onsdag 31 augusti 2011

Självklart inte

Naturligtvis förstår jag att ingen av mina bloggvänner var ute och körde som tokar i söndags. Naturligtvis inte, jag omger mig inte med kreti och pleti.
Det var andra lusiga människor förstås, själv kör jag som en gud eller åtminstone helt perfekt.
Eller som Maken så fiffigt uttryckte det mäpan vi körde bakom en alldeles säregen idiotisk bilförare.
"Vart är alla på väg?, kan dom inte hålla sig hemma, måste dom vara ute och vimsa omkring hit och dit?
Varje gång vi är på väg någonstans är det likadant"
Så sant som det var sagt.

Nu ska jag delge er några fler reflektioner från min resa på kustvägarna.
Ica Nära, 5 km (såg en skylt vid vägkanten)
Inte fan vet jag, men nog tycker jag fem km är lite långt bort för att vara nära. Vem vill gå med tre matkassar i fem km?
Fast Ica Fjärran är nog inte så gångbart inom reklambranschen.

Sen en skylt till:
Trafikanten, ta en paus, 2 min.
Två minuter!? Vem fan får sitt kaffe och kan dricka det på två minuter. Är det ett löpande bandfik, ställ dig på bandet vid dörren, få ditt kaffe och drick på vägen ut innan du tippar av löpbandet på baksidan.
När jag pausar vill jag  nog gärna pausa något längre än två minuter. Fast det är klart, Makens löfte om många och rejäla bensträckare föll ju rätt platt. När vi stod vid lastbilen på p-platserna vid vägen så gick han fyra steg och sa: "Nu reser vi"
Det kanske var tvåminuterspauser det, men på en Trafikantenplats vill jag nog gärna ha någon extra minut.

Sånt där kan jag sitta och klura på under långa km.

Det är höst. Det är kallt ute men vackert, sådana där höstdagar jag kan önska det finns massor av. Imorse kom en man körandes med en liten båt och skulle lägga till hos oss. Jag hade kikat i kikaren för att se vem det var, halv 9 på morgonen får vi sällan besök. Mannen var klädd i mystiska självlysande kläder så jag steg med raska och bestämda kliv ut och ner på kajen.
"Söker du nån?" frågade jag med lite ovänlig ton.

Det visade sig att det var S som kom från Vattenfall, jag kände inte igen honom med mössa på. Vår elmätare hade slutat bete sig som elmätare ska göra så han kom för att byta ut den.
Kände mig lite dum, men förklarade att jag trodde att han var från Kustbevakningen (eller Kustwaffe som det heter när man är i min bransch). Då förstod han till fylles.
Det gör de flesta här.
Kustwaffe är inte populära och det finns en sajt där dom säljer kläder med fyndiga Kustwaffetryck på. Vi ska handla av dom snart, fast jag tycker det vore något osmart att ha en keps med texten "Kustbevakningen, för dig som inte fick bli riktig polis" när man är ute och fiskar. Maken vill ha en sån keps, och jacka.
Det är snart jul, vi får se vad tomten kommer med ;)

Sen ett  litet boktips till er som gillar att läsa. Johan Theorin, lägg det namnet på minnet. Han har skrivit flera böcker som är spännande och med fantastiska skildringar kring livet förr och nu främst från Öland. Lite suggestivt och fantastiskt bra, åt deckarhållet men ändå inte riktigt! Jag ska ta upp dom i min bokblogg senare, jag har läst tre, den sista har jag läst ut idag, Blodläge.

Läs!

måndag 29 augusti 2011

Hemma är bäst

Nu har vi kommit hem igen.
Vill passa på att tacka gratulanterna både här på bloggen och på FB, tack, det värmde en stackars födelsedagsresenär.

Det var jättetrevligt i Sundsvall, eller ute i Spikarna kanske jag ska säga för det var där vi var.
Resan var lång men den gick förhållandevis bra, trött och öm visserligen men ändock på benen när vi var framme. Hela resdagen gick i dimmornas tecken, först framme i Sundsvall sken solen och det gjorde den bra. Hemresan gick också i dimmornas tecken, fram tills vi närmade oss hemlänet, då såg vi solen igen. Fast hemma var det faktiskt mulet och blåsigt.
Men det sket jag i.

