan han är bara älskad. Gosesnuttisen.
Han gillar att ligga i famnen, Bosse. Än så länge går det bra men kanske inte när han är fullvuxen. 35 kg är ju lite tungt kanske, vi får se längre fram :)

tisdag 13 november 2012

Nu blev ni allt paffa va, här är min rubrik högt upp i de blogglistor jag fortfarande finns med i!

Jaa, jag lever. Om än knappt. Det känns som om jag är en stor zombie som traskar omkring och inte vare sig gör nåt vettigt eller ens vill det.
Igår betalade jag ut lite löner. Det var rasande skojigt. Nu har pressen släppt lite så att jag kan fokusera på annat. Typ... tja... äsch...fan vet liksom. Orka..
Jag orkar inte fokusera värst mycket. Fisket tog nästan all ork från mig, det blev kvar yttepyttelite ork så pass att jag existerar. Men herreminje vilken förändring som är på gång. Ja ni kan inte ana. Det är så stora saker i faggorna att det är inte klokt.

Undrar just vad det är?

Nej, jag bara vimsar, inga stora förändringar på gång så vitt jag vet. Inte annat än att orken ska komma tillbaka, jag ska börja om med promenaderna, särskilt nu när jag lagt ner 3.440 kr på fossingarna. Inlägg i skorna. Tänk en massa år med 42 extra kilon och foten höll, men nu när jag orkar gå lite då jäklar rasar foten och en helsikes smärta uppstår. Nu har jag inlägg och nya skor som ska staga upp eländet. Så jäklar vad det ska promeneras.
Fast inte idag.
Idag håller jag på med ett projekt som kallas Klädskåpsrensning. Det räcker med motion tycker jag, jag vill ju inte bli nån friskus, någon överladdad träningsnarkoman som måste jaga svettdroppar hela tiden. Nix, inte jag inte. Och tänk så himla jobbigt för er att läsa mina uppdateringar ang. fantastiska bedrifter hela tiden, och ni lär få känna er nedstämda för att ni inte är på samma nivå.
Typ.
Joruseruatt..

Jag håller mig till klädskåp och hasande promenader. Förresten så fick jag sån träningsvärk i armen häromdagen då jag bar en väska från bilen till bron så jag känner att jag måste ta det lugnt.

Ni då? Finns ni kvar därute? Hallå...allå...allå...å..å.. (det ekade tomt faktiskt)

Jag ska ägna en stund åt att försöka komma ikapp allt ni gjort, eller inte allt kanske men det sista ni gjort, annars kan ni med fördel skriva en kommentar a la novell nedan om vad ni pysslat med. En liten uppdatering alltså. Ni behöver inte lägga ner hela er själ i det, eller skriva i timmar, en kvart räcker gott och väl. Det är väl vad jag orkar läsa kanske. Ta bara i punktform så lovar jag låta ooh och aah på dom rätta ställena..
Seså, fatta mod och skriv.

Annars får jag väl traska omkring och uppdatera mig själv och det är ingen liten uppgift kan jag lova er. Det är ju typ ett år sen jag skrev och läste sist.

Förresten fiser jag idag så det står härliga till. Har ätit fil. Det var jättegott. Är dock inte så säker på att det är värt det nu så här då jag måste sitta mitt i lukten och känna svedan i magen.
Fast gott var det.


onsdag 29 augusti 2012

Uppdatering livssituation

Herregud så långsamt det går härute gällande internetuppkoppling. Det är nästan att man väntar sig uppringtmodemljudet. Blogga och besöka bloggar är nästan uteslutet. Ringa likaså. Samtalen bryts ungefär sex gånger per samtal.

Tja, här i mitt liv händer det grejer! Spännande och pirrande tillika lite ängsligt och oroligt.
Vi har ute vårt hus till försäljning, idag kom det ut på Hemnet, nu återstår väntan på ev intresse av köpare. Vi snackar Kalix här, kan ta lång tid även om mäklaren inte trodde det.
Var ska vi då flytta? Vi planerar en flytt till Sundsvallstrakten, där vi kan ha ett mer mångsidigt och längre fiske. Häruppe är det ju is 6-7 månader per år och så länge man inte kommer in i löjfisket så har man inte stora möjligheter att livnära sig på ett fiske.
Vi har hoppats att få komma in i löjtrålningsfisket men det ser mörkt ut. 35 tillstånd finns i nuläget och 47 sökande, varav vissa har sökt i 15 år. Av dessa som idag innehar tillstånd är flertalet ålderspensionärer och ingen av dom funderar på att sluta. Man kan tycka att dessa specialtillstånd ska ges till som som inte har ålderspension men så är det inte. Sen är det många av dessa fiskare som vill dra ner på antalet tillstånd, till 30. Girigheten finner inga gränser.
Frågan är hur länge man ska kämpa på och vänta. Vi blir inte yngre.

Därför funderar vi på Sundsvallstrakten. Där fiskar Maken ett par månader på våren och där kan han utöka sitt fiske, det är inte så lukrativt som ett löjfiske (och vad är det?, inget fiske i norden är så lukrativt) men målet är ju att kunna leva på fisket och det kan man göra därnere. Det tar väl ett tag att arbeta upp en kundkrets men det går.
Alltså spännande saker på gång. Däremot har vi ju inget klart, vi måste ju sälja vårt hus innan vi kan spekulera på ett nytt. Priserna är ju lite högre därnere och tyvärr har vi inte så gott om pengar som man skulle önska. Vi vill ju bo nära havet/vatten och det är ju många som vill. Ett alternativ  är ju att köpa en tomt och bygga själv, turligt nog kan ju Maken göra det så det är en möjlighet. Vi får som sagt se.
Lite läskigt är det ju att gå från något bekant till något helt nytt, men jag tror på detta och även om det inte går spikrakt så går det nog vår väg med tiden.
Jag är helt för en nystart.

Vi bor fortfarande ute i stugan så efter fisket blir det till att börja röja och kasta saker. Det ser jag fram emot. Jag vill ta med mig så lite som möjligt. Nystart alltså.
Vi fick ju vår ena båt (av tre) såld förra veckan, kändes jättekul och spännande att få sätta den andra båten i drift. En båt Maken jobbat på att fixa till halva sommaren så nu är den i nyskick, en vanlig liten öppen båt men som passar oss och vårt behov bättre. Vad händer då tror ni? Jo, vi hade kanske en kvart kvar att köra båten då vi körde på en jävla sten och körde sönder propelleraxeln och propellern. Det tar flera veckor att laga så den båtaffären gick i stöpet, det positiva är ju att vi får mer för båten när vi säljer den till våren istället.
Nu har vi lånat en båt från en stuggranne och vi inser så bortskämda vi är. Denna båt går som en kratta i jämförelse med vår, denna 30-hästare drar minst dubbelt så mycket bränsle som vår 80-hästare gör. Det kostar våldsamt mycket att köra på med denna men vi är ju tacksamma att vi slapp flytta hem tre veckor i förtid. Hade inte känts bra.

Stugan ska vi behålla ett par år, vill ha kvar den ifall det inte känns bra där vi hamnar, stugan är viktigare än huset. När och om vi sen säljer den så gör vi det med känslan att det är det rätta...

Ni ser att det är mycket på gång för mig just nu. Och så fisket på det, känns väl inte så himla kul med fisket i år men det brukar det ju inte göra. Det är så krävande. Och nu är jag dessutom rädd att hamna på sjukhus. Fick i sommar min andra blodförgiftning (urosepsis) och hamnade på sjukhus med hög feber. Igen. Och den tredje lär komma enligt läkarna även om jag nu ska utredas. Jag har förkalkningar/njursten som tydligen kan samla bakterier i sig, nu sist fick jag ingen förvarning i form av vanlig UVI utan det gick direkt vidare. På en timme gick jag från "frisk" till 40,4 i feber och jätterisig. Det var jätteläskigt.

