Nu jäklar är jag hemflyttad och slut.

Vi flyttade hem i tisdags. Tidigt, sisådär kring 7-tiden var vi hemma, med katter och hela skiten. Varför så tidigt undrar den vetgirige, jo för att jag skulle på mammografi kvart i nio.
Vi tänkte flytta hem redan i måndags men eftersom det regnade småspik hela jäkla dagen samt att det var sydliga vindar av det omilda slaget så fick vi vackert lov att vänta.
Eller vänta och vänta, vi for hem en sväng när det såg oregnigt ut, men tjugo meter ut från kajen så började det spöregna och då var det ju redan för sent för att vända. Vi for hem med några väskor packning samt att vi svängde förbi storbåten och kollade så att den inte mosade någon annan inte ont anande båt där de kastade sig omkring i de djupa vågorna.

Väl ute igen var vi sjöblöta. Det skumpade friskt på havet kan jag säga. Regnade gott också. Vi eldade bastu och såg på hyrd film på kvällen fast jag somnade efter en tredjedel. Laddade inför dagens hemflytt istället.

Det har varit hektiska dagar sen hemflytten. Det känns kul. Inte.
In med kattburar och packning. Släppa ut Homer i badrummet och sanera rumpa och bur då han tokskiter i buren bara för att han eldar upp sig så fasligt.
Packa upp lite si och så. Iväg till mammografibussen, platta ut dom toppiga brösten både på längden och tvären och sen hem och röja vidare.

En sväng skulle jag ta och handla lite. Vad hände då tror ni?
Ja, ni kan ändå inte gissa. Nu behöver ni inte kolla vad jag skrev i förra inlägget, glöm det bara..
Jag krockade med vår egen jävla lastbil. Körde in i bakgavellyftskiten som var utfälld av en Make, men jag såg inte den utfällda jäkeln och körde bara iväg. Jag hann ju inte många meter då jag kände det skrapade men då var det ju så dags. Det var bara att köra vidare och sen ut och beskåda fanskapet.

Efter att ha gråtit, svurit och önskat bilar och allt jäkla rullande åt fanders så var det bara att kontakta försäkringsbolaget. Det gjorde Maken. Jag grät mest. Jag var orolig att någon märklig klausul skulle tala om för oss att just krock med bakgavellyftar på egen gård var något som försäkringen inte skulle täcka. Dom kan vara luriga försäkringsbolagen,
Men så var det inte.
Som om vi inte har nog med jobb att utföra innan fisket drar igång på tisdag.

Iväg till karosseriverkstan och visa upp eländet. Får vänta tills dom har tid att göra det. Mäpan vi var där så kom en annan idiot dit också med plåtskador på sitt fordon. Måste ha varit en jäkla kvinna som körde. Det fattar ju vem som helst.
Jäkla skit.

Igår var vi och köpte en spis. Inte för att vi har krockat med spisen eller tappat den i badrumskaklet utan för att vi har tagit ut vår hemmaspis till stugan och nu stod vi där vackert med ett 60 cm hål i köksinredningen. Spis behöver vi har vi kommit fram till.
Men dyra är dom.
Induktion känns inte viktigt, men vi hittade en vanlig spis med varmluftsugn till billigt pris. Vi har nog med utgifter just nu.
En självriskutgift känns ju himla onödig just nu, men det är bara att gilla läget och köpa spis och lämna in biljäkeln.

Och så tvättberget på det. Varför kan jag inte vara rik som ett troll utan bara ful som ett? Tänk att ha gott om pengar, hyra in lite hemhjälp och säga fixa det och det... Gah...
Nu har jag inte högar av pengar att röra mig med så jag får vackert ladda maskinen och tvätta ner berget själv, tills det bara är en liten kulle. Så himla orättvist.

Nu håller vi på med projekt Skräpboda. En boda utan golv, härligt bara det, med sorkskit och vanligt skräp varav en hel del från förra ägaren. Det röjer vi just nu. Med ansiktsskydd. Igår for vi med ett jäkla lass till tippen och idag ska vi med sista. Sen ska vi sätta en presenning på marken därinne och lagra långlagringssaker, t.ex bollar, korkar och diverse viktiga saker som jag inte vet vad det är..
Så kul har jag, hur kul har ni?

Jo, jag har fått awarder. Härligt och kul. Ska ta itu med dom nästa inlägg. Vilket kanske inte dröjer två veckor utan bara någon dag. Vi får se.

Hemma är bäst

Nu har vi kommit hem igen.
Vill passa på att tacka gratulanterna både här på bloggen och på FB, tack, det värmde en stackars födelsedagsresenär.

Det var jättetrevligt i Sundsvall, eller ute i Spikarna kanske jag ska säga för det var där vi var.
Resan var lång men den gick förhållandevis bra, trött och öm visserligen men ändock på benen när vi var framme. Hela resdagen gick i dimmornas tecken, först framme i Sundsvall sken solen och det gjorde den bra. Hemresan gick också i dimmornas tecken, fram tills vi närmade oss hemlänet, då såg vi solen igen. Fast hemma var det faktiskt mulet och blåsigt.
Men det sket jag i.

Katterna hade varit inlåsta och intejpade (alltså inte katterna utan kattluckan var förtejpad) i nära på tre dagar, utan tillsyn. Så djurvän är jag. Risken med kattvakt är ju att någon av dom slipper ut och då inte går att få in igen och det vore värre för en hönsmamma 65 mil därifrån.
Bägge katterna satt och väntade på oss när vi kom ut, dom känner igen ljudet från vår båt, de satt i fönstret och jamade.
När vi låste upp så for det ett grått streck och ett streck som var svart, vitt och gult ut genom dörren. Sen kom dom in igen. Och sen gick dom ut. Och kom in. Så höll det på en lång stund.
Vi människor gick också ut och gullade med djurisarna och det var så roligt för djurisarna gillade att vi gullade med dom. Vi var efterlängtade.
Kattlådan var full av skit så det luktade inte rosor inne. Men katterna hade både mat och vatten kvar och var i god vigör. Glada som glada djur kan vara.
Dom sov nog mest.

Det där med luckan var lurigt tyckte dom, dom hade krafsat lite i tejpen men se den gick inte att forcera. Därför var det lurigt nu när plattan framför luckan var borttejpad igen. Det gick ett bra tag tills dom tordes försöka ta sig ut igen. När dom till slut gjorde det och det gick bra så fick vi åtskilliga bevis på att luckfunktionen fungerade igen. Ut och in-syndromet kallas det.
Bägge katterna har varit upp i sängen i omgångar inatt. Dom gillar oss. Jättemassormycket.

Nu är allt som vanligt igen.

I Spikarna var det trevligt. Vi var bortbjudna på surströmmingsfest på Lysnatta och det var jättekul. Då var det lysande marschaller överallt längs kajerna. Här hade jag ju kunnat illustrera det med fina bilder men jag hade glömt kameran i Sjöbodan. Vackert värre. Vädret var mulet men varmt. När vi kom hem efter tolvslaget någongång var det 19 grader varmt. Vi la oss direkt för vi skulle försöka dra iväg i vettig tid på söndagsmorgonen. Jag fick dock ett gallstensanfall vilket försämrade oddsen för tidig avfärd. Ont ont ont gjorde det, jag höll på att tuppa av men slapp.
Tog fyra Papaverinisar och det gick över efter ett tag, tack ock lov.
Hemskt var det  dock. Sitta ute på Spikarna, Maken som hade druckit och med endast en lastbil att tillgå är inte kul när det ska skjutsas in till sjukhus. Särskilt med tanke på att jag inte var i det skicket man helst ska vara i när man ska gå en längre sträcka. Men vi slapp som tur var.

