Fan, fyra inlägg på raken...

men jag måste bara berätta om min lycka.
Tyder det på att man måste skaffa sig ett liv för att man vill berätta på bloggen för sina bloggläsare om att man känner lycka?
Meh, knappast va?

Spindelen är död. Hur jäkla stor chans var det att få syn på jäkeln igen? Alltså, allvarligt?
Jag var säker på att den traskade omkring någonstans men jag hade gett mig den på att jag ändå skulle sitta i soffan. Hjördis det rara livet låg hos mig och spann då hon hoppade upp och började leta på ena filten som låg i soffan. Jag studsade upp likt en OS-gymnast och såg den fan röra sig och det är fantastiskt att kunna se en svart spindel på en svart filt, det gör man bara om man har spindelfobi.

Japp, där gick den, lyckligt vetande om vad jag skulle ta mig för. Vispade ner katten från knät, slet åt mig filten och skakade den över golvet och där rann den ner, spindelen. Det blev övermäktigt för honom (klart det var en hane) när jag tog i på skarpen.
En toffla utan fot i och vips var han ett minne blott, för någon äckelpäcklig spindelhona förstås. Note-to-self: Tvätta tofflan!

Och vips var jag glad igen.
Lycka är att bli kvitt en äcklig och vidrig best, jag fasar för att dom ska gå över mig när jag sover, (ockaå när jag är vaken förvisso) dom gör det säkert men då vet jag ju inte om det.
Kanske fobiträning a la KBT som Maken propagerar för skulle vara nåt?
Det vet jag ju att det är men jag drar mig lika fullt..
Men kanske.. höra sig för är ju gratis.

Tadaaa och bajbaj för idag. Fyra inlägg får räcka!