Katterna hade varit inlåsta och intejpade (alltså inte katterna utan kattluckan var förtejpad) i nära på tre dagar, utan tillsyn. Så djurvän är jag. Risken med kattvakt är ju att någon av dom slipper ut och då inte går att få in igen och det vore värre för en hönsmamma 65 mil därifrån.
Bägge katterna satt och väntade på oss när vi kom ut, dom känner igen ljudet från vår båt, de satt i fönstret och jamade.
När vi låste upp så for det ett grått streck och ett streck som var svart, vitt och gult ut genom dörren. Sen kom dom in igen. Och sen gick dom ut. Och kom in. Så höll det på en lång stund.
Vi människor gick också ut och gullade med djurisarna och det var så roligt för djurisarna gillade att vi gullade med dom. Vi var efterlängtade.
Kattlådan var full av skit så det luktade inte rosor inne. Men katterna hade både mat och vatten kvar och var i god vigör. Glada som glada djur kan vara.
Dom sov nog mest.

Det där med luckan var lurigt tyckte dom, dom hade krafsat lite i tejpen men se den gick inte att forcera. Därför var det lurigt nu när plattan framför luckan var borttejpad igen. Det gick ett bra tag tills dom tordes försöka ta sig ut igen. När dom till slut gjorde det och det gick bra så fick vi åtskilliga bevis på att luckfunktionen fungerade igen. Ut och in-syndromet kallas det.
Bägge katterna har varit upp i sängen i omgångar inatt. Dom gillar oss. Jättemassormycket.

Nu är allt som vanligt igen.

I Spikarna var det trevligt. Vi var bortbjudna på surströmmingsfest på Lysnatta och det var jättekul. Då var det lysande marschaller överallt längs kajerna. Här hade jag ju kunnat illustrera det med fina bilder men jag hade glömt kameran i Sjöbodan. Vackert värre. Vädret var mulet men varmt. När vi kom hem efter tolvslaget någongång var det 19 grader varmt. Vi la oss direkt för vi skulle försöka dra iväg i vettig tid på söndagsmorgonen. Jag fick dock ett gallstensanfall vilket försämrade oddsen för tidig avfärd. Ont ont ont gjorde det, jag höll på att tuppa av men slapp.
Tog fyra Papaverinisar och det gick över efter ett tag, tack ock lov.
Hemskt var det  dock. Sitta ute på Spikarna, Maken som hade druckit och med endast en lastbil att tillgå är inte kul när det ska skjutsas in till sjukhus. Särskilt med tanke på att jag inte var i det skicket man helst ska vara i när man ska gå en längre sträcka. Men vi slapp som tur var.

Vår vistelse i Spikarna kan  annars benämnas som bråttom och social. Vi är ju så jäkla populära att alla vill ha en del av oss, så det blev ingen vila och ingen ro för en sjukpensionerad fiskarhustru. Det gick ändå. Nästa gång blir vi en vecka, minst. Vi vill ju också hälsa på alla så det blir ett evigt rännande och med ett evigt dåligt samvete som följd.
Dom är så himla snälla, trevliga och hjälpsamma alla som vi lärt känna där på Alnön. Vi fick en brasa eldad i sjöbodan, för att driva ut funkten. Den drev nästan ut oss också då det blev så jäkla varmt att vi höll på att dåna. Men torrt blev det.
Vi fick låna bil. Vi fick en kylbag med rökt lax och gravad lax, sill och diverse godsaker som stod och väntade på oss. Vi fick färskt vatten utforslat och en massa hjälpsamma människor kom och tittade till oss hela tiden.

Nu är vi dock hemma igen, jag har tagit ut en sjukdag så jag är ute på stugan och gör ingenting. Jo, jag bloggar lite och så har jag delat medicin så helt sysslolös har jag inte varit.
Vädret är vackert, soligt och blåsigt. Riktigt höstväder kan man säga för en massa gula löv har blåst ner, dom passade på när vi vände ryggen till.