Vår vistelse i Spikarna kan  annars benämnas som bråttom och social. Vi är ju så jäkla populära att alla vill ha en del av oss, så det blev ingen vila och ingen ro för en sjukpensionerad fiskarhustru. Det gick ändå. Nästa gång blir vi en vecka, minst. Vi vill ju också hälsa på alla så det blir ett evigt rännande och med ett evigt dåligt samvete som följd.
Dom är så himla snälla, trevliga och hjälpsamma alla som vi lärt känna där på Alnön. Vi fick en brasa eldad i sjöbodan, för att driva ut funkten. Den drev nästan ut oss också då det blev så jäkla varmt att vi höll på att dåna. Men torrt blev det.
Vi fick låna bil. Vi fick en kylbag med rökt lax och gravad lax, sill och diverse godsaker som stod och väntade på oss. Vi fick färskt vatten utforslat och en massa hjälpsamma människor kom och tittade till oss hela tiden.

Nu är vi dock hemma igen, jag har tagit ut en sjukdag så jag är ute på stugan och gör ingenting. Jo, jag bloggar lite och så har jag delat medicin så helt sysslolös har jag inte varit.
Vädret är vackert, soligt och blåsigt. Riktigt höstväder kan man säga för en massa gula löv har blåst ner, dom passade på när vi vände ryggen till.

Vill passa på att ge fingret till den svarta V70 som körde så lusigt före Luleå. Den vinröda passaten utanför Umeå kan dra åt fanders och den blå opeln vid rondellen i Övik kan läsa på lite om trafikregler.
Sen ska vi bara inte tala om den husbil a la Adria som inte visste vilken pedal som var gasen och som orsakade att vi aldrig fick upp farten inför uppförsbacken. När man kör lastbil gäller det att gasa på ordentligt före en uppförsbacke så man slipper ligga och fila på ettan innan man är uppe.
Sen kan alla som gillar att köra en dm bakom en lastbil ta sig en funderare på om lastbilsföraren över huvud taget ser denna bil ligga så nära, och vad dessa bilförare ska ta sig till när lastbilen måste bromsa in för något. Tänk på det du minibussjäkel samt de tre andra trafikanterna som gillar att ligga folk i röven!

Men annars gick det bra. Borta var bra men se hemma är mycket bättre. Vi har dessutom med oss oxfilé som ska portionsförpackas och som ska avnjutas hela vintern, och första måltiden blir ikväll. Många kilo blev det. Lycka. Vi fick också förvällda trattisar som ska förtäras i såsform till sagda oxfilé.
Mums lär det bli.
Nu är jag så trött att jag ser i kors, eller det gör jag väl inte men ryggen skriker ifrån så jag ska gå till soffan och till min goda bok. Tadaa..

Härlig höstdag

Ryggen är lite bättre tack och lov, så vi ska åka till Sundsvall på fredag. Det ser jag fram emot trots att resan blir jobbig. Lysnatta firas på lördagkvällen ute på Spikarna, Alnö och det ska bli spännande att se alla ljus som kommer att lysa på stränderna. Om vädret tillåter det vill säga.

Idag har jag städat i dasset. Det var jättejättekul. Det låg drivor av döda flugor och tanken slog mig om det hade varit intressant att veta hur många fluglik det var. Dock inte så intressant att jag räknade dom, ni får tro mig på mitt ord att dom var många. Jättemånga.
Dom låg döda i själva dasset, inne där man sitter och skiter. Och dom låg döda där själva skiten hamnar, under brinkan. Jag bytte i dassbyttan, sopade, torkade och Radrade. Radar är en av mina närmaste vänner, sommartid.
Nu är det fräscht därute och åter en glädje att besöka torrklosetten och ingen risk att kväljas av flugliken.

Jag börjar dessutom känna av en UVI så jag besöker dasset flitigt.
Pinkade i en burk imorse. Det brukar jag göra för det är så himla kul att försöka pricka ett litet jävla rör med den icke precisa strålen och pga detta pinka sig själv på fingrarna.
Nu pinkade jag dock i på fingrarna i onödan för det blev ingen stadstur för mig idag så jag får göra om eländet i morgon bitti.

Ibland så luras själva infektionen som gör att vissa dar känns det bättre så jag tror att den är borta, och andra dar är hemska och jag bestämmer mig för att lämna in ett prov och få en kur.
Sen luras den ibland trots att jag fått en behandling och jag känner mig nästan bra efter avslutad kur för att symtomen sedan återkommer efter en vecka med oförminskad styrka.

Då är det kul att återvända till vårdcentralen med nytt prov och bli ifrågasatt av sköterskan igen. Dom gillar att ifrågasätta på ett sånt sätt att jag undrar om dom tror att jag sparar lite urin i blåsan bara för att jävlas med dom och inte för att jag har problemen pga ryggen.
Dom gillar också att tipsa om tranbär och att man ska dricka mycket, gärna med en ton som gör att jag känner att jag förmodligen är lite förståndshandikappad alternativt att jag bara är besvärlig eller att jag väljer att vara sjuk och ha ont istället för att äta/dricka tranbär och vara frisk.

Det är lite bättre på den vårdcentral jag går på nu, men tendensen finns där.

Vädret då?
Här har det varit ruggigt väder länge, hade vi inte fått ström så hade vi varit tvungna att flytta hem, så molnigt har det varit och förra kylskåpet skulle ha gett upp för länge sen. Men inte vårt nya kylskåp, det knatar på i ur och skur ;).
Idag har vi dock soligt och vackert höstigt.
Nu  har vi väl sisådär tre veckor kvar härute innan vi måste flytta hem och kavla upp skjortärmarna inför fisket. Jag hoppas hösten blir lång så vi kan flytta tillbaka ut efter höstfisket och nedkörningen av båten. Hoppas  hoppas.
Det skulle vara sagolikt att få åka ut hit, vila upp sig efter fisket och slappa framför tv:n mäpan brasan knastrar, kanske fiska lite, läsa, dra lite ström och bara vara.

Vi åker som sagt på fredagsmorgonen, jag får tillbringa min födelsedag i lastbil men det gör ingenting. Det är inte mycket att fira numera. Jag har firat tant länge nu och lär fortsätta med det tills jag firar gumma.
När vi kommer fram ska vi grilla med ett gäng vänner. Vi samlar ihop dom för vi hinner inte fara omkring och hälsa på alla, inte när vi bara ska vara till söndag morgon. Lördagen är som sagt Lysnatta och då ska vi visst äta surströmming hos Micke och Diana.
Mums.
Vi åt förvisso suring häromdagen, Mannerströms såklart, vi fick en hel kartong av salteriet. Det smakade super, trots att det är årets. Jag är mer förtjust i fjolårets för den smakar mer, men vi har ätit upp fjolårets och får vackert lov att börja på årets. Salt och gott var det. Jag åt mer än vanligt för det var så jäkla gott trots att vi har ätit surströmming många gånger i sommar. Jag bryr mig föga om premiären utan njuter när det än blir.

Nu ska jag gå och leta upp en bok att läsa. Konstigt nog har jag läst ut alla böcker jag inhandlat till denna sommar, även dom som jag beställde från Maken förra veckan som födelsedagspresent. Undrar dock om det inte är så att dom som spenderar sin födelsedag i en lastbil får extra bokpaket som plåster på såren, jamena ingen tårta och bara sitta i bil utan minsta gratulant....
Så måste det vara.
I en värld fylld av orättvisor måste det vara så.
Visst?

Vad jag är less...

Inte på sommaren om ni trodde det. Absolut inte. Jag skulle gärna börja om med maj igen.
Nej, jag är less på rygghelvetet.
Ibland går jag omkring som en 97-åring som dagen innan brutit bägge lårbenshalsarna, nästa stund skuttar jag omkring som endast en 84-åring med bara en trasig jäkla lårbenshals kan göra.
Är så jävla less.

Order från högsta ort lyder att jag ska ta det lugnt. Det är lätt att hålla för det går inte göra något annat än att ta det lugnt. Har ont långt ner, kring svanskoteområdet och det gör så inihelvete ont ibland så jag skulle kunna gråta. Mitt vanliga ryggont är naturligtvis också kvar, fast det sitter några hack högre upp. Mina diskbråck är placerade mellan L3-S1 och det är ju hyfsat långt ner men nu gör det skitont ännu längre ner. Som att det inte räckte som det var tidigare.

