Homer loggar in...

Mycket ska man då vara med om innan pälsen faller av. Först försvinner Allis utan spår, jag tror hon kanske blev sjuk eller nåt för hon var ganska stillsam sista tiden.
Och nu.
Ja, nu har det kommit en ulltott istället, en trollunge av lurvig karaktär. Energisk som tusan och hon busar hela tiden. Från början tyckte jag hon var ett gissel, hon kom som en tok så fort jag kom ner och det gillade jag inte så då morrade jag åt henne.
Det fattade hon.
Korkskallen.
Men det var tydligen inget som satt i nå vidare värst länge, plötsligt var hon där igen..
Okej, hon visste sin plats, hon kastade sig på rygg så fort jag blängde på henne, morrade jag så gick hon sin väg, turligt nog. Och alltid gick hon som en tudorkatt, krökt och pälsen på skaft, hehe. Fjanten där..

Själv var jag tuff.
Stentuff.
Eller jag var lite småskraj från början om jag ska vara ärlig, men säg inget åt lurvet för då blir hon styv i korken.
Sen när jag började förstå att det var en miniatyr och ingen fiende så tänkte jag att vi skulle ha lite skoj, lattja runt och jaga varandra och så.
Tror ni hon fattade?
Inte då.
Jag kallade och kallade på henne men hon bara busade på och jagade pälsbollar och prasselråttor, utan minsta filing för vad jag gav för vinkar.

Nu så är hon lite roligare.
Nu fattar hon och jagar mig ibland, och jag jagar ju tillbaka förstås men då sticker fega lurvet in under soffan. Bara för att hon kan liksom.
Då slår jag med tassen mot henne när hon kikar fram, bara så att hon ska fatta vem som är chef.

Hon äter mig ur huset också. Det var fan till att vara en matfrisk filur. Hon äter minst två påsar blötmat om dagen, OCH från mina godisar, det glupska stycket.
Jag hämnas med att äta hennes godisar, fast människan försöker gömma dom för mig så hittar jag dom direkt, dom är visst mer kaloririka och det tycker inte människan att jag behöver. Helst vill väl människan att jag ska tyna bort, men det kan hon glömma för jag vet minsann hur man tigger.

Goas vill trollungen också, men där sätter jag gränsen. Kom och lukta på mig när du är sömnig en gång till så ska du få se på fan.
Jag fräser till eller ibland (hemska tanke) har jag råkat pipa till när hon kommit för nära, kanske inte så manligt men ändå effektivt, inte fan vill jag väl ha en ulltott kring benen inte. Nej, då går jag upp och sover istället, ulltotten vill likaså inte vara långt från människan och då får jag vara ifred.
Nej, jag bestämmer när, hur och om.
Så är det bara.

Hon är dock ganska söt, krypet.
Hon skuttar så fjantigt omkring, missar sina hopp och så, som en lite störd miniatyr.
Idag kastade hon sig på mig när jag var oförberedd, och jag funderade på att ge henne lite däng men jag kutade iväg istället på ett kom-ifatt-mig sätt, och då kom hon.

Hon kan kanske bli nåt, när hon växer till sig.
Jag säger inte att hon blir det men hon har potential.
Nu ska jag gå upp och sova, hoppas bara att inte lurvet kommer upp i ställningen för den är min! Men hon ska väl sova hos människan kan jag tänka. Som en liten liten fjant.

Att JAG också vill sova hos människan har hon ingen förståelse för, men det skiter jag i utan hoppar upp och lägger mig på människan ändå. Då kan hon komma, krypet, men det har hon inget för. Jag blänger på henne och då går hon därifrån. Man har väl pondus och respekt med sig.
Passa dig fjanten, för jag ÄGER människan.
Du får bara låna henne lite när jag har annat för mig.

/Homer
overandout...

....Homer loggar ut igen..