Vill passa på att ge fingret till den svarta V70 som körde så lusigt före Luleå. Den vinröda passaten utanför Umeå kan dra åt fanders och den blå opeln vid rondellen i Övik kan läsa på lite om trafikregler.
Sen ska vi bara inte tala om den husbil a la Adria som inte visste vilken pedal som var gasen och som orsakade att vi aldrig fick upp farten inför uppförsbacken. När man kör lastbil gäller det att gasa på ordentligt före en uppförsbacke så man slipper ligga och fila på ettan innan man är uppe.
Sen kan alla som gillar att köra en dm bakom en lastbil ta sig en funderare på om lastbilsföraren över huvud taget ser denna bil ligga så nära, och vad dessa bilförare ska ta sig till när lastbilen måste bromsa in för något. Tänk på det du minibussjäkel samt de tre andra trafikanterna som gillar att ligga folk i röven!

Men annars gick det bra. Borta var bra men se hemma är mycket bättre. Vi har dessutom med oss oxfilé som ska portionsförpackas och som ska avnjutas hela vintern, och första måltiden blir ikväll. Många kilo blev det. Lycka. Vi fick också förvällda trattisar som ska förtäras i såsform till sagda oxfilé.
Mums lär det bli.
Nu är jag så trött att jag ser i kors, eller det gör jag väl inte men ryggen skriker ifrån så jag ska gå till soffan och till min goda bok. Tadaa..

onsdag 24 augusti 2011

Härlig höstdag

Ryggen är lite bättre tack och lov, så vi ska åka till Sundsvall på fredag. Det ser jag fram emot trots att resan blir jobbig. Lysnatta firas på lördagkvällen ute på Spikarna, Alnö och det ska bli spännande att se alla ljus som kommer att lysa på stränderna. Om vädret tillåter det vill säga.

Idag har jag städat i dasset. Det var jättejättekul. Det låg drivor av döda flugor och tanken slog mig om det hade varit intressant att veta hur många fluglik det var. Dock inte så intressant att jag räknade dom, ni får tro mig på mitt ord att dom var många. Jättemånga.
Dom låg döda i själva dasset, inne där man sitter och skiter. Och dom låg döda där själva skiten hamnar, under brinkan. Jag bytte i dassbyttan, sopade, torkade och Radrade. Radar är en av mina närmaste vänner, sommartid.
Nu är det fräscht därute och åter en glädje att besöka torrklosetten och ingen risk att kväljas av flugliken.

Jag börjar dessutom känna av en UVI så jag besöker dasset flitigt.
Pinkade i en burk imorse. Det brukar jag göra för det är så himla kul att försöka pricka ett litet jävla rör med den icke precisa strålen och pga detta pinka sig själv på fingrarna.
Nu pinkade jag dock i på fingrarna i onödan för det blev ingen stadstur för mig idag så jag får göra om eländet i morgon bitti.

Ibland så luras själva infektionen som gör att vissa dar känns det bättre så jag tror att den är borta, och andra dar är hemska och jag bestämmer mig för att lämna in ett prov och få en kur.
Sen luras den ibland trots att jag fått en behandling och jag känner mig nästan bra efter avslutad kur för att symtomen sedan återkommer efter en vecka med oförminskad styrka.

Då är det kul att återvända till vårdcentralen med nytt prov och bli ifrågasatt av sköterskan igen. Dom gillar att ifrågasätta på ett sånt sätt att jag undrar om dom tror att jag sparar lite urin i blåsan bara för att jävlas med dom och inte för att jag har problemen pga ryggen.
Dom gillar också att tipsa om tranbär och att man ska dricka mycket, gärna med en ton som gör att jag känner att jag förmodligen är lite förståndshandikappad alternativt att jag bara är besvärlig eller att jag väljer att vara sjuk och ha ont istället för att äta/dricka tranbär och vara frisk.
Det är lite bättre på den vårdcentral jag går på nu, men tendensen finns där.