Så himla less.
Vi har planerat in en tripp till Sundsvall när jag fyller år, jag fyller inte jämnt om ni nu trodde det utan jätteojämnt, men det är en ljusfest där då, i Spikarnas Fiskeläge som vi tänkte besöka. Vi kan då bo i den sjöbod vi är i begrepp att köpa.
Det skulle vara så himla trevligt, träffa våra goda vänner och få uppleva ljusfestligheterna.
Vi tänkte ta lastbilen ner för att transportera diverse grejer som ska ner till både kompisarna och kompisarnas kompisar. Sen har vi lite att transportera upp igen. Vi får se, lastbil är ju inte lika bekvämt som personbil om man då bortser frånvaron av AC´n som vi lider av just nu.
För att kunna åka om två veckor krävs en bättre rygg, och därför iakttar jag stillhet och eftertanke just nu. Denna skitrygg är inget trevligt resesällskap. Humöret på den som ryggen sitter på falerar också av nämnda orsaker.
Skit. Skit. Skit.

Sen ska vi ju bara inte nämna fisket som startar 20:e september. Jag MÅSTE bli bättre tills dess, annars går det åt helvete. Ursäkta svordomarna men dom krävs för att beskriva eländet, attan och fy funkar skitdåligt i detta sammanhang. För mesigt för mig också, jag är en sjujäkla kvinna på svordomar, det låter fult men passar min uppenbarelse ganska väl.

Man hade ju kunnat tänka sig att 35 kg mindre på en kropp som min borde göra stor skillnad. Det har det väl gjort också men tanken var ju att bli mycket bättre, inte sämre.
Orsaken till denna försämring är en förbättring. Låter märkligt och det är det också. Låter något för bra för att vara sant är det också oftast så, samma om det är märkliga ting vi talar om.

Jag har blivit mer rörlig allteftersom kilona försvunnit. Jag har inte gjort andra saker än vad jag skulle ha gjort förra sommaren men jag har gjort mer av allt. Vi har aldrig fått så mycket gjort som denna sommar, trots högsommarvärme både juni och juli. Och det har varit så kul att få det fint, få bort bråte och fixa en massa småprojekt och vi är jättenöjda med vad vi åstadkommit men det kom inte utan andra vissa bieffekter. Synd nog.
Jag har burit, målat, dragit, röjt, bränt, fixat och donat. Även om det inte är tunga saker alla gånger så är det för mycket för min kropp. Ni som är friska bör vara tacksamma för det.
Samma bör jag vara för att det inte är värre än vad det är.
Men det är jag inte.
Jag är less på att det är så jäkligt som det är, att det kunnat vara värre är bara en tidsfråga liksom.
Det är kul att vara jag helt enkelt. Små saker hela tiden blir för mycket och nu när eftertanken och  efterklokheten drabbat mig så är det bara lugn som återstår. Jag gillar lugn, det är inte det utan det är orsaken till att det ska tas det lugnt som oroar och irriterar mig.

Maken är och målar storbåten. Den är uppe för service och då kan målarjobb ske. Han är flitig han. Jag har vikt tvätt, tinat sikar inför kvällens rökning, klappat katter och läst.
Igår fick jag en massage av Maken i bastun. Hade ju varit trevligt om det var en erotisk massage som efterföljdes av hett och ångande sex, men som ni förstår så var massagen av annan kaliber. 




Men minst lika skönt.
Efter en het bastu  masserade han min nacke, det är ju själva fan att också nacken är så ond och stel, och massagen gjorde lite sus i musklerna. Satt i länge. Har en låsning på ena sidan som slår till ibland och som gör att jag inte kan titta åt höger eller vända mig åt det hållet.
Gud vad jag gnäller. Men vad huvudet är fullt av talar munnen, eller i mitt fall fingrarna.
Less. Less. Less.

Och inte har jag vunnit på tipset heller, ingen jäkla Triss har slagit in. Plötsligt händer det, my ass...
Tänk vad lite pengar hade kunnat glädja mig i min eländiga varrdag som kompensation för mitt fysiska tempels förfall. Lite pengar att sprida omkring mig, lite tyg, lite färg och lite roliga saker att piffa upp hem och stuga med. Men icke. Vi har haft en ganska fattig sommar, på pengar alltså, annat  har varit rikt. Elen känns fortfarande ny och lyxig. Det är nästan att man vill gå och titta i frysen bara för att den finns. Så lyxigt känns det.
Men smakar det så kostar det ju också. Och inte småslantar heller.
Längtar tills situationen förbättrar sig, som tur är brukar den ju göra det. Så småningom. Förhoppningsvis blir jag både mindre fattig och har mindre ont lite längre fram.
Har iaf färdigt med personalen i höst, det känns skönt. Jag är ju personalansvarig (visst lät det fint och aktiebolagsaktigt?) och det känns finemang att den biten är avklarad. Nu är det bara att beta av listan som heter -Att göra inför löjfisket, men det är ju lite tid kvar.
Nu är det ju stillhet och återhämntning som står på agendan.

Nämnde jag att jag var less?
Vill minnas att jag gjort det men om jag inte nått fram med mitt budskap för dagens gnällinlägg så...
jag är less på att ha ont!
*suckasuckasucka*

Nu ska jag gå ut och sitta i solen, ta min bok och låta solens strålar smeka min läckra kropp.
Tadaa...

När jag nu ser det färdiga resultatet av mitt inläggsskrivande så tänker jag lätta upp intrycket med några bilder för er som orkat till slutet. Lite bilder på en del av det vi gjort i sommar.

 Bråte innan bränning.

Gäststugan strax efter påbörjad takmålning.

 Gäststugan efter. Ljust gråblått på väggarna. En säng ska stå till vänster i rummet men vi har inte

hämtat den ännu.

Verandans tak före. 

Efter, ljust och fint.

Bortser man nu från att det är en massa grejer framme som inte ska vara där så blev resultatet fantastiskt.

En härlig veranda som jag spenderat så många timmar på i sommar. Både i sol och skugga. 

Ripjakt och annat händelserikt. Min sommar i bilder. Eller några bilder iaf. Varning för långt inlägg.

Denna sommar går till historien.Det är nog den varmaste och finaste sommaren som jag upplevt. Hittills kanske jag ska tilllägga.
Hett och torrt.


Blogglivet har tett sig långt borta. Särskilt med en dator som är så jäkla seg att jag får stressexem av att vänta på den. Mobilt bredband är bara skit. Lite oroväckande är det att det gått så lätt att vara bloggfrånvänd, men jag vill inte bara skriva utan att läsa era bloggar och det är det som går så jäkla trögt. Att läsa och kommentera. Jag blir matt bara av att tänka på det.
Fast  idag gör jag mer än tänker verkar det som.. Har både tänkt blogga och sy lite, men vi får väl se, jag har så dåligt i ryggen att jag bara ska göra lätta saker har jag sagt mig. Och redan nu säger ryggen ifrån. Det är den hektiska sommarens fel. Nå jag bloggar lite och sen får vi se. Nu kan jag ju plugga in datorn när jag vill ifall batteriet kurkar, kanske till kvällen?
Den som lever får se.
Vill tacka er som hört av er och frågat om jag lever, och det gör jag som ni ser. Tack för att det märks att jag är borta.
Jag har levt till fullo denna sommar, fast värmen tar ju ner orken fast det är inget jag vill klaga över, det är avsevärt mycket värre med den långa jäkligt kalla vintern. Alltså gillar älskar jag värmen, fast det blir lite väl mycket av det goda ibland.
Nog så.

