torsdag 31 mars 2011

Lös in yrkesfisket. Bort med yrkesfiskarna. Mer fisk åt sportfiskarna.

Ja, faktiskt. Riktigt goa är ni. Som tycker som jag.
Finfint.
Nu ska jag bara gnälla av mig lite mer och sen ska jag vara glad.
Har jag tänkt.


Därför skrev jag som jag skrev i rubriken, det var en liten djävul som sa åt mig att göra det. Nu ska det bli spännande att se om någon sportfiskare lockas hit, och om det är en saklig en i så fall, som vill argumentera på en nivå som är något högre än vad dom vanligtvis är vana vid.
Spännande.


Jo Nilla, sportfiskarna kan te sig lite otäcka i sina märkligt fula stövlar och att dom samtidigt är ganska ondskefulla är extra läskigt.
Och Fru Venus, Åland har väl lite märkliga inflyttningsregler har vi hört, annars är vi redo att flytta ganska när som helst.
Osloskånskan, ja visst är dom hobbyamatörer i det verkliga livet. I deras sinnevärld är dom dock experter i så hög grad att vi vanliga dödliga inte förstår deras briljans.
Knasterfaskter, det är klart det är fult att leka med maten, särskilt lek med fisk borde vara förbjudet.
Malla. Kriget lär gå vidare, tyvärr, det är bara att vässa tänderna.
Nillas trädgård, ja vi får se hur vår framtid ter sig, inom en dryg vecka bör vi veta...
Annelie, ja det är hemskt att vissa människor kan få bete sig hur dom vill. Läskigt.
Snigel, hjältar är vad vi och dom är! Du har så rätt ;)
Margit, jag hoppas vi får fortsätta fiska jag med.

Det allt handlar om just nu är dioxinfrågan. Sverige och Finland har sökt dispens från dioxingränserna de senaste tio åren, och våra dioxinvärden är inte skyhöga precis, just över gränsvärdena är vissa arter från vissa vatten. Dioxinhalterna har sjunkit de senaste tio åren också, och det är troligt att våra värden är under gränsvärdena om tio år till.
Den åttonde april ska Sverige ha tagit ställning.

Vi har skrivit till Eskil Erlandsson flera gånger men han har inte svarat. Mesproppen.

Det har gjorts undersökningar.
Prover från en högkonsumentgrupp och en referensgrupp har tagits under ett antal år. Högkonsumentgruppen har varit sådana som ätit fet fisk från östersjön i större utsträckning och referensgruppen har följdaktligen ätit lite.
Det finns inga spår från dioxin i någon grupp. Inte minsta spårämne har kunnat påvisas någonstans.
Det enda utmärkande grupperna emellan var att högkonsumentgruppen var betydligt friskare.

Finland vill ha bort dispensen just pga folkhälsan, de anser att nyttan av att äta fet fisk vida överträffar risken av att minska ännu mer på mängden fet fisk vi äter.
Svenska Livsmedelsverket har ju rekommenderat att vi inte ska äta fet östersjöfisk (främst lax och strömming) mer än 1-2 ggr/vecka.
Vem gör det? Förutom oss fiskare alltså.

På 70-talet var dioxinvärdena i fisken många gånger högre än vad den är idag, och ännu har ingen insjuknat trots att vi åt mer fisk på den tiden. Jag tror det skulle vara oturligt om vi drog ner konsumtionen ännu mer än vad vi äter nu.

Många hävdar ju att den norska odlade laxen är precis lika bra, ett ypperligt substitut mot vår "giftiga fisk" eller torsken som sägs vara slut men som ändå finns i mängder men det är tveksamt. För ett antal år sen skriade miljövännerna högt då det kom fram att vanlig matfisk användes i laxodlingarna och det tyckte dessa var ett skamligt grepp, använda matfisk som foder.
Följden av det ser vi nu, nu används annat som foder i laxodlingarna, mer vegetabiliskt foder så att laxen utarmas på omega-3.

En annan fisk som nämns som ett bra substitut mot svensk fisk är pangasiusfisken. En hajmalfisk från Vietnam. Där används istället vietnamesernas matfisk som foder i odlingarna och då är det ju bättre, än att nordisk fisk används. Och att vi istället svälter ut vietnameserna och tar deras fisk är ju bara att ta från de fattiga och ge mer till de rika.
Att pangasiusfisken också lever i de mest förorenade vattnen är väl också en parantes, den är dock full med hormoner och antibiotika så att den växer fort och är frisk som små nötkärnor. Utmärkt?.
Är det vad en svensk miljövän vill äta? Och är det samtidigt miljövänligt att frakta den tvärs över jorden, med flyg för att vi ska äta den. På vietnamesernas bekostnad?
Jag tycker det är ynkligt.