Hur har ni själva haft det? jag kommer inte att kunna gå ut och läsa era bloggar själv förrän jag kommer hem och kan åtnjuta Bredband igen, nu går allt så långsamt och jag loggas ut hela tiden eller det låser sig. Teknik är fantastisk och ibland alldeles ofantastisk.

Vill bara avsluta med en sommarbild på Åkerbär. Jag har plockat drygt tre liter och gjort åkerbärslikör samt rensat lite som ska användas till sylt på julens ris a la malta.

Vackert och gott!

onsdag 6 juni 2012

Eländes eländen och små ljusglimtar...

Vi är utflyttade trallarna.
I fredags tog vi en helsikes massa pick och pack och flyttade till stugan. Holmer sket som vanligt i buren. Det verkar vara ett måste. När vi kom fram så var det kattsläpp. Holmers kack släppte från hans byxor så jag slapp sanera honom med sax.
Diarré är inte kul en sån här gång, det har hänt så jag vet.
Katterna sprang ystert fyra meter innan dom simultant föll ihop i sanden. Detta fenomen skall betraktas av deras människor och det skall erkännas genom strofen "har ni lagt omkull er?" Sen sprang ffa Hjördis in och ut genom kattluckan 152 gånger den dagen. Holmer är mer cool och höll sig från kattluckan då han helst går genom dörren. Han är ju också lite korpulent och måste liksom kravla/rinna genom luckan... . .

Eländena fortsätter genom livet. Nu gäller det vattnet. Efter en dyr vår med utgifter på sisådär 45.000 kr som vi inte räknat med så fortsätter det fördyrande eländena om än i mindre skala. Man får vara glad åt det lilla liksom. Nu när vi har ström har vi köpt en vattenpump som ska hålla oss med vatten, och vilket föranleder en pensionering av vårt fallfärdiga vattentorn. Vi har köpt pump, lite slang och kopplingar. Funkar det?
Njet. Det blev liksom lite fel kopplingar. Nytt försök igår. Nu gick det inte pga vattenkranen som visade sig vara en bastard från forntiden. Kranen hänger numera i en björk i vattenbrynet.
Maken har full kontroll över humöret.
Efter att kranen hamnat i björken åkte vi iväg till Ikea och köpte en billig kran, till k-rauta och köpte kopplingar. Ut igen och kopplade in nya kranen. Svordomar i flera timmar blev resultatet. Idag hinkar jag vatten direkt från havet. Maken är iland och löder ihop en ledning samt köper en ny koppling då en tätning försvann och läcka uppstod. . .

Själv har jag idag nästan trillat i havet när jag hinkade vatten, det var bara tack vare min akrobatiska bakgrund som jag undvek att falla i. Jag tappade istället havet på mig vilket resulterade i byxbyte och en tröst och torkbrasa.
Fast härligt att vara härute, mycket att göra men härligt. Saknar datorn dock, har Makens 50-årspresent, iPaden, vilken pekfingras fram. Långsamt förfarande.

Hoppas ni har det bra och slipper hinka vatten från en obefintlig kaj, och att ert underlag inte har en 65gradig lutning, ifall ni måste hinka upp ert diskvatten.
Det verkar som om iPaden inte vill ha sin text uppdelat i stycken som jag vill. Därför får ni ta paus i läsandet när ni har lust.....

torsdag 31 maj 2012

Grattis Maken på din alldeles egna 50-årsdag!! Detta önskar din allldeles egna gumma som bara är 44 år i skrivande stund!

Jag gör en liten comeback. Inte för att jag varit helt borta, eller jo det har jag väl men iaf.

Grattis min älskade Make på 50-årsdagen!!

Han kom hem igår kväll Maken min, han och kompisen hade kört upp båten. Det är nästan två månader sen han var hemma sist, jag har ju varit ner till honom några gånger men det är ju inte samma som hemma.

Jag gnodde som en gnu igår, gjorde tårta, smörgåstårta och tacopaj, samt bakade jämtlandskakor och stressade omkring. Dock hade jag tid att stå och prata med en kompis på parkeringen till mataffären länge länge, det var trevligt men egentligen hade jag ju inte tid så jag fick stressa senare istället. För att råda bot på stressen så beslöt jag att strunta i städningen hemma istället, när Maken väl kommer hem så blir det ju stökigt iaf.

Kan säga att en stor sopsäck med smutstvätt står nu och väntar på beredning, samt fyra väskor med allsköns bråte och viktiga saker väntar på att packas upp. Väskorna behövs ju senare för inpackning av allsköns bråte och viktiga saker som ska med ut till stugan. Inte undra på att det är tur att jag undvek städningen, nu syns inget iaf...

Annars har min dysterhet nu gett vika lite för en glädje att Maken är hemma, denna vår har gått till historien som min tids sämsta jäkla vår i mitt kvinnaminne. Allt har gått på tok, sånt som aldrig går sönder har naturligtvis gått sönder, sånt som annars brukar gå smidigt har naturligvis gnekat hela tiden... hemskt har det varit. Och ffa dyrt, bara en jävla mojäng till vår stora tunga jäkla lastbil gick på många många tusenlappar, och sen kostnaden på verkstaden...*stor suck*...

Sudda sudda bort den sura minen och återgå till glädjen.

Nå, nu stundar utflytt till stugan, idag fyller ju Maken år så vi ska försöka att sjösätta båten och kanske åka ut en sväng och kolla läget mellan tårtätningarna.. Men imorgon tänkte vi ta kattsingarna och åka ut. Det är alltid en jäkla pärs att flytta ut och en massa väskor som ska packas i och sen ur för att sen åka hem och packas i igen och så håller det på.
Men sen, ahh man andas in lugnet, tar sin bok och struntar i den övriga världen (läs hemmet hemma som gror igen för att jag inte orkat göra ett jota på hela våren..)

Så får vi se om jag kommer tillbaka hit till bloggen eller inte. Har inte haft lust eller energi till att vare sig skriva eller läsa. Har knappt suttit vid datorn på flera månader.. vi får helt enkelt se. Jag är inte helt tillfreds med att släppa bloggen helt heller så jag har väl något uns kvar i mig av bloggeri så den får vara kvar.
Kanske får jag ny energi av utflytten och sommaren, då är jag tillbaka i ett nafs annars inte.

Nu ska jag gå och äta lite tårta, måste ju smaka smörgåstårtan som jag gjort så himla listigt.. blir den god måste jag ju återkomma och berätta om den, och kanske ge receptet eftersom den är så himla enkel. Blir den dålig så kanske jag måste återkomma och berätta varför ni ska ge fan i det enkla recepet som jag då ska ge er för att ni ska kunna undvika det i era framtider.

Hmmm.
Jag har nog lite bloggeri kvar i mig ändå..
Det verkar så...


Kanske. Eller?

Snacka om att ge ambivalensen ett ansikte...

måndag 30 april 2012

Insert "finurlig eller beskrivande rubrik" here.

Hemma igen. Gång nr två.
Har varit ner till Spikarna två gånger sen jag sist skrev. Jag är så himla engagerad i bloggen, livet och lustan.

Jag är lite nere helt enkelt. För att det fortfarande är snöhelvete kvar, för att det aldrig blir tussilagosar här, för att jag är så trött, för att jag inte får nåt gjort etc etc.
Däremot är det trevligt att åka ner till Maken. Borde kanske flytta?

Efter gårdagens långa resa är jag extra trött, men vi har haft det urmysigt och jag har sett tiotusentals tussilagosar.
Grillat specialare, det är vanlig fläskfilé panerad i sand (hehe) och haft det allmänt urmysigt. En enorm bonus är att jag hittade mig ett par fantastiska Eccoskor och en jacka som faktiskt blev till belåtelse.