Idag är det dock mulet, en liten regnskur kom för ett tag sen men det är varmt ändå. 20 grader ungefär.
Vi hade en blåsig dag förra veckan, från norr kom inte otippat nordanvinden och då fick vi till kvällen ner temperaturen i stugan till blyga 20 grader, det svalaste vi haft hittills. På morgonen därpå hade vi dock lite svalare inne, 16 grader och det var väl lite väl svalt, detta berodde på att alla fönster var öppna och det blåste rakt igenom. Då fick jag göra upp en brasa. Det var mysigt.
Nu är det varmt igen.

Vad har då hänt under min långa bloggfrånvändhet?
Tja, en massa måste jag säga. Fast det varit så himla varmt så har vi aldrig fått så mycket gjort härute på stugan som i år.
Vi har målat verandataket, men det skrev jag ju om.
Vi har eldat upp en massa skrot, stockar och skit som flutit iland vid höststormarna. Samt en massa sopor och annat  skit som vi själva sparat på oss.
Vi har kört iland övrigt skrot som ska till tippen. Sånt som inte passar att bränna upp. Många många säckar blev det, målarhinkar, dynor, mattor och vanliga sopor. Två båtar fulla blev det.
Vi har målat gäststugan inomhus. Vi har målat den gulnade panelerna med vitt i tak och gråblått på väggarna, det blev jättefint. Nu väntar vi på Makens äldsta brorsdotter som ska komma och dekormåla på ena väggen. Det blir säkert jättefint med lite måsar och en fyr kanske.
Vi har stagat upp grillverandan, eller Maken har gjort. Den sjönk ihop i mitten pga den jävla snömängden vi hade i vintras. Nu är den rak och fin igen.
Vi har satt upp hängrännor på verandan.
Vi har oljat in alla verandorna.
Baxat in stenen som förstört tre propellrar. Det tog en dag och krävdes badande av både Make och Hustru. Badkrukornas badkruka (det ska nog vara jag det) tog tid  på sig att doppa sig men sen var det skönt, det var över 20 grader i vattnet. Då. Nu är det väl varmare tänker jag.
Sen en massa annat smågrejs som legat och pyrt i bakhuvudet. Det har aldrig tagits fram till framhuvudet förrän i år. Nu börjar vi ha fint härute. Najs.

Och nu... tadaaaa. Vi har fått ström. Fattar ni vilken lycka?
Vi fick fara och köpa kyl/frys i fredags, så nu har vi ett stort kylskåp som alltid är kallt, och en frys värt namnet. Supernajs.
Vi fick ström i onsdags kväll. Maken började då omedelbart att dra in strömmen in i stugan istället för att den bara ska hållas ute i elskåpet. Så första kvällen fick vi se tv på Vattenfallsel i stället för vår svaga egenproducerade solenergi. Yes!
Nu har hela stugan ström, uttag,, lampor och hela baletten. Vi kan ladda telefoner när vi vill, jag kan sy när jag så önskar och det känns så jäkla bra.
Äntligen.

Jag kan också göra mig mina shakes. Jag har slarvat nåt oerhört med mathållningen i sommar. Först och främst är det ju svårt att äta när det är så himla varmt, sen är ju matlusten paj och så har vi ju haft det lite patraskiskt med strömförsörjningen.
Nu är stavmixern ute och jag kan göra proteinkickar.
Jag har proteinbrist. Jag börjar tappa mer hår igen och då måste jag ta mig i kragen. Går ner gör jag över huvud taget inte alls, snarare tvärtom. Äta var tredje timme, ja tjena så lätt det är. Inte.

Ripjakt var jag på igår. Inte en sån ripjakt där man går med bössan i säkert grepp och är beredd på att skjuta en ripjäkel utan den sortens jakt där det går ut på att rädda riporna från katterna.
Vi har ripor på holmen, och varje sommar hälsar dom på hos oss dom dumskallarna, de går till angrepp och kacklar som tokar. Jag förstod ju att dom hade sina ungar i närheten och att dom försökte skrämma bort oss. Jag var livrädd att katterna skulle attackera men det gjorde dom inte. Dom fegade ur. Tordes aldrig.

Fast Homer kom sen springandes med vad som såg ut som en ripunge i munnen, vi är inte säkra men det kan vara så. Besvärligt med katter på detta sätt. Fast det är väl mycket begärt att dom ska ta sorkar och möss men ge fan i annat. För dom är ju allt ohyra liksom.
Homer tog bara en iaf. Tur är ju det.
Dumpippisarna kunde ju ha lett iväg ungarna mäpan en av dom lurade oss, men se icke.
Sen hörde jag Maken resonera med Hjördis och jag skrattade så jag höll på att få ryggskott.
"Hade du också velat ha ripa till middag? Såg du att Farbror Homer tog en unge och sprang in med den under stugan? Är dom otäcka riporna som dom kacklar och går an? Tycker du att ripungarna får skylla sig själva som inte höll sig inne i äggena? "
Han är festlig ibland min Make. Ibland inte.

Här Herr och Fru Ripa.

Här är Hjördis nästan helt osynlig där hon lurar på ripjäkeln.

Homer sitter stiligt och följer kacklande ripans virrande på tomten. 

Dom kom tillbaka hela tiden. Från alla håll.

Och alltid kacklande.

Här har vi en äkta surströmmingstunna från 1931. Den har vi till salu, många vill ha den men vi vill ha pengar för den. Så är det här i livet, alltid blir någon besviken. 

Här är en kedja i trä som vår stuggranne har täljt ut. Från ett stycke. Otroligt va?

Nåt så jäkla fint. Jag har gett Maken en hint om att en sådan kedja skulle göra sig fint i stugan men han 

har siktet inställt på en fyr i stället. 

I vinter ska han göra en fyr som vi ska ha ute på piren, med ljus och allt. Det blir fint det också

så jag får nöja mig där...

Nu måste jag gå och lägga mig, mest troligt kommer jag att läsa i en god bok. Jäklar vad jag har läst goda böcker i sommar, mest deckare och mest svenska. Alla har varit bra på sina sätt, ska skriva om dom i andra bloggen när jag känner för det.. 

Sitta på en köksstol är det värsta jag gör. Så jäkla ont får jag. Nu måste jag varva ner lite så att jag orkar bygga upp några muskler till löjfisket. Vi får besök snart i stugan, de blir premiärboende i vår nya renoverade gäststuga och då blir det ju mindre grejande. Det är konstigt men fast jag inte gör så mycket så blir jag så trött och får så ont. Att böja sig ner, hämta saker, bära undan saker är jobbigt för en tant som dessutom är pensionär. Jag önskar jag vore frisk och kanske lite yngre. Inte mycket men kanske femton år yngre, lite snyggare och lite smalare och kanske lite mer begåvad.

Men jag får hållas med mitt fysiska tempel så som det nu är, mitt utseende lär inte bättra på sig och så klok som jag är nu lär jag inte vara senare. Jag glömmer i rasande takt. Maken tror det beror på senil demens och det kanske han har rätt i. Det finns ju i släkten, tillsammans med cancer och annan skit.

Yngre blir jag ju inte så jag lär ju få se vad som väntar i kulisserna.

Ha det så gott. Vi ses senare, när jag vilat ryggen i form.

En Makes hälsning

Maken låter hälsa att bussresan är jävligt långtråkig. Det enda som ljusade upp dagen var när bussen körde ner en Busstrafik Förbjuden-skylt p.g.a felkörning i Skellefteå. Tyckte det var ironi när den är som bäst.

Det blåser fasligt därnere.. båtresan uppskjuten, kanske imorgon annars söndag. Maken låter hälsa att det känns för jäkligt tråkigt men att det bara är att vänta och se.

Vi fick lov att säga adjöken till en fest vi var bjudna till i helgen. Adjöken sa vi. För Maken är inte hemma utan är och kör upp båt, sa vi.
Nu sitter Maken och väntar på att få köra upp båt. Kanske får vänta till lördag, söndag eller måndag.
Himla ironiskt på så många sätt.