Vädret då?
Här har det varit ruggigt väder länge, hade vi inte fått ström så hade vi varit tvungna att flytta hem, så molnigt har det varit och förra kylskåpet skulle ha gett upp för länge sen. Men inte vårt nya kylskåp, det knatar på i ur och skur ;).
Idag har vi dock soligt och vackert höstigt.
Nu  har vi väl sisådär tre veckor kvar härute innan vi måste flytta hem och kavla upp skjortärmarna inför fisket. Jag hoppas hösten blir lång så vi kan flytta tillbaka ut efter höstfisket och nedkörningen av båten. Hoppas  hoppas.
Det skulle vara sagolikt att få åka ut hit, vila upp sig efter fisket och slappa framför tv:n mäpan brasan knastrar, kanske fiska lite, läsa, dra lite ström och bara vara.

Vi åker som sagt på fredagsmorgonen, jag får tillbringa min födelsedag i lastbil men det gör ingenting. Det är inte mycket att fira numera. Jag har firat tant länge nu och lär fortsätta med det tills jag firar gumma.
När vi kommer fram ska vi grilla med ett gäng vänner. Vi samlar ihop dom för vi hinner inte fara omkring och hälsa på alla, inte när vi bara ska vara till söndag morgon. Lördagen är som sagt Lysnatta och då ska vi visst äta surströmming hos Micke och Diana.
Mums.
Vi åt förvisso suring häromdagen, Mannerströms såklart, vi fick en hel kartong av salteriet. Det smakade super, trots att det är årets. Jag är mer förtjust i fjolårets för den smakar mer, men vi har ätit upp fjolårets och får vackert lov att börja på årets. Salt och gott var det. Jag åt mer än vanligt för det var så jäkla gott trots att vi har ätit surströmming många gånger i sommar. Jag bryr mig föga om premiären utan njuter när det än blir.

Nu ska jag gå och leta upp en bok att läsa. Konstigt nog har jag läst ut alla böcker jag inhandlat till denna sommar, även dom som jag beställde från Maken förra veckan som födelsedagspresent. Undrar dock om det inte är så att dom som spenderar sin födelsedag i en lastbil får extra bokpaket som plåster på såren, jamena ingen tårta och bara sitta i bil utan minsta gratulant....
Så måste det vara.
I en värld fylld av orättvisor måste det vara så.
Visst?



lördag 13 augusti 2011

Vad jag är less...

Inte på sommaren om ni trodde det. Absolut inte. Jag skulle gärna börja om med maj igen.
Nej, jag är less på rygghelvetet.
Ibland går jag omkring som en 97-åring som dagen innan brutit bägge lårbenshalsarna, nästa stund skuttar jag omkring som endast en 84-åring med bara en trasig jäkla lårbenshals kan göra.
Är så jävla less.

Order från högsta ort lyder att jag ska ta det lugnt. Det är lätt att hålla för det går inte göra något annat än att ta det lugnt. Har ont långt ner, kring svanskoteområdet och det gör så inihelvete ont ibland så jag skulle kunna gråta. Mitt vanliga ryggont är naturligtvis också kvar, fast det sitter några hack högre upp. Mina diskbråck är placerade mellan L3-S1 och det är ju hyfsat långt ner men nu gör det skitont ännu längre ner. Som att det inte räckte som det var tidigare.

Så himla less.
Vi har planerat in en tripp till Sundsvall när jag fyller år, jag fyller inte jämnt om ni nu trodde det utan jätteojämnt, men det är en ljusfest där då, i Spikarnas Fiskeläge som vi tänkte besöka. Vi kan då bo i den sjöbod vi är i begrepp att köpa.
Det skulle vara så himla trevligt, träffa våra goda vänner och få uppleva ljusfestligheterna.
Vi tänkte ta lastbilen ner för att transportera diverse grejer som ska ner till både kompisarna och kompisarnas kompisar. Sen har vi lite att transportera upp igen. Vi får se, lastbil är ju inte lika bekvämt som personbil om man då bortser frånvaron av AC´n som vi lider av just nu.
För att kunna åka om två veckor krävs en bättre rygg, och därför iakttar jag stillhet och eftertanke just nu. Denna skitrygg är inget trevligt resesällskap. Humöret på den som ryggen sitter på falerar också av nämnda orsaker.
Skit. Skit. Skit.