Här kommer några bilder, dock inte på vare sig skorna eller jackan men väl från Spikarnas Fiskeläge och Tomtens (villatomten inte jultomtens) vår/vinterskrud.

Här bor vi. Vår blåa fiskebåt ligger vid vår Sjöboda. 


Knotigt träd ute på Skorven som ön heter. Väldans knotigt är det.


På lördagskvällarna kommer m/s Medvind och hälsar på. Vi tutade
glatt till varandra med signalhornen från fiskebåt till turbåt.

.-.-.-.-.




Över till muntrare bilder. Här har vi tomten i torsdags kväll.

Och nedan är från ikväll. Lite har hänt under helgen..

Här har vi en helt annan vy från i torsdags. Lite snö här med verkar det som.
Och nedan som det såg ut ikväll, tadaa där har vi skottkärran ja!.


Och så här såg det ut i fjol, den 26 april, 
dock inte valborgsmässoafton märk väl utan fyra dagar tidigare...

Ja, ni ser ju själva hur himla kul man kan ha häruppe. Är jag redo att flytta söderut? Ja, det är jag. Dock bör ekonomin tryggas före kan man väl tänka sig jäklaskitskitskit


Ni märker ju att jag är mitt vanliga positiva och hurtfriska jag. 
Däremot traskar jag raska promenader nästan varje dag och jag är mäkta stolt. Det finns en del människor som säger att promenader ute i friska luften gör oss pigga och alerta. 
Ja, tjena säger jag. 
Men skönt är det även om piggheten lyser med sin frånvaro. Det är extra pikant när man har blodblåsor på tårna, då känns det extra piggivande. Och detta med gamla ingådda skor (jag vet att det heter ingångna eller nåt sånt men man säger ju ingådda), däremot med Eccos fantastiska nyköpta skor så kändes blåsorna knappt alls. Tack Ecco för det.
Nu ska jag avsluta mitt inlägg då det snirklade in sig en positiv betraktelse i inlägget. Jag avslutar med positiva ord och andas inte med en stavelse om tappade sugar...

torsdag 12 april 2012

Ni kan aldrig ana var jag hittade dom!

Hörlurarna alltså.
Rev ut fyra klädkammare, de översta lagren (ni hör ju redan där vilket jobb jag har framför mig) men där var dom inte. Då började jag om med att leta nere, på samma ställen jag letat fem gånger tidigare.

Konstigt att jag mindes så fel *hrm*.

Nå, efter att ha letat i ett köksskåp, i skrymslet under trappen och dess fasansfulla oreda, i klädkorgar, i fickor på jackor, i väskor på krokarna där jag brukar hänga lurarna och i pannrummet.
När jag inte hittade dom någonstans var jag antingen rasande, sur eller nära gråten. SÅ himla irriterande.
Då fick jag ta till brösttonerna och kom på att kläderna jag brukar ha vid promenerande hänger ju i pannrummet och det är väl själva fan om dom inte ska vara där ändå.

Så för femte gången så rev jag ut allt ur pannrummet, där fanns kuddar och filtar, skoterkläder, sån där skyddsväst för promenader, en påse rompåsar !?, skor, handskar och mössor som skulle räcka åt ett mindre regemente och så...
... ett par hörlurar som under tidigare genomsökning hade fallit allt längre ner..

Det hade ju underlättat om det fanns lyse i utrymmet som man inte kan gå in i, utan man får stå utanför och gräva i mörkret. En hint till Maken om det där med lyset..*blinkblink* Efter åtta år i huset kanske vi skulle slå till med en liten lampa, vad sägs?

Nå, nu är den funnen, lilla luren och resan är i hamn. Nu kan jag lyssna på talbok, vilken jag laddar hem just nu, eller musik och låta mig vaggas till sömns. Vill bara påpeka att jag stiger upp vid 04.00 ifall någon vill ömka mig...
Ack så efterlängtade.. 
särskilt när inga av våra andra 28 par mobilhörlurar passade eller var hela..

onsdag 11 april 2012

Ajajaj det bultar uti skallen...

Har varit till tandläkaren idag. Kostade nästan gratis, 1200 kr för en lagning. Jag har bitit sönder en tand så det blev att ta bort gamla fyllningar och lite karies och sen fylla i nytt. Jättekul. Och billigt.
Nå, nu är det gjort och det gjorde faktiskt inte ont alls. Nu har jag däremot ont i skallen så det står ohärligt till.



Revisorn har varit här också. Vi har deklarerat. Makens. Då ett fel på fjolårets deklaration (min) måste rättas före denna deklaration har vi fått skjuta upp det. Skit, hoppas det inte påverkar oss negativt på något sätt, skatteverket är ju petiga och byråkratiska. Vi får hoppas.

Jag ska inte skriva om hur jäkla trist det är med skitväder som snöfall, regn, hagel och slask samt mulet mulet mulet jäkla skitväder. Nej, det ska jag bespara er.

Nu ska jag gå upp och kavla upp skjortärmarna!
Jag ska ta itu med ena klädkammaren däruppe, jag är på jakt efter hörlurarna till mobilen.
Det är så härligt att ha ordning och reda på alla sina saker. Jag minns tydligt att jag stoppade dom i en påse, bland andra grejer som låg framme och skräpade när jag skulle panikröja inför ett besök. Denna påse står dock inte att finna längre. Den är nog under något annat kuligt.
Minns jag vilken klädkammare jag pulade in den i? Nej.
Har vi bara en klädkammare? Nej, vi har fyra.
Är det ordning i någon av dom? Nej.
Varför är det inte ordning i dom då? Skit i det ni. Jag är tant, sjuk och lite glömsk. Och gräsänka som har ofantligt tråkigt. Och så är jag trött med en föga sagolik huvudvärk.

Men hipp som happ kommer hörlurarna fram har jag tänkt. Helst innan jag ska åka buss i elva timmar för att hälsa på Maken, vilket troligtvis redan blir till helgen, jag vill se hur han fått till det i den tidigare tomma stugan. Samt vara med och leta en bäddsoffa mm.
Jag behöver något att se fram emot känner jag.
Men dit hör tyvärr inte en elva timmars bussresa utan hörlurar...

tisdag 10 april 2012

Blogbitchen är tillbaka!

För några år sen var vi några som var Blogbitches, sådana som ibland fick nog och sa ifrån.



Jag har lite problem med vissa kunder i mataffären. Det kan vara föräldrar till ungar som löper amok utan att föräldrarna bryr sig, särskilt snoriga ungar som tafsar på mina varor avskyr jag, eller egentligen deras föräldrar och det brukar vara dom som får mina spydiga kommentarer.

Pensionärer, särskilt stressade sådana kan också vara en jäkla mara. Idag träffade jag en sådan marodör.
Vanligtvis när jag blir prejad, tacklad, påkörd eller helt fräckt rammad vid kassan av stressade pensionärer så brukar jag bara säga.. Gå före du, jag har gott om tid för jag är pensionär! och så ler jag sött. Det brukar rendera i ett generat leende, en chockad min och att dom drar sig tillbaka eller så bara glor dom som dom dårar dom är...

Idag så gick jag fram och tillbaka i affären på mitt lite vimsiga sätt, särskilt när jag trodde mig komma ihåg det jag skulle handla utan att kolla mobilen. Allt var frid och fröjd, få kunder och mycket personal.

Jag kom till kassan. Började lägga upp varor då en pensionär (man) helt frankt gick före i kön och sa
- Jag går före för jag har bara en liter mjölk. Jag har bråttom!
Då ska man betänka att jag var den enda i kön, och jag hade en halv kundkorg med varor som jag dessutom hade börjat lägga upp på bandet......
Jag hade ont i ryggen och orkade inte leverera min favoritkommentar ang. gott om tid/pensionär, så
jag fortsatte rada upp mina varor och han betalade och gick. Jag pratade lite med kassörskan ang. pensionärer och deras fräckhet och hon höll med att dom flesta brukar åtminstone fråga först...