Själv vilar jag soffa. Väntar på energi att åka och handla. Den energin kommer nog aldrig utan jag blir nog tvungen att tvinga iväg mig.
Men var sak har sin tid. Och handlingen får vänta på sin tur och den kan få vänta länge känns det som.
Så är det bara.

Det luktar fis och det finns ingen att skylla på...

Jag åt långfil häromdagen. Utan att få hemska magsmärtor. Lycka. Jag har hört att mjölkproteinallergi kan "gå över" så jag har väntat på en chans att prova. Jag har fått tipset att pröva med någon månads mellanrum för att se om mitt system klarar det.

Nu provade jag. Och det gick bra.
Sen provade jag idag också. Och herreminje så jäkla ont jag fick.
Och gaser. Gaser kan göra också ont.
Jag vet.

Gaser kan lukta också. Det vet jag också.
Önskar Maken var hemma, då kunde jag ju skylla på honom.
Det är han ju inte, hemma alltså, men Hjördis är ju hemma kom jag på. Hon fes något otroligt kraftfullt när hon var en liten liten kattunge. Hon fes som en hel karl.
Det luktade som värsta människofisen, så liten hon var.
Hon la sig till rätta i famnen, slappnade av och släppte en rökare.

Kanske det är hon som är orsaken till lukten som finns omkring mig?
Jo, när jag tänker efter så är hon nog det.
För det kan ju inte vara jag.
Kvinnor fiser ju inte som bekant, eller vet ni om det bara är en skröna? Fiser kvinnor verkligen?
Allvarligt?

Möjligtvis skulle en kvinna kunna prutta/släppa väder om hon eventuellt var lite intolerant mot mjölkprotein och hade trotsat den intoleransen i hopp om att vara tolerant igen men upptäckt att hon nog inte var det.
Man kan ju tycka att det skulle räcka med magsmärtorna. Att behöva stå ut med lukten är ju som grädde på moset, fast tvärtom.

Det var en gång.....

... en tant som var i medelåldern, optimistisk, pessimistisk och lat. Vi kan kalla henne för Ulrika, (en Ulrika som säger sig Sy någon gång då och då), det kan vi kalla henne för det är vad hon heter.
Men som sagt så var hon lat av sig. Hon var dessutom klen, både i sinnet och sitt fysiska tempel och därför skymdes latheten ibland av en kroppslig misär.
Ulrika hade bestämt sig för att städa sitt hus, röja i skåp och lådor som under årens lopp trasslat till det för sig med ordningen/renligheten och efterlämnat ett kaos värdigt ett tredje världskrig.

Ulrika startade i medelhögt tempo. Sen blev hon trött, saktade ner lite, andades och försökte vila sig i form. Tog det lugnt, insöp lite bokliga trevnadsstunder och vilade i soffan.
Sen kom Ulrika aldrig igång igen, tanten tappade liksom sugen i en värld av tappade sugar.
Det störde tanten något oerhört.
När hon sett sin mor agera i sin medelålder så var detta inget hon kände igen sig i. Den ömma modern var allt annat än lat, hon var renligheten själv, pedanternas pedant och städmanisk.

Nu har Ulrika nått en slags kulmen i sitt dåligt samvete, hon har talat med en god vän i telefonen och skaffat sig rikligt med argument för att fortsätta slappa.
Den slappa tanten är extra slapp kan man säga. Den goda vännen påtalade vikten av att inte förta sig i vår ålder, utan leva för dagen, njuta och må så väl man kan.
Tanten Ulrika mumlade instämmande och lovade sin goda vän att sänka takten ytterligare för att undvika kraftiga bakslag på ålderns sensommar (höst var ju lite att ta i för mycket kände bägge två).

Och det fysiska templet gör sitt för att medverka till den slappa hållningen, ryggen vägrar samarbeta, axlarna värker och ischias i ena stjärthalvan (och ner för benet som liksom "hör ihop" med sagda stjärthalva) gör att det känns så jäkla roligt att ta i. Allting känns extra kul nu liksom.
Och böckerna ter sig väldigt intressanta i jämförelse med den kraft och smärta det innebär att röja ett sådant hus som denna Ulrika har. Detta gäller även för kortare ryck då dessa inte riktigt gör så att huset verkar kunna bli rent och fint någon gång i en någorlunda nära framtid.

Men så länge man får poäng för att man försöker/tänker på att försöka så är det ju fantastiskt förhoppningsfullt att denna Ulrika fortsätter att hoppas på resultat i storlek Stordåd trots uteblivna resultat. Där är hon optimistiskt i sin pessimistiska läggning på något märkligt sätt.
Hon är uppe i ofantliga poängsummor just nu.
När som helst räknar hon med att få något uträttat rent fysiskt också, alltså inte bara i tankarna utan något man kan pricka av från en att-göralista.

Vilket år som helst.


Förresten, det är ju aldrig för sent att ge upp!

Tjoflöjt, tandläkaren avklarad!

Japp, och jag överlevde. Det var inte farligt faktiskt. Jag har ju en gång kvar och den kan ju vara den värsta men det får jag se om över en månad.
Som det känns nu så rotfyller jag mycket hellre än borrar.
Mycket hellre.

Ni som bloggar, vet ni om man kan få en funktion som visar vad man skrev för ett år sen? Har sett det någonstans och undrar om Blogger har något sådant.
Jag är egentligen mest intresserad för min egen skull, men det är rätt jobbigt att skrolla och leta sig tillbaka ett år och då vore det ju fiffigt om det gick att få en sån gadget/widget/grej.

Nu ska jag gå och krascha i soffan, det gör lite ont faktiskt. Men som det har grejats är det väl inte konstigt kan jag tänka mig.
Jag tar min bok och vilar lite.
Jane Eyre är tyvärr slut nu så jag har hoppat in på Svindlande Höjder och den är lite tyngre och jobbigare att läsa, men den är ändå betydligt lättare att ta till sig än städning.
Och det är inte obetydligt i min värld.

Oh vilken start på veckan

Nu ska jag borsta tänderna.
Tandläkaren väntar.
Rotfyllningen del 2:3

Känns jättekul.
Inte!

Jag vill bara gråta, men bara för att det är gratis så har jag inte tänkt göra det.
Inte förrän jag verkligen måste.



Det blir nog snart.

Idag skrollas inga fingrar.

Så det så!

Jag vaknade 04.17.
Det var onödigt tidigt.
Det var för att jag somnade i soffan och därför låg så ebarmerligt dåligt så ryggen sa nixpix kl.04.17.
Då steg jag upp.

Har sett en dålig film. Jag hade kunnat byta men jag orkade inte, hoppades på omsomning.
Sen blev jag hungrig.
Då åt jag en kall bit ugnspannkaka med smör på. Gud så gott.
Sen drack jag.

Då fick jag ont i magen.

Pris för veckans intressantaste inlägg går till.... mig hehe.
Nu ska jag gå och mobilflirta med Maken. Dom ska ut och fånga strömmingar, tji fick ni era jäkla sportfisketalibaner.

Sen ska jag sova lite till har jag tänkt.
Mycket på agendan idag.
Många saker blire.
.. nog inte av men det lät fint med att jag hade mycket på just ordet agendan.

En sjukpensionär har inte mycket till agenda.
Det har bara yrkesarbetande och ansvarstagande friska.
Inte simulanter.

Så det så!

Innovativ är ordet för dagen!

Ni som är uppmärksamma ser att jag ändrat teckensnitt på tja, dagarna och rubriker till höger (vet inte vad det kallas, gadget? widget? rubrik?). Anledningen var den att jag skulle ändra titeln på det jag tidigare kallade Bloggintresserade. Nu ville jag det skulle heta något annat och efter en halv sekunds funderade ändrade jag den titeln.

Hade syncopate tidigare, gillade den skarpt. Tyvärr gick den inte ihop med så många bokstäver och blev följdaktligen flera rader, det såg ut lite som en spya, så jag ändrade teckensnittet också.
Var jag inte hipp så säg? Nu menar jag inte att ni ska skriva att jag är särdeles hipp eller så utan det var en retorisk fråga, dvs jag använder det svar jag vill ni ska svara, ni behöver inte göra ett jota alltså.