Sen ska vi ju bara inte nämna fisket som startar 20:e september. Jag MÅSTE bli bättre tills dess, annars går det åt helvete. Ursäkta svordomarna men dom krävs för att beskriva eländet, attan och fy funkar skitdåligt i detta sammanhang. För mesigt för mig också, jag är en sjujäkla kvinna på svordomar, det låter fult men passar min uppenbarelse ganska väl.

Man hade ju kunnat tänka sig att 35 kg mindre på en kropp som min borde göra stor skillnad. Det har det väl gjort också men tanken var ju att bli mycket bättre, inte sämre.
Orsaken till denna försämring är en förbättring. Låter märkligt och det är det också. Låter något för bra för att vara sant är det också oftast så, samma om det är märkliga ting vi talar om.

Jag har blivit mer rörlig allteftersom kilona försvunnit. Jag har inte gjort andra saker än vad jag skulle ha gjort förra sommaren men jag har gjort mer av allt. Vi har aldrig fått så mycket gjort som denna sommar, trots högsommarvärme både juni och juli. Och det har varit så kul att få det fint, få bort bråte och fixa en massa småprojekt och vi är jättenöjda med vad vi åstadkommit men det kom inte utan andra vissa bieffekter. Synd nog.
Jag har burit, målat, dragit, röjt, bränt, fixat och donat. Även om det inte är tunga saker alla gånger så är det för mycket för min kropp. Ni som är friska bör vara tacksamma för det.
Samma bör jag vara för att det inte är värre än vad det är.
Men det är jag inte.
Jag är less på att det är så jäkligt som det är, att det kunnat vara värre är bara en tidsfråga liksom.
Det är kul att vara jag helt enkelt. Små saker hela tiden blir för mycket och nu när eftertanken och  efterklokheten drabbat mig så är det bara lugn som återstår. Jag gillar lugn, det är inte det utan det är orsaken till att det ska tas det lugnt som oroar och irriterar mig.

Maken är och målar storbåten. Den är uppe för service och då kan målarjobb ske. Han är flitig han. Jag har vikt tvätt, tinat sikar inför kvällens rökning, klappat katter och läst.
Igår fick jag en massage av Maken i bastun. Hade ju varit trevligt om det var en erotisk massage som efterföljdes av hett och ångande sex, men som ni förstår så var massagen av annan kaliber. 




Men minst lika skönt.
Efter en het bastu  masserade han min nacke, det är ju själva fan att också nacken är så ond och stel, och massagen gjorde lite sus i musklerna. Satt i länge. Har en låsning på ena sidan som slår till ibland och som gör att jag inte kan titta åt höger eller vända mig åt det hållet.
Gud vad jag gnäller. Men vad huvudet är fullt av talar munnen, eller i mitt fall fingrarna.
Less. Less. Less.

Och inte har jag vunnit på tipset heller, ingen jäkla Triss har slagit in. Plötsligt händer det, my ass...
Tänk vad lite pengar hade kunnat glädja mig i min eländiga varrdag som kompensation för mitt fysiska tempels förfall. Lite pengar att sprida omkring mig, lite tyg, lite färg och lite roliga saker att piffa upp hem och stuga med. Men icke. Vi har haft en ganska fattig sommar, på pengar alltså, annat  har varit rikt. Elen känns fortfarande ny och lyxig. Det är nästan att man vill gå och titta i frysen bara för att den finns. Så lyxigt känns det.
Men smakar det så kostar det ju också. Och inte småslantar heller.
Längtar tills situationen förbättrar sig, som tur är brukar den ju göra det. Så småningom. Förhoppningsvis blir jag både mindre fattig och har mindre ont lite längre fram.
Har iaf färdigt med personalen i höst, det känns skönt. Jag är ju personalansvarig (visst lät det fint och aktiebolagsaktigt?) och det känns finemang att den biten är avklarad. Nu är det bara att beta av listan som heter -Att göra inför löjfisket, men det är ju lite tid kvar.
Nu är det ju stillhet och återhämntning som står på agendan.