Jag tog god tid på mig, jag är gräsänka, pensionär och ryggsjuk, packade mina varor och gick ut.

Då står den jäveln och pratar i godan ro just utanför dörrarna, viftandes med sin mjölkliter! Inte en gnutta stress eller brådska syns i hans sätt, han är tvärtom väldigt avslappnad och ser ut som om han har all tid i världen. Ett ytterligare irritationsmoment är att dom står ett halvt steg utanför dörren.
Jag blev förbannad.
- Men herregud, står du här och pratar, säger jag, du som hade så bråttom!! jäkligt sarkastisk.
Männen stirrar på mig som om dom sett ett spöke. Mannen med mjölken ser dessutom ut som ett frågetecken.
- Ja, du vet, det var mig du så jävligt fräckt trängde dig före i kön eftersom du hade så satans bråttom. Det tycker jag är jävligt dålig stil så jag tycker att du bör skynda vidare nu... säger jag mäpan jag håller ut armarna lite så att mina påsar trycker ut dom mot var sin vägg.
Varpå jag likt en jäkla surf*tta stampar iväg mot bilen.

Gud så irriterande. Och att jag alltid svär så fördömdat, tre svordomar på sju sekunder. Starkt jobbat!

Det var först senare som jag kom att tänka på att han kanske var kund hos oss. Det tyckte jag dock var lite roligt. Och ändå mer irriterande.
Att jag inte kan hålla mun.
Roligt, irriterande och föga charmigt.
Hur komplicerad får man bli?
.
.
.
.
.
Men jag ångrar mig inte!

fredag 6 april 2012

Gud så söt hon är.... lilla snuttande Hjördis...

video
Har ni sett nåt så sött som när Hjördis snuttar på minsin filt?
Hon blir alldeles i trans, hon trampar och suger under lång tid. Här jobbar hon ganska duktigt, ovanpå mina ben, kan hon välja så väljer hon den svåraste vägen. Gärna lite ben och knöligt underlag gillar hon, helst inte en slät filt på en slät soffa. Och hon kan ligga en kvart trampandes och sugandes, sen somnar hon så sött och rart det lilla livet.

Jag tycker då att hon är för himla gullig. Även när hon väcker mig om natten för att snutta på min filt...
Passar på att be om ursäkt för kvaliteten på filmen, det är taget med min mobil mitt i natten och jag var själv lite pömsig.

Nu väntar jag hem Maken och då ska han få en supergod skinkpaj med sallad och en skvätt vin om han vill ha. Han blir hemma till måndag och då blir jag solokvist igen, då blir han borta tills han kommer hem igen. Otippat va? Han kommer nog hem i slutet av maj eller början av juni. Jag har lovat åka ner och hälsa på honom två gånger under den tiden. Jag är så himla snäll och charmig att det knappt är sant.

torsdag 5 april 2012

Jag är

Läste hos Fru Gårman att man kan googla vem man är.
Googla ditt namn "är" och ta första fem svaren  (dvs..  Ulrika "är")

Sagt och gjort
* Ulrika är månadens goda exempel (eh??)
* Ulrika är mer korkad än någonsin tidigare...
* Ulrika är medicinsk koordinator i Kongo
* Ulrika är sin egen lyckans smed
* Ulrika är livrädd för vanliga rör

Tja, kan knappast säga att så mycket stämmer, bara det med det korkade kanske. Jag är ju rädd för spindlar men har tidigare inte varit särskilt rädd för vanliga rör, men det kommer kanske..

Här är vädret soligt och vackert, faktiskt 4 plusgrader och det känns ju skönt jämfört med -15 vi hade för någon natt sen.
Promenerade igår med stavar, det gick inte lika lätt som med sparken tidigare, å andra sidan skulle det vara skittungt med sparken nu, det glider för dåligt på asfalten.
Skillnaden var dock stor med min "rullator"spark, gick jättelätt att fjädra fram på min runda, nu blev axlarna onda när dom fick stava sig fram längs vägen. Nå, det ger sig väl, kondition är ju en färskvara och det är ju tre veckor sen jag sist promenerade så jag får väl ge det en vecka och se om jag fjädrar fram då kanske.

Maken kommer hem imorgon. Det ska bli kul och skönt att kramas lite.
När han for i fredags så kände jag att jag skulle göra så mycket när han var iväg men efter att ha accepterat att inget skulle bli gjort så känner jag hur hela jaget avstressas.
Jag hinner senare. Mest troligt långt senare.
Vi ska till Ikea i helgen för att införskaffa lite hemtrevliga prylar till sjöboden, som det nu är så är den tom och tråkig. Vi har fått lite möbler som jag sen ska måla tänkte jag, och insidan ska målas av en kompis i sommar, sen blir den nog jättefräsch.

Nu ska jag gå och leta hörlurarna till mobilen, jag måste ha musik i öronen när jag promenerar för annars får jag inte meditera ordentligt. Igår hade jag några gamla som bara hördes i högra örat. Vansinnigt irriterande, särskilt som jag minns att jag lade undan hörlurarna på något fiffigt ställe. Det är bara det att jag inte minns var...

Glad Påsk förresten!!

måndag 2 april 2012

Ny vecka, nya tag

Jag startade dagen med att vara social, jag pratade nämligen med en kassörska på Coop Forum. Gjorde säkert hennes dag jättemycket roligare.
Jag kommenterade det faktum att jag tagit två sorters té, i lösvikt och att bägge påsarna vägde exakt lika. På öret när, vilket gjorde mig förbryllad då jag trodde jag scannat samma påse två gånger och fick gräva i mina påsar för att kolla och för att undvika fusk vid ev.avstämning.

Jag är säker på att denna fantastiska historia diskuteras vilt i Kalix just nu. Först på kafferasterna och sen när alla butiksbiträden berättar om denna händelse för sina anhöriga. Känner att detta blir veckans Snackis i Kalix ifall inte politikerna lägger ner hela sjukhuset eller tabbar sig igen vad gäller muddringen som visst ska kosta sisådär 25 miljoner extra utöver dom andra miljoners miljoner som redan lagts ner.
Nog om petitesserna i livet.

Annars hade jag tänkt göra nytta idag, men än har inget som helst nyttigt inträffat. Väntar med spänning på när rycket ska komma vilket jag är säker på kommer när som helst.
I väntan på rycket så ligger jag i soffan med fyra filtar, fryser pga fyra toabesök alla beroendes på att jag inmundigat laktosfritt fil till lunch. Tänkte fixa till en proteinchock då jag äter för dåligt men jag vet inte om jag hann ta tillvara på något protein innan det passerade ut igen.
Ställer in promenaden som ni kanske förstår, det är inte läge för att avlägsna mig mer än tio meter från en toalett.

Och så lite allergi på det. Kaka på tårta liksom.
Tror det är snömögel, några pollen har vi inte ännu häruppe. Hade samma ifjol och åren dessförinnan. Känner mig jättefräsch med svullna röda ögon och sårig röv.
Lattjolajban hela dagen.

Hoppas innerligt ni har en bättre dag och att min dag piggar upp sig så att jag åtminstone orkar göra pannkaksrulle till middag.


Oj, vad jag längtar ut till stugan när vi har så här vackert väder. 

Då har vi projekt Kaj igen att ta tag i. 
Tänk att högvattnet i höstas lyfte hela jäkla kajen och flyttade den till andra sidan trots allt grovt virke/bjälklag som vi hade. Otroliga krafter naturen besitter och det var visst en syn då kajer låg längs hela skärgården efter den stora stormen. 
Vi får se i vilket skick vår är i då vi kommer ut, vi hade hoppats kunnat återanvända lite virke men det kan isen ha brutit av så att det inte är möjligt. Vi får helt enkelt vänta och se.