Att jag är så innovativ beror på att jag har mycket att göra och lite jag vill göra. För att undvika dessa göromål, t.ex nu tar jag bara något ur huvudet: typ städa en klädkammare där jag redan burit ut allt så det svämmar över i syrummet och ser ut som ett jäkla världskrig och det gör mig så jäkla deprimerad och rädd för allt arbete som kvarstår att jag vill lägga mig i fosterställning alternativt primalskrika, så sätter jag mig vid datorn.
Det var bara det jag ville säga.

Nu när huvudet har läkt någorlunda (från det jag skallade dörrposten x 3 häromkvällen) så tänkte jag sätta mig och läsa en stund. Eller kanske fundera på varför det är som det är, eller så äter jag nåt. Jag har ännu inte bestämt mig.

Jag väntar på ett paket från Adlibris, med ett antal pocketböcker jag beställt. Ojoj vad roligt det ska bli, eller loligt som Nilla säger. Nu när jag skrollade ner på bloggen för att hitta Nillas adress att länka ser jag att det ser ju för hemskt ut med svart text till mitt nya teckensnitt. Som en jäkla plump. Kanske jag gör något innovativt, kanske inte. Den som lever får se.

Idag är det kallt, som igår fast kallare, lite snö har kommit och farit (den ligger ju inte kvar turligt nog) och det blåser svinkallt. Nordan säkert, för nordan är kall varifrån den än blåser.

Tja, det var väl allt för nu, nu kan ni kommentera i vanlig ordning (för det gör mig så glad) om ni hittar nåt att kommentera förstås. Annars kan ni bara hojta till vad jag ska skriva om så gör jag det. Sån är jag helt enkelt.

Bajbaj bördi!

Måste in med ett nytt inlägg för att få bort bilden av Usamajäkeln från era högersidor..

Två inlägg samma dag, nytt rekord för i år tror jag.
Då tänkte jag bara informera om att det just nu snöar här. Det var väl roligt hurra. Nu blir det vinter nu osv som den jäkla sången går.
Det är bara några ströflingor men iaf.

Maken informerade om att det kom snöflingor i Sundsvall också. Där är det också kallt. Det verkar vara kallt överallt i vårt avlånga rike. Det tröstar föga.

Jag har ännu inte gått upp för att fortsätta röjningen i syrum/klädkammare. Jag har för ont på fontanellen för det, jäkladörröppningtillattvaraförlåg!
Däremot har jag funderat på att torka kattsnor från datarumsfönstret. Dvs att torka det fönstret på insidan. Det är ännu bara i planeringsstadiet och det är mycket troligt att det stannar där. I huvudet. Som en tanke bara.

Grattis Shamrock som fyller år idag. Grattis Diana (makens kusin) som också fyller år idag!
Och grattis till mig som också fyller år idag.. Eller nej, det gör jag inte. Jag är jungfru för guds skull.
Men grattis till mig som har huvudvärk, ingen tandvärk alls längre, värk i axeln, är stel, har varit på banken, nu tittar solen fram yippii, en kort stund-nu är den borta, som har städat köket färdigt och alla delar...

Todeloo på er alla. Ha en härlig dag ute i det ... hrm fina vädret, ni som har det. Ni andra får väl hitta på något trevligt att göra denna måndag som är idag. Själv har jag firat med att betala in tusenlappar till Skatteverket. Slå det ni som kan!

Förresten. Igår kommenterade Mofs hos mig, kommer ni ihåg Mofsan ni som var med på den gamla goda tiden?
Som en liten påminnelse ska jag visa er (som är nya) en sak som Mofs hade på sin blogg en gång och som  jag skrattade så mycket åt att jag pinkade nästan på mig (lite mer än nästan kanske men det är ju glömt nu). Det är min typ av humor.

Jävla tandtroll

Nu har jag påbörjat rotfyllningsproceduren. Huvva. Jag är livrädd, mest för alla historier jag hört för jag har ju aldrig gjort en själv.
Hittills har det dock gått bra, det är borrat två hål som är grovrensade, fyllt igen med trasor (!) och nu väntar en period av en vecka innan nästa fas. Efter den gången är det en månad tills fyllningen börjar.

Han vägrade dra den. Jag fick panik när han sa att den skulle rotfyllas. Jag började nästan gråta.

Han är bra min tandläkare, därför går jag privat och tar merkostnaden med en vig klackspark. Han tar sig tid och förklarar varje steg och vad som ska hända. Jag tror det här kommer att gå vägen.
Nu ska jag äta penicillin en vecka så att det hjälps till från alla fronter.

Jag har huvudvärk from hell nu. Tror det är spänningshuvudvärk, samt att jag inte kunnat äta på ett dygn pga smärtan. Jag åt lite innan jag for, tänkte jag behöver energin och eventuella smärtor kan ju få sin bedövning där.

Nu ska jag gå och vila lite. Har knappt sovit inatt för tandvärken, det har värkt upp mot ögat och sen hela käken. Det var lite var men mest ett övertryck i tanden, och den var död. Gone. Alltså rotfyllning, jag kan knappt tro det men så är det så det är ingen mening med att älta det något mer just nu. Väntar på att Maken ska ringa så jag får beklaga av mig ordentligt, samt att jag kan få peppning som jag behöver mycket av och få höra hur duktig jag varit.

Orsaken är tydligen att tanden (tänderna) är lagade mycket och Murphy, sa min tandläkare. Jag tänkte nog att jag hade något jävla varområde som spred sig över hela käkarna och åt upp tandbenen, allra minst..
Och eftersom Murphy är inblandad så är det väl bara att förbereda sig för nästa variga tand. Det blir väl till sommaren ungefär skulle jag tro, då det passar sig minst liksom. Dyrt blir det också jäklaskithelsike..

Nu blir det piller, vila och sen kanske jag kan få något gjort ikväll.
Om inte annat datorledes ;)


Uppdatering en minut senare. Nu bet jag mig också, i kinden som är bedövad. Det var bara det som behövdes tydligen. Ett sår till. Jag skulle ta mig en chokladbit som belöning för att jag varit så jäkla duktig (för det får man göra när man gjort stordåd, så säger chokladlagen §14:3) och då bet jag mig i kinden. Den är ju bedövad så man kan ju tycka att det inte skulle göra ont. Det kan man tydligen roa sig med att tycka men ont gjorde det. 
Nu har jag klagat av mig för det också...

Stackars, stackars mig... Jag har ONT!

Det är synd om människorna sa Strindberg och då skulle han tycka ännu mycket mer synd om mig idag.
Jag har sån tandvärk.

Har fått en akuttid. Imorgon. Känns skönt att få ett dygn till med den här värken.

Jag tycker jag skulle vara van att ha ont men tandvärk är från hell gånger tusen.
Förmodligen har jag var bakom en tand. Till. Det blir i så fall tredje tanden på knappa två år. Är inte det märkligt?

Jag måste ju ha någon sjukdom på något sätt.
Jag har dåliga tänder, dåliga gener förmodligen plus alla mediciner jag äter som ger muntorrhet. Men varför kommer allt nu?
Jag är olycklig.
Vill bara gråta, har knappt sovit något i natt för att det spränger i hela käken. Lite svullet är det också, inte som förrförra sommaren då jag såg ut som en hamster men jag kanske kommer dit.

Äta är inte ens tänkbart, särskilt inte varmt. Då eskalerar värken katastrofartat.
Jag frågade Maken om han kan älska mig med löständer, alltså att jag har löständer inte han, och det sa han att han kunde. Det var ju bra. För snart har jag slut tänder.
Detta är tanden precis ovanför där den första tanden satt, alltså inte första som jag fick i min barndom utan där den första som drogs ur satt. Femte tanden från mitten räknat.