Jag tycker det är tragiskt som sportfiskarna håller på.
En sak som ständigt återkommer på nätet är deras fenomenala uträkningar. Håll i er nu.
Ni minns Jim Svensson, den siste yrkesfiskaren som dokumentären handlade om.  Det står på flera forum och i olika inlägg/bloggar om en typ av uträkning som visst bara sportfiskare kan tänka ut.
"Denne yrkesfiskare tjänar kanske 100.000 kr på sina laxar, men om vi sportfiskare fick dra upp dom skulle vi kunna tjäna 50 miljoner!" Slut citat.
Om vi nu räknar bort en nolla som denne man möjligen har räknat fel så får Jim ca 200 kr/fisk. Detta när sportfiskarna skulle få, håll i er igen... 100.000 per lax.

Alltså, min kommentar till er sportfiskare är ju, bevisa det. Ni drar ju upp i runda slängar lika mycket lax som det samlade yrkesfisket gör, var är era pengar? Med era uträkningar borde Sverige gå om Norge flera gånger om, vi borde få en sådan statskassa som fick andra länders stadskassor att dreggla.
Men var är pengarna?

Summan är ju att man kan ju fråga sig hur yrkesfiskarna ska kontra, när nivån är så låg alltså. Det går helt enkelt inte att kommentera för själva diskussionen sker på sandlådenivå, och handen på hjärtat- den har åtminstone vi lämnat för länge sen.

Trist är det.



Sen har jag klagat klart för ett tag.
Tror jag.
Imorgon kommer det nog ett fröjdefullt inlägg känner jag på mig, kanske något om kattsand som cementerat fast på golvet, skrymslen som skuras eller Makens utlandsreseproblem.
Bara er fantasi kan sätta gränser för det fröjdefulla jag kommer att skriva om.
Spännande även det.

Däremot ska jag inte skriva något om att Luleå slogs ut ikväll, jag ska inte heller gratta Skellefteå som är i final, det bär oss som håller på Luleå för mycket emot. Det går bara inte.
Varför vara ödmjuk när fel lag vann liksom?
Fan vet.

onsdag 30 mars 2011

Inte bara vinden kan vända.... kappan kan också.

Ena stunden funderar jag på att sluta blogga, och nästa funderar jag på att starta en blogg till.
Jag har gett ambivalensen ett ansikte.
Jag har försökt få Maken att starta en blogg, om att vara yrkesfiskare och vilken jävla kamp det är, inte bara mot myndigheter utan mot sportfiskare och andra också.
Maken vill inte.
Men jag vill.

Jag blir nämligen så jävla irriterad. Jag har nu filat på ett inlägg som blev så långt att det möjligtvis går att publicera... i tio separata inlägg. Eventuellt.

Det blev ett bra inlägg. Men inte för denna blogg.
Kanske jag ska utannonsera mina tjänster, säg vad jag ska skriva så skriver jag. På andra bloggar.
Eller inte.

Jag har startat en blogg till. Den är hemlig än så länge. Jag måste nämligen kapa av inlägget med stort I i flera små, i mer ämnesområden kanske.
Märkligt. Jag har ingen energi men detta som tar så mycket energi (yrkesfiskeinläggen) lägger jag ner energin på. Himla konstigt.
Jag är en konstig människa.

En medelålders kärring med ganska mycket jävlaranamma i sig, när det behövs.
Vad hjärtat är fullt av talar munnen sägs det ju.
Och vad som är inne i mig, i hjärtat och hjärnan, det vill ut.

Såg ni dokumentären Den siste kustfiskaren i SVT 2 för ett par söndagar sen? Den var jäkligt bra. Handlade om en yrkesfiskare vid namn Jim Svensson som hade sitt lilla fiske kring Mörrumsån, utanför ån men kring de vattnen, i Pukaviken.
Han kämpar ensam. Som många yrkesfiskare gör. Han kämpar mot Sportfiskarna. Han har samlat pärmar med urklipp från nätet som handlar om hot mot honom och hans redskap. Han har otaliga gånger fått åka ut och freda sina redskap och många gånger har han misslyckats. Då jublar Sportfiskarna och hyllar förövaren på nätet.
Polisen gör ingenting.
Jim är en hjälte. Han försöker leva på sitt yrkesfiske men kämpar mot en maffia bestående av militanta sportfiskare som ger honom ett helvete på jorden.
Sånt gör mig urförbannad.