Jag vill ju så gärna flytta ut så fort det går för isläget men pga kajen så kan jag nog inte. Jag kan få hjälp med att sjösätta båten, köra gör jag ju själv men det är själva kajen som är problemet. Jag kan landa i sanden men blir det lågvatten så orkar jag inte få i båten igen. Jag får nog vackert vänta tills Maken kommer hem, men jag vill inte. Får se hur jag känner mig när det närmar sig. Kanske jag flyttar ut ändå.. Nu har vi ju el så att jag kan bunkra upp ifall jag blir strandsatt.

Hur som helst ska jag ju åka ut och göra lite fint, kratta och städa etc så det är klart vid utflytt. Jag längtar så det nästan gör ont.


lördag 31 mars 2012

Mol allena

Fru Venus har åkt hem. Maken åkte igår till Sundvall och ingen av dom brydde sig om att jag nu är ensam.
Därför vägrar jag släcka en endaste lampa, här skolen ljuset flöda och min mörkerrädsla skola hållas i schack med hjälp av elektricitet. Men jag ska solidarisera (märkligt ord kanske) med er andra genom att sätta ut en bild på ett stearinljus..

Det är tyst hemma.
Det har varit så himla kul att träffa Frun och vi hade mycket att prata om, det blev inga pinsamma tystnader, inte för att jag trodde det heller. Maken sa att det var nog tur att han åkte igår för annars hade han fått sår i öronen. Det förtjänar han för jag har minsann sårig hals. Ingen aning om orsaken dock.

Jag skjutsade Frun till flygplatsen i morse och har sedan dess inte gjort ett enda skapandets grand. Jag har sett samma film tre gånger. Nu tror ni att den var så himla bra att jag inte kunde sluta titta men så var det inte riktigt.
Jag somnade tre gånger. Sov tre separata middagsvil på vardera en timme.
Det var skönt.

Sov nämligen som en kratta inatt. Somnade efter 02 och vaknade 04 av Homer som råmade i örat på mig, dåsade av och till efter det. Var välan nervös över att försova mig med tanke på att det är förnämligt att passa flygtider jämfört med att missa dom, samt att jag inte hörde Makens andning.
Jag är så himla världsvan som ni ser..

Jag hann inte hämta mig från vår fantastiska Smålandsresa förra veckan, där vi överraskade Makens kusiner så det stor härliga till. Det var fantastiskt kul och det har gjort att jag om möjligt ser fram emot Diana och Thomas besök hos oss dubbelt så mycket. Jag längtar och det är inte så himla långt tills dom kommer.
Det var så himla kul, både att överraska och att träffa dom samt att träffa Mekke deras hund. Ett plus var deras barn som kom för att träffa oss, välartade barn bägge två som det var roligt att prata med. Sen åt vi kroppkakor med smör och grädde. Samt lingon.

Detta är Melker, deras hund och inte något av barnen, 
dom såg lite annorlunda ut.

Idag har jag alltså inte städat så mycket. Inte alls faktiskt och jag misstänker att morgondagen blir nog likadan. Jag ska gå ut och gå tänkte jag men det får vara bra med det.
Jag har tagit ut lite semester nämligen och då skola man inte städa, särskilt inte på vilodagen, det säger Bibliska skriften.
Ni vet, jag är ju så trött och van att vila middag varje dag. Nu har jag inte haft tid på nästan två veckor och jag har gärna gjort roliga saker istället för att vila men det känns i kroppen. Därför tar jag det lugnt och skjuter städning/röjning på framtiden.
Det är mycket möjligt att jag aldrig kommer igång.
Det ska bli spännande att se.

Här är det jag vann hos Singelmamman.
Det var för att jag var så listig och listade ut vad det som fanns i hennes påse.
Chokladen var urgod, med sea salt och den var mörk vilket vi var skeptiska emot, Maken och jag, men det hade vi inget för. 
Vi har köpt mer choklad av samma sort själva sen när denna choklad mystiskt försvann på ett kick.

fredag 30 mars 2012

Finfrämmande...

Jag har fint besök. Det blir gärna så när man är så fin själv...host...
Fru Venus är hos mig, pilutta er! Hon hade kunnat vara på sitt Venusberg och njuta av våren men hon är hos mig. Jag känner mig lyckligt lottad. Och då ska man ändå tänka att hon har vår och öppet vatten. Det har inte jag.
Det dröjer lite bara..
Vad gör vi då? Tja, vi städar då inte kan jag då säga, vi löser lite världsproblem och diskuterar våra olika statsbudgetar..
Eller kanske inte egentligen. Men pratar och diskuterar gör vi, det är då sant och visst.
Nu har jag inte tid längre, jag har ord att uttala och ord att lyssna på..
Jag ska berätta mer senare, hemligheter och sånt, och om vår fantastiska resa till Småland (alltså min och Makens resa, inte min och Fru Venus)....

måndag 19 mars 2012

Jaha, gud vad många siffror det finns. Och hur man kan kombinera dom i det oändliga. Kasta om dom går visst också bra.. har jag hört.

Annars då?
Har ni tråkigt och vill höra om en kort historia som blivit lång kan ni ju läsa hos mig. Annars kan ni ju gå till någon som är lite mer kortrandig än vad jag är.. tipsar lite bara..

.
.
.
.

Jag har befunnit mig och är alltjämnt i väntans tider.
På många olika saker, vissa roliga och andra mindre roliga. Som livets blandning tenderar att se ut.
Igår väntade jag på att jag skulle få en släng av extrem intelligens men den kom aldrig. Jag har nämligen ägnat en stor del av min tid till bokföring. Alltså, jag undrar om jag inte skulle ha blivit revisor istället för arbetsterapeut, särskilt som jag knappt hann jobba som sagna terapeut innan jag blev sjuklig och mindre tymplig.
Jag hade haft mer nytta av revisorutbildningen nu kan jag säga.
Synd att jag då inte visste vad jag vet idag.

Nå, denna släng av smarthet missade mig med en dryg meter så jag fick stöta och blöta istället, papper, siffror, kolumner och allt jäkla skit som hopar sig och vimsar omkring utan att ens försöka se ut som ordning, och nu har jag kommit så långt att papperena stämmer så när som på en ynka krona.


Åh, det är rasande roligt att skriva upp alla kostnader för varje konto, pricka av och sen efter lång tid och många många prickar senare ändå se att det inte stämmer trots noggranna kråkfötter, pilar och parenteser.
Det som i avprickningens tid var solklara pilar dit kronorna hörde och motpilar som visade vilket konto som blivit felkonterat, blev när eftertanken skulle tänkas helt jäkla otroligt virrigt och inte helt otippat fel i slutänden.
Undrar om jag inte ska göra ett försök med bokföringsprogrammet ändå? Jag har dock skrivit ut hela manualen och det är ju ett steg i rätt riktning. 175 sidor med trevlig läsning har jag framför mig. Jättekul... eh..host..!


Först var det 1199 kr för mycket, sen 802 för lite innan det blev lite för mycket igen och så har det hållit på.
Skam den som ger sig heter det ju och jag är ju rätt skamlig av mig, men se ge mig... Icke!

Eller lite kanske, nu när jag tänker efter är väl en ynka jäkla krona ingenting. Vad får du för det? Inte en kola ens.
Jag tänkte inte rådfråga revisorn om den ynka kronan, jag kanske "glömmer" den innan allt är klart och då är det ju dumt att fråga och sen behöva låtsas som att det regnar när han frågar hur det gick med den jäkla kronan...
Där var det nog en smartflash som slog mig. När jag kom på detta. Vinddraget av smarthet som liksom duttade till mig lite gav mig denna smarta idé.