Nämnde jag att jag var less?
Vill minnas att jag gjort det men om jag inte nått fram med mitt budskap för dagens gnällinlägg så...
jag är less på att ha ont!
*suckasuckasucka*

Nu ska jag gå ut och sitta i solen, ta min bok och låta solens strålar smeka min läckra kropp.
Tadaa...

När jag nu ser det färdiga resultatet av mitt inläggsskrivande så tänker jag lätta upp intrycket med några bilder för er som orkat till slutet. Lite bilder på en del av det vi gjort i sommar.
 Bråte innan bränning.


Gäststugan strax efter påbörjad takmålning.

 Gäststugan efter. Ljust gråblått på väggarna. En säng ska stå till vänster i rummet men vi har inte
hämtat den ännu.

Verandans tak före. 

Efter, ljust och fint.

Bortser man nu från att det är en massa grejer framme som inte ska vara där så blev resultatet fantastiskt.
En härlig veranda som jag spenderat så många timmar på i sommar. Både i sol och skugga. 

måndag 8 augusti 2011

Mäpan tiden går...

Förutom att jag är både smidig och snygg så är jag också kanslist.
Jag har lagt bokhålleriet på hyllan, dvs att jag struntar i bokföringen och tar det när vi bor hemma istället. Härute är det så jäkla segt att internetta. Hemma går det rasande fort. Jämförelsevis.
Jag sitter och skriver faroanalys. Det är vansinnigt roligt. Så roligt att jag istället blir sittande med en god bok, så  roligt är det. Boken alltså. Inte rolig kanske utan spännande. Göra Faroanalys och Livsmedelshygienstänkande är inte lika spännande vilket ni kanske tycker känns overkligt. Det är det dock inte. Overkligt eller otroligt alltså.
Inte alls.
Jag läser om Maria Wern och försvunna livmödrar.
Spännande.

Värmen har trappat av lite. Den tryckande värmen alltså, nu har vi mer vanlig sommarvärme och det är skönt det med. Denna sommar går till historien som den finaste i mitt mannaminne. Solig och grann.
Nu återstår att se om vinterhelvetet blir lättare att ta sig igenom, jag tillåter mig själv att tvivla. Särskilt som mitt minne alltid sviker, jag kommer inte ihåg det jag på morgonen bestämt göra så hur ska jag komma ihåg den fina sommaren som var när det är har gått ett långt tag och är vinter?

Vintern är ett helvete. Minst sagt.

Nå, nu har vi ca 5-6 veckor kvar härute så det gäller att njuta som om varje dag är den sista. Idag ska jag sy lite, det känns mer ok att sy om det inte är 26 grader varmt. Inte för att jag har haft lust att sy i värmen men iaf.
Förra veckan var vi på båtutflykt. Med vår lilla båt for vi ut på en tur med kaffe och fika. Det var trevligt, blåste lite men var varmt. Vi har varit på många utflykter i år med båtar och det är underbart.
Det går en turbåt i vår skärgård i år men vi har inte åkt med den, tycker det är för dyrt. När vi hade besök tänkte vi erbjuda en dylik båttur men våra besökare ville hellre fara med vår fiskebåt så det gjorde vi. Blev billigare också.

Det känns lite synd att när dom nu till slut erbjuder skärgårdstturer så gör dom det med fel båttyp, dom kan bara åka en liten sväng och runda en holme med denna djupgående båt, det hade ju varit fint om dom kunnat åka där det är som vackrast. Fast dom är väl nöjda dom som åker med iaf, dom har säkert inte samma möjlighet som det vi har, att åka själva till dom finaste ställena. Vi har ju egen båt så vi åker ju omkring i vår skärgård ganska mycket på egen hand men för dom som inte har båt...

Maken har lyckats boka upp en fiskekompis för nästa års vårfiske. Denne kille som är en lokal förmåga (där nerifrån alltså) har varit med någon vecka då och då men nästa år blir ett betydligt mycket längre fiske. Mer mängd ska in samt att det ska fiskas in hel del för filé, så det gäller att boka upp honom innan någon annan gör det. I vår har han haft mycket att göra, särskilt när det är långa och jobbiga fisken, och han har flera som drar i honom.
Nu har vi knipit honom. Så nästa år blir det att fiska med en och samma kille, inte hatta med en här och en där, det blir nog skönt. Onödigt att oroa sig för vem som ska ha möjlighet att hjälpa med fisket och eventuellt när dessa kan, när man istället måste oroa sig för att hinna få in sin kvot och på så sätt pengar till brödfödan.
Så skönt känns det.

