Jäkla kattskrälle!!

Idag har jag fått ett utbrott som heter Duga.
På den rara lilla söta kissemissungen Hjördis.
Herregud vilken enerverade kissemiss hon kan vara ibland. Jag blir galen. Snacka om att vara hög på uppåttjack. Slår ni upp: kombination av alla bokstavskombinationer och uppåttjack, ja då hamnar ni på Hjördis.

Idag har hon varit helt speedad. Söta kattungar som gör upptåg är ju jättegulliga och lite småskrockande kan höras från alla håll och kanter.
En djävulskatt på speed är något annat.
Hon ränner som en tok runt runt, gräver i soffan, gräver i blomkrukorna, och springer längs baksidorna av soffan, hon attackerar Homer tills han flyr, hon springer under soffan liggande på rygg osv osv.

Till slut kom utbrottet.
Det hade varit på gång ett tag.
Jag hade ropat Hjördis-sluta!! sjuttitvå gånger, Hjördis-ge fan i det där!! och nu får det fanimej vara nog!! lika många gånger tills....
-Hjördis nu är det jävla färdigt med dina jävla psykfasoner! Jag täppte till en av hennes passager kring soffan med kuddar (så var den vägen stängd psykokatt) och så stegade jag iväg till datarummet, kollade över axeln var djävulskatten var och så drämde jag igen dörren. Eller drämde går liksom inte men jag stängde den i alla fall med eftertryck.

Jag satte mig vid datorn ångande av ilska. Djävulskatten hade genast slutat med grävandet i blommorna och istället riktat in sig på dörren. Det är nämligen så att hon vill vara där jag är, hon ser dessutom inte att jag blir arg (gäller Homers reaktioner också) utan följer som en jäkla skugga.
Hon började gny och krafsa på dörren som en tok.
- Nu ser du hur det går satans kattskrälle, jag vill inte se dig så håll dig borta ropade jag mot den stängda dörren.
Det tystnade.
Jag satt med ett djävulssmil på läpparna.
Nöjd.

Då började det krafsa med förnyad styrka, och pipandet återupptogs. Jag satte mig med en patiens och under tiden så tänkte jag "lugn och fin" hundra gånger.
Jag lyckades koncentrera mig så att jag stängde ute djävulskattens frenetiska försök att gräva sig in till mig.
Jag la patiens för glatta livet.

Hips vips hade jag en liten kissemiss liggande på ena armen, sött slumrande. Hur fan hade hon kommit in?

Förmodligen hade mammahjärtat veknat trots att jag gjort mig hård och besynnerlig, och jag hade öppnat dörren trots att jag inte tänkt göra det.
Och nu när jag ser henne ligga så tryggt framför tangentbordet så ser jag hennes andra mer harmoniska sida och ler. Inget djävulsleende utan ett mer vanligt traditionellt leende.

Det går liksom inte vara arg så länge.
Fast busigare kattunge har jag faktiskt aldrig upplevt, en sån energi-inte undra på att hon är mager trots att hon äter dubbelt så mycket som någon annan katt någonsin gjort. Hur ska det gå när vi flyttar ut till stugan? Vad kan hon hitta på där? Springa bort? Och jag blir alldeles kall trots att jag är hård och besynnerlig.
Hönsmamma var det ja.

Nå. Hon och Homer kör sina race numera, dom brottas tills Homer blir less men han säger inte ifrån på skarpen så hon fattar aldrig vars gränsen går. Han tar ett strupgrepp och ligger på henne och jag hinner bli rädd att han är för hårdhänt.
Han släpper henne och vips är hon på honom igen..
Ingen rädsla där inte.

Boxning pågår..

(lägg märke till handduken som täppt till en av passagerna som leder till favoritsysselsättningarna, gnaga på kablar och linda in sig själv och leksak i kabelhärvorna)

och brottning..

och vilning.. nära men ändå inte pälskänning riktigt.

Inte ännu.

Homer är inte redo än.

Hjördis när hon piper. Stort gap, men resultatet är ett pip a la iiiii!

Här är hon olycklig, hon får inte vara på spisen när det lagas mat.