Nu rasar sportfiskarna pga alla "lögner" som sägs i dokumentären, och hur "vinklad" den är.
Det är obehagligt att vara yrkesfiskare i dagens Sverige ska jag säga er.
Förr ansågs bönder och fiskare vara bra yrken, ett arbete som gav svenskar mat på borden, snart de enda yrkena som kan ge oss mat som produceras i Sverige. Är inte det bra? Att Sverige har något som vi själva kan påverka (förutom att EU, storebror, stipulerar reglerna förstås) och inte är tvungna att importera all mat vi behöver?

Varför ska yrkesfiskare behöva kämpa mot sådana inskränkta människor?
Varför vill inte sportfiskare ta ärliga diskussioner?
Varför går det inte att samarbeta?
Räcker verkligen inte fisken åt alla?
Varför värderas Sportfiskarnas hobby högre än yrkesfiskarnas arbete?

En stor del av världens befolkning svälter och under tiden står många svenskar i älvarna och leker med maten.
Är det inte märkligt?

Varför ska jag behöva vara rädd för att jag sticker ut hakan och propagerar för yrkesfiskarens rätt att leva på sitt yrke?
Varför ska jag behöva vara rädd för att få mitt hus skadat för att jag har en annan åsikt och vågar uttrycka den i skrift i min blogg?

Jag plågas av obehagskänslor pga detta. På den ständiga kamp vi för och pga det som uttrycks i mediernas inläggssidor. På alla påhopp, på alla framkastade lögner som låtsas vara sanningar, allt för att smutskasta yrkesfiskarna och påverka medborgarna.
Det gör mig ledsen.
Och ofta orkeslös.
Och jävligt förbannad.

Tungt.
Ont.
Trött.
Ledsen.
Rädd.
Jag.

Maken har åkt ner till Sundsvall för att åka vidare i morgon bitti till London. Jag sitter hemma och oroar mig, inte för hans resa utan för vår framtid.
Det är osäkert just nu.
Om några veckor kanske vi måste börja avveckla hela vårt liv.
Vad har vi då för framtid?
Har vi någon?
Fan vet.
Eller inte.

Tungt.
Nu går jag och drar elfilten över mig.
Hälsar på hos er andra senare, nu orkar jag inte.

fredag 25 mars 2011

Det är inte kappans fel att vinden vänder..

Igår kväll såg vi hockey. Luleå - Skellefteå. Som vanligt blev det till att avgöra i sudden. Som vanligt vann Luleå den segern. Så vitt jag vet har Luleå fått oavgjort många gånger vilket har lett till sudden death. Plötsliga döden.
Av elva sådana plötsliga dödar har Luleå vunnit tio. Det är jäkligt bra gjort. Hoppas vi kan fara och se på en match, jag är så sugen. Det är dock jobbigt för dåliga ryggar, väntan och sen hela matchen.

Nåväl. Det var då speakrarna (minns inte vem) som sa det som roat oss många gånger sen dess. Lyssna nu och ta lärdom.

Det är inte kappans fel att vinden vänder.

Tänk så fiffigt sagt.
Me like!
Låtom oss vägledas av dessa visdomsord.
För det är ju sant, det ÄR ju inte kappans fel att vinden vänt.
Så sant som det var sagt av spikrarna.


Imorgon ska jag ösa ur mig galla igen. Det kan ni se fram emot. Eller mest troligt inte. Men jag skriver inte för er, utan för att inte sprängas själv. Och så skriver jag för andra, som jag tvärsäkert vet inte läser min blogg. Än...

Spänningen är välan oliiiidlig.
Eller?


Idag har jag haft trevligt besök av tre damer. Pappas sambo, hennes dotter och svärdotter. Vi fikade och njöt av varandras sällskap. Varför ses vi så sällan? Hur kan det bli så, att saker skjuts upp för att sen nästan glömmas bort. Trots att det är så trevligt när vi väl ses.
Märkligt.
Enstöringen i mig våndas.

torsdag 24 mars 2011

Nostalgisk eller nåt.