Och inte hjälper Panodil heller särskilt bra. Skulle ha haft mer kraftfulla doningar.

Som kokain eller nåt liknande. 

Det kanske skulle hjälpa. En stund.

Snart kan jag smälta vem som helst med mitt tandlösa leende.
Jättekul.
Inte.
Nu går jag och gräver ner mig.
I soffan med elfilten och tycker synd om mig själv... när jag kommer åter är jag kanske mer tandlös och mindre värkbesatt. Kanske. Hoppet finns ännu kvar...


Uppdatering: Dom ringde nyss från tandläkaren och jag fick en ny akuttid, 16.30 idag och dom skulle ringa om det kom ytterligare en bättre tid. Vill ju helst få det gjort så fort som möjligt för det blir värre hela tiden..

Sicken dag

Igår somnade jag framför tv´n och missade min bloggrunda.

Idag har jag varit och klippt mig. Jag klippte av en dryg dm (1,5 kanske) så att håret nu går precis till axlarna. Jag önskar jag kunde säga att jag blev fin, att jag blev snygg som attan eller att jag åtminstone ser bättre ut än innan, men det kan jag inte.
Jag ser ut som ett jäkla åkerspöke. Gud så hemskt att sitta i stolen under lysrören och beskåda kadavret i spegeln, och då menar jag inte frisörskan, hon är söt som en nyponros med tjockt fint hår. Jag såg gammal ut, färglös och flinten sken igenom. Så jäkla roligt liksom. Skit också.

Jag ser blek ut och är nästan skallig. Det är sant, jag är tamejfan snart skallig, en slags broder Tuck förutom att jag är skallig framtill. Är det för mycket begärt att bli skallig baki hårfästet längst ner längst bak? Liksom under håret istället för framtill det som syns mest.
Jo, det är tydligen att begära för mycket. Jäkla skit.

Däremot sa frissan att jag har massor med hår på gång. Det är fullt av små strån som är ca 2 cm långa som sticker ut överallt. Det är jättefint. Som ett albinopiggsvin ungefär. Det kommer säkert att bli ännu finare allt eftersom det växer ut. Passar ju in i frisyren. Inte. Fast det är ju lite kul att det trots allt kommer nytt. Så småningom. Jag hatar så småningom, men älskar nu.

Jättefint. Inte.

Och Agnetha, måste tyvärr säga att du nog misstar dig lite. Det är jag till vänster i bilden nedan, jag markerar så att du inte tar fel en gång till. Men däremot har du rätt i att jag är kurvig. Lika kurvig som förr, det är bara mer löst fladder numera. Jag är väldigt kurvig både framifrån, bakifrån och i profil. Kanske inte riktig där man vill ha kurvorna precis och kanske inte i detta antal men... man kan ju inte få allt här i livet. Jäklaskitliv till att hålla tillbaka..

En fjärdedels jag, ni får fylla i dom andra tre fjärdedelarna själva. 

Hjördis är iaf rar. Kanske inte precis innan jag skulle fara till frissan, då drog hon arslet längs duken på vardagsrumsbordet. Och det blev ett brunt spår på min fina självsydda och quiltade löpare i japanska tyger. Det såg inte så fint ut, ej heller så aptitligt fördelaktigt. Jag fick rycka bort duken och kasta den i tvättmaskinen. Fånga katten och börja sanera röven på henne, det är en nackdel med långhåriga katter. Det tog tid att sanera och Hjördis var sanslöst olycklig och krafsade och flydde hela tiden. Jag lyckades dock, genom att stänga in oss i toan, tvätta lös det som gick och klippa bort resten. Stackars kissen, och stackars mig.

Fick tvätta armar och byta t-shirt så att det inte skulle osa skit om mig.

Nu är Hjördis glad igen. Eländet är glömt och hon älskar mig fortfarande på nytt. Nu går jag bara och tänker på vilka fler ställen hon kan ha dragit röven, på mattor, soffa eller i sängen. Ingen angenäm tanke precis.

Samma gäller min nya frisyr. 

Tänk er en halvskallig kärring, det är jag det. 

Sucka.

I had a dream

Jag hade en gång en dröm....
Och den drömmen den var igår, men det var för länge sen så länge sen... svara mig nu, vad drömde jag, jag bara undrar.. vad drömde jag?

Jag ska sluta svamla nu. Det är sant att jag hade en dröm, en speciell dröm som det borde vara lag på att man skulle komma ihåg. Men det är inte lag på det. Ännu. Därför kommer jag inte ihåg den.
Jag minns att jag drömde i drömmen, jag drömde en titel på min kommande bok, det var en sån klockren titel att det sa pang i drömmen. Allt stod klart. Jag hade storyn klar, titeln klar och alla huvudpersoner. Det sa klick.
Jag blev lycklig när jag vaknade från drömmen i drömmen (jag sov alltså fortfarande, jag drömde bara att jag vaknade) och allt var glasklart fortfarande. Jag skrev ner titel, karaktärernas namn och innehållet i punktform i ett kollegieblock. Jag var lycklig. Jag kände att detta var Mitt genombrott, min chans till lycka och jag somnade glatt om igen ( i drömmen).

När jag vaknade på riktigt kom jag ihåg drömmen flyktigt, däremot ingen titel, story eller personer. Allt sådant var borta, bara en dyning av demens fanns kvar. Det fanns längst ut på tungan, titeln, och jag visste att bara jag kom ihåg titeln skulle jag komma ihåg resten.

Tror ni jag kom ihåg det?
Nää, precis. Jag har tänkt mycket på den drömmen men icke en pusselbit har jag skådat när jag skådat i mitt inre drömliv. Jäkla skit.

Låter ju bra, men om man inte kommer ihåg drömmarna då. 

Eller gäller det bara dagdrömmar kanske?

(bilden framgooglad och lånad från nätet)

Nå, det är bara att släppa författardrömmen och ta tag i skurhinken igen. Mitt liv som det ser ut just nu. Jag går och skurar i köksskåpen, jag är nästan klar. Det är inte så mycket att hurra över men jag är nöjd med dom skåp jag tar varje dag.

Särskilt när jag blev så ofärdig efter min spänstiga promenad. Det står klart att efter en spänstig promenad kommer sanningen ikapp, jag försökte gå ut igår men varje stavtag skar i axlarna så jag avbröt innan jag kom ut från gårdsplanen. Benen var ömma och stela, ryggen ond och det värkte i axlarna.
Samma gäller idag, men jag har iaf tagit några köksskåp även om det inte var på ett tympligt sätt, det var inte med lätthet jag tog mig ner i golvnivå och garanterat inte med lätthet jag tog mig upp. Kassaskåpsliknande var min smidighet.

Sen har jag tandvärk också. Kanske dags för tredje varbildningen på ett år? Insert Dubbelsvordom here..

Pysselfarmor, jag har inte gått ner mina 33 kg genom att visa en stark karaktär och avstå från godsaker, jag har opererat magsäcken och tack vare det gått ner i vikt. Nu vet du det, jag har bantat hundratals kilon genom åren men dom sista åren har jag inte lyckats gå ner ett enda, bara upp. Då tog det slut. Både orken och hoppet.

Jubel i busken blandat med ett steg fram och två bak

Som sagt, ibland är det ett steg fram och två bak.
I onsdags så fick vi ju strömavbrott som skadade vår inspelningsbara boxermottagare. Sen dagen därpå lyckades jag få igång den av någon förunderlig anledning. Glädjen var stor. Jag såg på flera av mina favoritprogram som jag spelat in inför denna ensamma tid.
Jag var supernöjd och ringde Maken och sa att vi sparat in två tusen spänn, kanske mest pga att jag hade visat mig vare ett tekniskt geni, lite av ett underbarn som bara klickat omkring och till slut ordnat en pangsuccé.