Vi åt kräftor i helgen. Maken tog ut brödrosten så vi fick rostat bröd till. Vi har ju ström nu, you know.
Tål att sägas igen.
Vi har ström nu.
Finfin Vattenfallsel som kommer till oss medelst kabel och finns närhelst vi önskar det. Inget vi måste ragga ihop själv, medelst solenergi. Inte för att det skulle varit något problem i år, solen har ju lyst som aldrig förr, men det känns skönt att veta att om det blir regnelände resten av sommaren så reder vi oss iaf. Det är ju när det blir sämre väder vi haft problem att klara oss, och sämre väder blir det alltid. Men nu är vi redo för regn och rusk, sol som vind.
Solpanelerna har gått åt som smör i solsken, vi hade kunnat sälja många många gånger så många som vi gjort, ja om vi haft paneler åt alla som ville ha alltså.
Tyvärr hade vi inte det. Då hade vi varit rika nu och inte fattiga.

Vi har tagit ut spisen hemifrån. Sålt gasolspisen så nu värmer vi på elplattor med Vattenfallsel.
Jäklar så långsamt det går numera, värma vatten till diskvattnet tar en evig tid mäpan det på gasolspisen gick på ett kick. Man får ta det onda med det goda. Vattenfall är kanske lite som SJ, vi får ta det som det är, det går långsamt men om man bara har tålamod så kommer man fram till målet. Om man har biljett vill säga.

Men att ta det onda med det goda, se Det gör vi.
Nu hinner jag läsa mycket mera mäpan jag väntar på varmvattnet. Nästa år ska vi köpa en varmvattensberedare, en liten sak som ger oss varmvatten. Särskilt om vårarna och höstarna så blir det ju bra, tvätta händerna i iskallt vatten blir ett minne blott. Och det blotta minnet lär jag ju glömma fort, jag med mitt minne. Ni vet, teflonminnet. Maken tar varje tillfälle han får till att kommentera vikten av att äta mina tabletter, eller så undrar han om jag slutat ta dom och därför blivit så himla glömsk.

Så rart av honom att hinta så där.
Lika rart det är som att höra den rara Maken vissla julsånger mitt i sommaren. Det gör han, och har gjort hela vintern. Vanliga julsånger gillar han inte att lyssna på, men när han själv visslar (falskt dessutom) juliga låtar så går det bra. Ibland sjunger han små strofer med julmelodier, fast han själv satt nya texter, t.ex snick-snack, snick-snack, snickesnickesnick snack, snick, snick, snack.
Ni får själva lista ut hur det låter, prova sjung själv lite och sen kan ni tänka på hur jäkla vansinnig jag kan bli när jag hör det.
Det är rart av en Make att underhålla sin Hustru på sådant vis. Små sånger, kanske i hopp om att ge hustrun lite rara vibbar av kärlek? Julstämning?
Jag tror mitt jag. Ni kanske kan gissa vad jag tror? Om inte så får ni leva i ovisshet, men så mycket kan jag säga och det är att Maken vet vad jag gissar. Och eftersom det fortsätter så misstänker jag en viss ådra av irritationskapande.....

Idag har vi regn och rusk. Detta blir sommarens tredje regniga dag. Det blåser fast från andra sidan så vi har lä just nu, men det regnar. Det gör ingenting. Jag har tagit ut en semesterdag idag. Eller en sjukdag, det beror på hur man ser det. Ryggen är ondsint och nacken likaså, har en envis fläck på ena sidan ryggraden som värker och gör mig stel och öm, det är svårt att titta åt ena sidan. Känns fint att man är i så gott skick.
Imorgon ska jag och hälsa på en Stockholmare som är häruppe i förskingringen. Det ska bli trevligt och det ser jag fram emot. Därför tar jag ut en sjukdag idag, en lugn dag i återhämtningens tecken...