Fast hur det nu gick så såg ju revisorn den lilla yttepyttemarkeringen som visade på den märkligt borttappade kronan och då informerade han mig om att Skatteverket struntar i om det misstämmer under en hundring, för enskilda firmor.
Hurra och yippi på samma gång. Skit i kronan alltså. Nice.

Nu är det nästan färdigdeklarerat när han lika var här, så vi tar det sista när han kommer för den riktiga deklarationen, nu var det bara lägeskoll inför året. Går vi under eller klarar vi oss en stund till?

Vi verkar klara oss ett tag till.
Det känns ju skönt.

Nu ska jag åka och hämta pizza.
Det ska bli gott.

Det förtjänar jag med tanke på hur jag slitit med siffrorna. Maken har lovat mig en fin present som tack för allt arbete. Vi har räknat ut vad vi tjänar på att jag sköter den här biten och det är rundliga summor, tro mig.
Jag undrar vad jag ska få.
Ett bokpaket, en tiara, en korvbit... listan kan göras lång.
Kanske en sådan här ljusdekoration/tavla/lampa. Har suktat länge efter en sådan eller liknande. 
Niklas originella heter stället man kan köpa dom från.


fredag 16 mars 2012

Man får tacka...

Det är mycket nu. Egentligen inte så mycket men eftersom jag är begränsad så hopar det sig.
Så är det alltid.

Jag har fortfarande promenadförbud. Nu är ju sparken utesluten dessutom eftersom det inte är sparkföre, så jag får sitta och titta ut, suktandes.
Det är soligt, det är varmt.
Jag sitter inne.
Ont i ryggen, fast lite bättre.
Men.

Ett stort men.
Jag nös igår och då sträckte jag ena överhöftmuskeln.
Tacksåjävlamycketliksom.



Maken ska få massera när han kommer hem, länge och nogsamt.
Han är stressad och är på Varvet mest hela dagarna, hemma sitter han ute i beredningen och monterar fiskenät. Det drar ihop sig. Vi har ju tänkt åka iväg en sväng nästa vecka, om jag kan för ryggen såklart, och få se lite annat och för Maken att få lite andrum innan allvaret börjar.
Sen åker han iväg i slutet av mars, för att sjösätta båten och göra den fiskefärdig.
Då blir jag gräsänka. Longtime. Sen åker jag väl ner när han fyller år i slutet av maj, han fyller ju 50 gubevars, gamla gubben. Själv är jag ju bara 44 så ni ser ju vilket lammkött han fått tag i.
Nå, då ska jag ju åka ner och vara där några dagar men annars blir jag hemmavid och kanske, kanske jag blir lite aktiv som den aktiva hona jag är. Aktiv hemmafru, det är jag det.

Röjning står på att-göralistan, samma gäller den jäkla HACCP-pärmen med faroanalyser och hela konkarongen. Det blir att göra det. Samt att kanske sätta mig in i bokföringsprogrammet vi har skaffat för ett bra tag sen men som jag inte orkat börja lära in.
Kanske uppdatera hemsidan om jag ens kommer ihåg hur jag gjorde i första svängen.

Ni ser, det finns att göra. Jag har beställt lite ork tills dess men vi får se om den hinner komma. Har beställt lite böcker från adlibris också och dom kommer till veckan.

Hur otränad är man om man sträcker sig när man nyser? Hela otränad om ni frågar mig. Jag hann precis ta tag i väggen innan jag nös men det var för sent. Hann inte stabilisera ryggen och då gick det som det gick. Får vara glad att det inte blev ett ryggskott, men ni ser ju idrottsmänniskorna ligga och vrida sig av smärtor hela tiden, och sen visade det sig att det var en muskelsträckning.
Kan detta vara ett tecken på att jag faktiskt är atletisk fast jag bara gått på promenader?
Tja, jag antar det.
Vad annat kan man anta?

(obs, vill inte ha ärliga svar där, det var en retorisk inre fråga som jag väljer att ignorera)


tisdag 13 mars 2012

Någon som vet?

... hur man får dit en sån där svarsfunktion efter varje kommentar i kommentarsfältet?
Som Fru Gårman har t.ex.

I mobilen har jag det men inte på datorn. Tänkte testa det.
Någonsomvet, någonsomvet?

måndag 12 mars 2012

Jomenserruattliksom

Maken har belagt mig med promenadförbud. Inte för att jag just nu är så pigg på att gå precis men det känns som om jag verkligen blivit lite beroende.
I fredags var det snöstorm och då föga behagande promenadväder. Istället så röjde jag lite i huset, vi fick vårt hus värderat och jag ansåg att det var till vår fördel att avlägsna dammråttor, busråttor och allmänt skräp som låg framme och stökade till ytorna.
Värderingen gick över förväntan. Glada blev vi som små glada prickar.

Vi ska nämligen byta bank och tänkte göra om lånen lite. Vi får se hur det går.

Lördag var det ingen snöstorm utan en helt fantastiskt vårlik dag, varmt och soligt. Då gick jag 5,7 km (fatta att jag är nästan fanatiskt) med sparken. Gick rätt bra trots onda fötter och trött kropp.
Det räcker liksom inte med flera diskbråck och allmänt kronisk värk, nej jag vill vara lite speciell så därför föddes jag med felställningar i fötterna. Pronerar som fan.

Det märks att fossingarna lider och efter lördagens promenix så lider jag av ryggont som tusan. Säkert att jag går och spänner mig för att fötterna ska sparas, går mer "rätt" men som är fel för mig.
Därför har jag promenadförbud. Vi ska nämligen ut en sväng nästa vecka, bila en bra bit och se till båten bl.a. Då är det bra om ryggen håller ihop.
Såå himla tråkigt har jag haft idag. Sitta vid datorn får gå snabbt. Endast korta stunder gäller.
Fint väder har det varit, perfekt promenadväder men nu är det slut med sparkihållandet. Det är inte längre sparkföre. Skönt med lite våriga vägar men synd på min rullatorspark.

Jag har dock stickat klart sockpar nr 3 och börjat på 4:e och ska börja på 5:e. Japp, två olika är på gång och det går bra att vimsa mellan stickningarna.

Men nu säger ryggen stopp. Nu är det soffan som gäller, samt att börja på 5:an. Fick garnet idag och det ser fint ut. Jag stickar en stund och halvligger en stund, stickar, halvligger.
Så himla kul att vara jag.

Så himla himla festligt!

tisdag 6 mars 2012

Oj vad roligt!!

Idag har jag suttit med bokföringen och det var precis lika roligt som jag förväntade mig.
Och jag har mer kvar, tänkte sitta med siffrorna imorgon och ha skoj då också.

Idag skulle mamma ha fyllt 75 år.
Kan tänka mig vilket kalas det hade blivit.

Jag får en skorpa ikväll. Nybakad.
Det är ju också vansinnigt .... festligt...

måndag 5 mars 2012

Promenader, stickningar och pappa...

I lördags promenerade jag 5,5 km och jag är mäkta stolt över den bedriften. Jag hade kunnat gå längre vad gäller konditionen men rygg och högerben sa nej-nej.
Idag gick jag 5 km och de tre sista sa jag aj-aj.

Jag gick för tidigt på dagen, kl.09 och då är jag så stel att promenerandet går knaggligare. Men det är så härligt att traska iväg den tiden, då var det -9 grader, soligt och vackert.
Ibland känns det ju lite motigt men det kan gå över allt eftersom jag traskar på, men får jag smärta så vet jag ju att den går ju inte över utan snarare förvärras men är jag ändå ute och går vill jag gå klart..
Så tänker jag ungefär i själva promenadögonblicket.