Partymusik från förr. Ja, det skulle jag nog kunna höra på idag också om jag skulle ha fest. Det ska jag inte.

Igår fick vi kakor av grannen, grannens dotter knackade på när jag var nästan naken. Då slängde jag på mig kläder fast jag var nyduschad och nästan otorkad.
Här, sa hon, mamma bakade i morse.

Sådana grannar är guld värda. Sådana önskar jag att jag hade fler av. Sen har vi mest märkligt folk och fä omkring oss. Pack finns det också flera av. Sen surstötar som aldrig har hälsat och vi har bott här i snart åtta år. Jäklasurstötarhoppasnikvävsavsurhet!

Så jag önskar alltså fler goda grannar. Gärna sådana som har nybakade semlor till övers. Eller vanliga bullar. Sådana grannar. Kom.

Avslutar med en tidigare favorit. Jo, jag var Gyllene Tider fan. Jag var det. Var så himla kär i Per och hoppades att han skulle bli kär i mig.
Det blev han inte.
Han blev kär i en annan den dumstruten. Sen blev jag tonåring och kär i andra mer tillgängliga pojkar. Och på den vägen är det..

tisdag 22 mars 2011

Berts Betraktelser

Nej, inte Berts kanske utan mina.
Dom flesta bloggare kollar ju ibland på vilka sökord som besökare som sökt hittat till bloggen på.
Jäkligt konstig mening det där, glöm den. Den vore något för en lärare med grammatik på schemat.
Nu glömt.

Jag har iaf gjort detsamma.
Inte otippat var just mitt hårdporrinlägg och nr 2 det som lockat endel till min blogg. Jag misstänker starkt att just dessa inte återkommer, då min blogg inte precis handlar om hårdporr i vanliga fall, eller ens vanlig porr, mjukporr.

15 har kommit via hårdporr
4 har kommit via hård porr. Det är nog skillnad det där, man jag är inte så insatt i hur.
6 har sökt på fistfuck.
3 har kommit via hard porr. Internationellt intresse verkar det som.
Nu kommer en liten märklig reflektion.
1 har sökt via japansk hårdporr
1 har sökt via japansk hård porr. 

Det tycker jag är lite märkligt. Japansk hårdporr? Japansk vikteknik har jag skrivit om men det handlar föga om porr. Någon som vet vad japansk hårdporr eller hård porr är? I så fall Upplys mig!


En har kommit till min sida när denne sökte Vaffödådå?
Sen är det enstaka besökare som kört sökord som t.ex 
Gör det ont att bleka anus?
Anus åker ut
Klimakteriet, fiser
Megafon
...och andra intressanta ämnen


Av detta kan man dra slutsatsen att min blogg inte alltid är gnällig. Den är upplysande också. Här avhandlas fistfuck, hårdporr och blekta anus.
Inte illa av en tant mitt i medelåldern.
Att vara så insatt alltså.



今日は [こんにちは]
(betyder Hej på japanska)


Ytterligare en reflektion är ju att trots att nu flera kommenterat så har ingen meddelat mig vad japansk hårdporr är. Trodde att någon bloggare skulle veta och kunna upplysa mig.
Däremot när jag nu googlade så kom jag upp som andra träff när det gäller japansk hårdporr och det höjer ju ribban lite (haha, ribban..) och kan ju ev. visa på att det är jag som bör vara är experten.
Men om någon vet mer än mig i detta ämne (eller vilket ämne som helst också förstås) får ni gärna säga allt ni vet. 


Annars kan jag ju komma med en kvalificerad gissning, och den är att om man inte ger sin partner multipla njutningar så måste man begå Harakiri. 
Men det är inte säkert, det kan ju faktiskt betyda något annat också. Och det lär ju innebära om det är så, att flera ev. sexpartners drar sig för att hålla på och sexa till det, då dom sen riskerar att tvingas begå självmord.






ストップ
(betyder hej då)

söndag 20 mars 2011

Åter lite betraktelser, gnäll men inte så mycket och lite annat.

Jag är tacksam för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg, väntade mig nog några hårda slag med sleven om sanningen ska fram. Fast när jag tänker efter så kanske dom som hade hårda slevar att leverera höll tillbaka för att vara snälla.