Sen fredag var den död igen. Superdöd. Samma igår, jag provade åtskilliga gånger men själva inspelningsbara delen var död men även tvkanaldelen funkade med varierande resultat, ibland gick det ibland inte.
Jäkla skit.
Jag ångrade att jag inte sett allt jag hade inspelat mäpan (medan) jag hade chansen.

Imorse skulle jag bara testa och se om vanliga kanalerna gick att se, för det gjorde dom inte igår. Ingen fara för det för jag kan ju sätta in kortet direkt i tv´n samt att vi har en boxer uppe som jag kan ta i nödfall.
Döm om min förvåning då det nu går att se på det inspelade igen. Märkligt va. Och jäkla irriterande när den är så nyckfull, säkert är det som med alla tekniska prylar, tekniska bekymmer, lite som med en dator som låser sig.
Vi har bestämt att vi måste köpa en ny, så här kan man ju inte ha det, man kan inte lägga ner två timmar på att slå på och av, bryta ström, ta ur kortet, svalka grejerna och greja för att få igång fanskapet, och då bara för att se på tv.

Men nu har jag planer på att ha igång apparaten hela dagen, så att jag får se det viktigaste som jag vill se. Sen får resten dö om det vill. Bara jag får se mina avsnitt som jag sparat inför denna tid.
Nog om detta.

Annars har jag städat något köksskåp varje dag, börjar se slutet. Idag har jag tagit badrummet och känner mig nöjd för klockan är ju bara 11.
I fredags var jag och tog en promenad, den var så himla härlig. Jag tog lilla rundan (som är lång för mig) och allt gick så lätt, det märks att jag tappat över 30 kg, det gick lekande lätt.
Jag studsade fram med mina stavar, jag nästan flöt fram och jag antar att det stod folk och stirrade förundrat och beundrande på min uppenbarelse där jag susade fram. Jag väljer att anta det.
Lite svid i ena tån bara och lite trötthet i händerna och axlarna.

Väl hemma så ropade grannen in mig på fika. Där satt jag i flera timmar, det var jättetrevligt. Ryggen var ju ond som vanligt men när jag skulle gå hem så märkte jag en viss stelhet i benen också. Lite av typen järnspett.

Och sen gårdagen och idag...
Ajajaj. Jag har träningsvärk i benen, värk i axlar och överallt. Sen visade ju svedan på tån att det var en fin och fullmogen blåsa som växt till där. Nu har den med hjälp av nålstick gått ner och börjat läka fast. Tänkte ta en kortare promenad idag, det går långsamt och gör ont men en kortis ska jag gå.
Senare.

Nu ska jag ordna mig något att äta, jag har bestämt mig för att göra en insats för att äta bättre. Jag är ju så yr nuförtiden att jag måste ringa läkaren till veckan. Undrar om vikten gjort att jag nu äter för mycket blodtrycksmedicin? Eller näringsbrist? Fast jag har ju ätit så här i ett halvår men yrseln har kommit senaste månaden. Det är obehagligt att vara yr så fort man ställer sig upp. Huvva.

Hur många gånger kan man få riva sig på rivjärnet innan man får köksförbud?

Ajajaj sa hon som rev sig på rivjärnet. Det var jag som sa så.
Igår kom jag på den lysande iden att göra några varma mackor som kvällsmat. Sagt och gjort, jag gjorde Farmors Specialare. När jag var liten så fick jag välja mat när jag var hos farmor själv, när mamma och pappa var med skulle det vara kåldolmar och söndagsstek. När jag var själv skulle det vara Rårakor (av endast potatis, lök, ägg och salt) eller Varma Mackor.
Dom varma mackorna hade som fyllning en blandning av smör, kaviar och purjolök. Detta rördes ihop och sattes på brödet, ost ovanpå och in i ugnen.

Det skulle jag göra igår, fast jag kör ju med bre-på-mackor-smör, sen kaviar och sen purjo men smaken är ju densamma.
Ovanpå skulle jag ha lite riven västerbottensost. Och då förstår ni ju vad som hände.
Jag har rivit mig massor av gånger. Idiotiskt många gånger faktiskt, och inte sådana där små gånger då man rycker till och tror det ska välla blod fram men det inte gör det, utan tvärtom.
Igår så började det blöda ordentligt, ja ni ser ju själva. Och detta är efter tre (!) plåster. Jag fick byta en fjärde omgång och då tog jag två plåster som jag vred på med tryck. Då slutade det. Men ont gjorde det, jäkla skit.

Ni ser hur det går när det är jag som sköter mathållningen. Det vällde fram även efter tredje plåstret, och sipprade ner mellan fingrarna. Ja, du Maken, du ser vad jag får stå ut med.
Maken som är en god Make han gjorde en fiskgratäng till mig i tisdags, han ville ha Janssons Frestelse så han gjorde en fiskgratäng vid sidan av, så att jag skulle ha något gott att äta. Fiskgratäng av abborrfileer är min favorit, en av dom. Så då fick jag 11 mål att äta, jag har tio kvar.

Jag har också tummen kvar.. nätt och jämt ;)

Jag har gjort mig klar för Blåkullaresan men det gick inte så bra, som ni ser.
Bättre lycka nästa år liksom.
Jag gör ett nytt försök då. Tror jag.

Bild lånad från nätet, men det är mig ni ser. 

Mutta herra jumala

Här händer saker. Här går saker sönder. Sönder går saker här. Saker går härmed sönder. Jävla skit.

Maken skulle komma hem idag. Det gjorde han inte. Han kom hem i förrgår. Och skulle åka imorgon, det gjorde han inte, han åkte idag. Nu är det fyra veckor tills vi ses igen. Sucka.

Idag hade vi strömabrott i byn. 569 hushåll var berörda. Tror ni jag var berörd?
Jamensåjävlaklart liksom.
Frysen skrek när strömmen kom tillbaka efter sisådär 1,5 timmes avbrott. Jag hade bytt lite säkringar i tron att det var överkonsumtion som var orsaken. Strömmen kom inte tillbaka trots idoga försök. Då ringde jag Maken. Då fick jag information som gjorde att jag kunde avgöra att strömmen var borta helt och det var ingen säkring som var orsaken.
Jamenfintliksom.
Jag väntade. Då blippade det till en sekund och vips for strömmen igen. Tack för glimten.

Den kom tillbaka till slut.
Men.... boxerhelvetet trilskades. Vi har en inspelningsbar dvd och den vill inte mer. Den har gått hädan. Tror ni det var kvar någon tid av garantin?
Icke sa nicke.
Jag ringde BoxerRobert Himself men det var en annan som svarade.

Inte riktigt BoxerRobert kanske, men håll med om att det är rackarns likt.

Svaret var helt otippat att japp, den verkar skadad.

Tack, så nu vet jag det. Ska prova fabriksinställningen men har inte stort hopp. Och allt som är inspelat, dokumentärer och filmer är .... botta botta.

Tja, det är min fina dag ... so far.

Mycket elände kan hända ännu.

Ensam är stark. Jag klarar mig själv, jag har godis och mat. En tv som funkar även om det jag tänkt se är borta för evigt. Nu har jag bara jäkla dumburken kvar, och det finns ju inget att se. Vi ser film mestadels, sen har jag några program som jag spelar in och följer. Har bl.a samlat ihop en massa sådana program t.ex Ett liv på landet (eng. om att flytta ut till landet/havet) som jag skulle se när jag blev ensam.

Jahapp, skit var det värt.

Nya tag. Städtag kanske eller lästag?

Jag tror det lutar åt lästag, nu är jag så irriterad att jag inte orkar städa. Jag har i ock för sig sällan ork till att städa men jag kunde ju ha haft...

Möjligtvis att jag orkar läsa sista delen i Twiligtserien och äta lite påskgodis. Möjligtvis.

Jag har ju önskat glad förpåsk så det är ju avklarat. Däremot önskar jag er lite glad storpåsk istället!

Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker 

som översvämningar, om man inte får vara två om dem. 

Det är bra mycket trevligare att vara två.

/Nalle Puh