Sen tänker jag annat.

Nå, imorgon blir en promenadfri dag och skall spenderas med bokföring. Oj så roligt det ska bli. Siffror och jag är så perfect-matchigt.
Nu ska jag nämligen föra in på datorn det jag skrivit för hand, själva konteringen. Men minnet sviker och trilskas, jag läser högt för att även höra vad jag ska skriva in men får ändå gå tillbaka gång på gång.
Det är det som är så himla roligt.
Och p.g.a det blir det ju så himla roligt himla mycket längre.
Jäkla skit.

Just nu stickar jag sockpar nr 3 efter ett annat mönster. Upptäckte när första sockan skulle börja tas ihop för tårna att jag stickat fel vid minskningen tidigare. Inte så himla fint precis, snett och vint blev det och jag satte på mig sockan och betraktade fenomenet, kom på att om jag har den på högra foten så märks det inte. Sagt och gjort, rev inte upp den här gången utan stickade klart.
Nu ångrar jag mig lite. Men nu är det för sent och jag har bestämt mig för att gilla läget jättemycket.
Det går sisådär...

Om jag nu ska sticka sockar så vill jag ju att dom ska bli riktigt stickade.
Ännu har inget par blivit stickade som det står i beskrivningen och jag blir så himla trött på mig själv, att jag inte kan följa ett enda recept eller beskrivning. Har aldrig gjort det, inte en endaste gång. Ever.
I recept brukar jag lägga till och dra ifrån men de här felen beror på dåligt lästa instruktioner eller allmän vimsighet.
Skit, skit, skit!

Jag är en sån person som påpekar minsta fel jag gjort inför andra. Liksom för att förekomma eventuella påpekanden. Inte för att jag brukar få sådana påpekanden men man vet ju inte... ni hör så himla dumt.
Om någon säger Oh, har du nya gardiner? Gud vad fina dom är...
Mjae, ser du här sydde jag lite fel så det blev lite snett, säger jag och lyfter upp fållen och pekar på baksidan...

I rest my case.
Kommer nog från modern kan jag tänka mig, perfektionisten. Min raka motsats måste jag tillägga men något som ändå lever kvar.






Förresten, idag skulle min kära pappa ha fyllt 73 år. 
Jag tänder ett litet ljus för honom och viskar grattis...



torsdag 1 mars 2012

Sockbevis

Här kommer de utlovade bilderna, jag fick lov att ta dom själv eftersom Maken inte är hemma.


Första paret ut..
Ja, det är Hjördis som går och stryker tänderna mot pallen.

Sockpar nr 2. 
Jag bara älskar garnet och måste se till att få mig ett par nystan till...
Här syns det inte så tydligt, felet. Men i nästa bild nedanför. Finn Ett Fel!

Tja, med sockarna så här bredvid varandra så syns det ju tydligt att Järbos Jävla Raggigarn inte var lika på nystan ett och nystan två.
Men det syns faktiskt inte så mycket när man traskar omkring, fartränderna suddar liksom ut olikheterna eftersom jag går så fort...


tisdag 28 februari 2012

Min man gillar mina bröst. Han tycker dom är gosiga fast dom har lång räckvidd!

Han är rar, Maken.
Ni vet han som tycker att mina bröst är toppiga och att jag är snyggast på håll.
Han tycker mina bröst är fina dom, och så har dom bra räckvidd.
Det är en vacker komplimang.

Om jag någonsin går ner till normalvikt (vilket jag betvivlar starkt) och opererar brösten så ska jag helt enkelt be dom fixa till dom så dom blir lite fastare med mindre räckvidd.

Idag har vi snöstorm. Det betyder att det inte blir någon promenad idag så det var ju tur att jag gick igår. Jag har dessutom jäkligt ont i höger höft så det känns bra att stanna inne och baka biscottisar.


Jag stickade klart sockpar nr 2 igår, Maken ska ta någon snygg bild när han kommer hem, alltså en snygg bild på sockorna och inte på mina toppiga bröst med lång räckvidd.

Det märkliga med sockpar nr 2 var att garnnystan nr.2 var olik nystan nr 1. Ni som stickar, är det vanligt? Jäkla elände om ni frågar mig. Där var jag så noga så noga och började om flera gånger för att få sockorna likadana och sen på slutet (på foten, där det syns förstås) var det inte ens samma färger. Och det gick ett nystan minus 1,5 m så det syns tydligt att det inte går att göra annorlunda, färgerna är helt enkelt olika.
Tror jag ska stämma Järbo Raggi.

Nå, nu har jag börjat med sockpar nr 3. Gud så kul det är att sticka sockar! Yes säger jag bara, härligt att ha något att pyssla med framför tv´n.
Har beställt lite japanska tyger också, för att sy min löpare som varit på gång i evigheter. Det ska bli kul, om jag kan hålla mig från sockstickandet alltså.
Håller också på att stryka lite tyger som jag ska lägga ut på Tradera. Hoppas jag får in någon krona, men jag har sett priserna på liknande tyger, och ser att många är orimliga i sin prissättning på Tradera. 59 kr för en FQ, det är ju horribelt.
Så mycket ska inte jag ta. Jag har heller inte FQ för jag gillar inte sådana bitar själv. Nej, hel bredd ska det vara.
Det var väl intressant info för er som inte håller på med att kvilta? Jo, jag förstod det.

Over and out!


fredag 24 februari 2012

Rubriklöst igen.

Idag sparkenerade jag stora rundan. Det gick som en dans. Konstigt för efter gårdagens mindre lyckade sparkenadtur så hade jag så ont att jag knappt kunde gå.
Men idag gick det bra.
Så himla härligt.

Lite dåliga bilder från mobilen, jag kan inte hålla den stadigt.


Skuggan nere i mitten, det är jag, ni såg rätt! 
Nu känner ni igen mig om ni skulle råka se skuggan igen.



Och jag tycker det är himla lågt av kungahuset att inte döpa kronarvingen till Hjördis som jag önskade. Hjördis är ett rejält namn, kanske inget som kungliga personer har hetat genom historien men är det så himla viktigt då? Ok, döp efter mormor men tilltalsnamnet kunde väl vara ett namn efter folket, typ Hjördis eller Allis.
Där ser man, återigen så håller kungahuset igen.

Nu tror dom dessutom att födelsen ska öka intresset för kungahuset och att kanske några som var emot kungahuset ska ändra åsikt.
Kommer inte att ske här inte.
I mitt hushåll är två emot och två är osäkra, dom två osäkra är Hjördis, Baronessa av Klätterställningen och Homer, Storhertig av Hela Huset.

Dom är inte så insatta.

Dom skiter i prinsessor, apanage och sånt, dom är mer för sånt som prasslar och sånt som klänger kring fågelmaten i buskarna. Och sorkar. Sorkfrågan tycker dom avhandlas på tok för lite i massmedia, mössen är det ingen heller som bryr sig om, bara kungahus och sånt tjafs.

Det har Homer och Hjördis sagt åt mig. Jag är deras presstalesmänniska för dom är inte så garvade i det här med sociala medier.

Just nu softar dom, Baronessan i sin hängmatta i Klätterställningen och Storhertig Homer han snarkar i hängmattan framför elementet på våning två i Hela Huset, närmare bestämt Drottning Mammas Syrum.



torsdag 23 februari 2012

Inte ett enda ord till om prinsessan och jag skriker rakt ut!

Jag är redan less på prinsessefödseln. Och det är bara början. Jag vill ju avskaffa kungahuset så ni kan ju ana vad jag tänker. Herregud så mycket pengar vi skattebetalare donerar för att ha vår monarki och inte ett enda jota får vi för det. Kungahuset får dessutom extra stort apanage när dom behöver det, och den nya prinsessan måste ju ha det allra allra bästa antar jag.
Ni behöver inte tala om att jag är en glädjedödare och en tråkmåns. Jag vet det redan.

Jag åtnjuter tyvärr inget apanage. Jag har dock sjukpension och det är ju en rejäl summa som man lever gott av det också.
Anade ni ironin i förra meningen?

Nå, jag har varit ut med spark/rullatorn idag. Tänkte gå en längre runda för gårdagens sparkenad gick så bra och så lätt. Idag kom jag ut till några cm snö och attans så tungt det gick. Det var plogat på byavägen men i övrigt var det lite moddigt och knaggligt att gå. Efter 3/4 så slutade högerbenet att gå ordentligt så jag var glad att jag tog samma runda och att jag kom hem till slut.

Jag är färdig med mina första sockar, har bara inte fotat beviset ännu. Gud vad kul det är. Observera att jag sa kul inte lätt. Jag har problem med att få tillräckligt fasta maskor vid hälkanterna så jag får trilskas lite och göra om, men det är kul ändå.
Håller nu på med andra paret. Och en halsduk som jag bara måste sticka. Tunt garn på grova stickor. Lite modernt känns det som. Och vad annars, så inne som jag håller mig....

Det var en fyndig mening som kanske bara jag fattar men skit i det.
Nu ska jag njuta av en kopp te framför Mannen som talar med hundar, sticka lite samtidigt och bara vänta på att jag får gå och vila middag.

söndag 19 februari 2012

Gud vad jag är duktig på att sticka sockar. Jag behöver bara riva upp samma jävla ställe sju gånger innan jag kan sticka vidare. Duktig kicka!

Stickningen går sisådär. Det går jäkligt dåligt faktiskt. Inte själva stickningen, den går bra förutom att det tenderar att bli så stora jäkla maskor vid kanterna där hälen ska sammafogas med själva resten av foten.

Annars är det bra. Och roligt att sticka. Det hade dock varit roligare om jag slapp sticka om samma ställe hela tiden, snart får jag väl byta till tunnare stickor för att garnet är tunnött. Det såg konstigt ut det ordet, det är kanske inget ord alls men ni fattar vad jag menar för ni är ju så smarta.

Jag var på sparkenad igår. Gud så duktigt av mig. Det blåste småspik (läs snö) och på något märkligt sätt hade jag motvind hela tiden. Fast jag misstänker att jag hade medvind ett tag men då var det lä pga höga träd, och eftersom det var på 90-väg så kunde jag inte sparka.



Jag kör promenad med spark. Då har jag något att hålla i, typ rullator. Det är fiffigt. Annars går jag med stavar för utan kommer jag 200 m innan högerbenet börjar ta haltande små myrsteg mäpan vänsterbenet fortfarande har lite go kvar och gärna vill gå lite längre kliv. Ni fattar ju hur bra det går, det tenderar att bli lite cirkelgång på nåt sätt.
Men på sparkenader går det bättre. Jag sparkar några sparktag och sen går jag. Sparka är svårt med två diskbråckspåverkade ben men man kan passa på att sparka några försiktiga tag för att komma fram lite fortare. Och att orka en längre runda.
Nu ska jag inte säga hur långt jag sparkenerar för då börjar ni skratta istället för att peppa mig så därför håller jag tyst och låter er skriva i kommentarsfältet uppeppande saker i tron att jag går en mil...

Vi har fått ett snöoväder. Tja, vad annars? Vi har ju nämligen finfin temperatur, i skrivande stund -4 grader. Några få minusgrader är fantastiskt varmt får årstiden. Därför får vi upp till 3 dm snö idag, det skulle ha kommit det inatt men SMHI hade lite fel (kom 1 dm endast) så dom har skjutit på det lite..
Maken är ute och laddar traktorn med diesel, jag hoppas att han inte spiller på sig denna gång.
Jag hoppas förmodligen förgäves.
Det är inte länge sen han spillde på en ny jacka.
Nu har han ingen ny jacka. Ingen gammal heller för den delen. Dylika jackor måste slängas för det går aldrig att tvätta bort.

Vet ni vad jag gör annars? Det ska jag berätta för er. Jag håller på att märka upp tyger som jag tänkt sälja för att få in några kronor för att köpa nya tyger för.
När jag nu tittar igenom tygskåpen så hittar jag mängder av tyg som tedde sig som finfina köp när jag köpte dom. Nu känns dom mindre bra.
Det är fina tyger men köpta till projekt som jag inte orkat påbörja.
Så nu rensar jag. Det är ganska kul.
Jag pratade med Agneta, ni vet hon med sockarna som visade sig vara just skrynkelsockor som någon frågade efter, och där kom vi på flera bra ideer. En av dom var att sälja överskottstyg.
En annan idé handlade om vulvor och påskfjädrar men den får ni inte veta mer om, för den idén måste vi först ta patent på. Så glöm allt om vulvor och påskfjädrar.

onsdag 15 februari 2012

Nu var det det här med rubriksättning igen... nå, gäller operation sockstickning, operation operation och glädjande gåva!

Uppdatering vad gäller operation Sockstickning. Det går framåt. Ena sockan är färdigstickad och alldeles alldeles underbart vacker.
Socka nr 2 är i vardande. Stickat ungefär 23 av 25 cm skaft och skall snart börja med rätstickning medelst fot.
Har bara rivit upp socka nr 1 typ tre gånger.
Har bara rivit upp socka nr 2 typ 3,2 gånger.

Tror ni att ett nystan ser likadant ut som ett likadant nystan?
Nej, det gör det inte.
Började sticka skaft och det såg ju ut som fanken självt. Rev upp det jag stickat. Klippte bort början av garnet tills där jag trodde att färgerna skulle stämma. Det gjorde det inte. Rev upp igen, satte tillbaka lite garn i början och började om med uppläggning och resårstickning.
Blev det lika som första sockan?
Knappast.

Efter att ha upprepat rivaupp-läggaupp-stickanytt ett antal gånger så blev jag till slut nöjd och har således förfärdigat 23 cm utan att få tuppjuck eller ett utbrott. Duktig kicka.
Så jag mediterar numera i min stickning.

Förutom andra stickningar. Har nog klämt ulnarisnerven någonstans för högra lillfinger domnar/sticker nåt så himla obehagligt. Skakningar av hand/arm hjälper inte.
Så himla irriterande. Och ont.
Nå, stickningarna verkar inte bero på stickningen (vill jag då tro) så jag kämpar vidare. Ni vet sockerdricka i ett tidigare somnat ben t.ex, så känns det. Nästan lite ont.

Nu till något fantastiskt roligt.
Igår fick jag paket. Av en Agneta. Vad var det i paketet undrar den vetgirige?
Jo, ett par skitsnygga sockar. Hon hade läst om mina frusna fötter och min önskan att få till ett par sockar med långa skaft och se där, nu har jag ett par fina sockar. Med mönster på skaften och allt. Tusen tack Agneta, jag ringer imorgon!!


Här är dom fina sockarna som Agneta stickat. Röda och fina. Visst är dom snygga?
Hjördis ser ni också. Visst är hon också snygg?

Här ser ni mönstret på skaftet. Det ska jag lära mig att sticka för det var jättefint tycker jag. Förhoppningsvis inte alltför svårt heller, får fråga Agneta...


Uppdatering vad gäller Kalix Operation. Nu har dom tagit det slutgiltiga beslutet, operationsavdelningen läggs ner. 900 operationer ska flyttas till Sunderbyn eller Gällivare. Det blir jättebilligt och fint tycker dom som tagit beslutet.
Det är väl knappast sanningen, det lär betyda betydligt längre vårdköer, fler personal på de andra sjukhusen och ökade kostnader vad gäller resor och övernattningar.
Himla onödigt om ni frågar mig...