Jag fick skriva av mig lite och det kändes skönt. Mera gnäll kommer, men jag tänkte köra en mer ognällig attityd idag, förutom att jag vill peka på en sak som hör till föregående inlägg...

Enbart Tysklands beslut att stänga av sju verk beräknas medföra ett tillskott på 8–11 miljoner ton koldioxid fram till sommaren, och skulle alla landets reaktorer stängas av skulle utsläppen öka med drygt 400 miljoner ton till 2020, uppger TT.


Allt som händer får konsekvenser. Om nu Maria Wetterstrand sitter med ett ess i ärmen vore det ju fint om hon talade om det nu så slipper vi dessa ton extra koldioxid i världen.


Annars då? Ja, Mockapocka är tillbaka. Det är glädjande. Hon försvann från bloggvärlden för ett år sen och saknaden var stor. 
Kul, titta in till henne om ni inte gjort det.


Nu är ni väl sugna på att höra hur jag har det förutom att jag är fortfarande inne i Japankatastrofen.
Tja, jag har det väl si och så.
Jag tänkte faktiskt på Mockapocka häromdagen, jag har ju undrat vad bloggare gör sen dom slutat blogga och under/efter min lilla paus så vet jag. Hon har förmodligen inte gjort något alls. 
Om jag ska utgå från mig själv alltså.
För vad har jag gjort. Inte mycket. Jag har mest dragit benen efter mig, hasat omkring i tofflor och hasat upp byxorna. Mina byxor vill hasa ner nämligen.
Jag är inte säker på att dom vill ha mig modern med att visa troskanten och ha gällivarehäng på brallorna och namnet Sloggi synligt utan mer att dom hasar ner pga min kroppsform.


Jag har ju till dags dato gått ner 32 kg. Nu fick jag backa och ändra för jag skrev kr och jag har ju inte gått ner 32 kronor utan kilon. 
Jag är så jäkla usel på att skriva och jag undrar vad det beror på. Jag får backa hela tiden mest för att jag skriver så fort. Fortare än vad fingrarna hinner med. 
Det skulle gå rasande fort om jag inte behövde backa och ändra stavningarna hela tiden, ibland skriver itne för att jag har bråttom.


Åter till minus 32 kg.
Det är inte en bedrift.
Det är många som säger att jag är duktig. Jag är väl inte duktig, jag går ner iaf eftersom jag gett upp och opererat mig. Det vore ännu duktigare om jag gått ner genom bantning.
Nå, hur som helst.
Min kropp är förändrad. Mindre, javisst men som sagt också lösare. Så lös att jag undrar om min hud alls kan reparera något alls, inte ens en cm. Det är fint när man flyter ut i soffan om kvällarna. Låren blir liksom två stolsdynor breda, känns ju lite kymigt med tanke på att det snart är sommar och då har man ju mest en dyna att hålla sig till.


Mina Sloggitrosor är för stora, nu säger det ju inte så mycket eftersom dom var stora från början, mest för att även jag var det. Och är ännu ska jag väl tillägga, men mindre stor än förr som sagt.
Men nu kan jag hissa upp dom och klämma fast dom under BH´n om jag vill.
Det vill jag.
För hur konstigt den än kan låta så är putmagen kvar. Jag har en stor mage nertill, sen har jag en faktiskt ännu större väldigt centralt och ovanför. Som putar ut och är större än nedermagen som faktiskt ryms i trosorna.
Hur konstigt är inte det? Borde den inte bli mindre åtminstone, är inte det en kosmisk lag någonstans?


Hur mycket måste jag gå ner för att den ska minska och göra min profil mindre putig? 40 kg eller 50?
Himla märkligt fenomen som jag får försöka förminska genom att dra upp trosorna till brösten..




Sen var jag till frissan i fredags. 
Inte för att klippa mig gubevars utan för att köpa schampo, och som vanligt kände jag en slags missriktad plikt att förklara varför jag inte ska klippa mig. Jo, jag har tappat hälften av håret och är snart skallig sa jag och visade fontanellen för frissan. Jag ser det sa hon.


Jag ser det sa hon.
?


Får man säga så till sina patienter kunder? Hon kunde väl ha låtsats att det inte syntes, eller åtminstone sagt - jaså, säger du det? och lagt huvudet på sned och sett milt förvånad ut.
Men icke. Så roligt ska vi inte ha.


Jag tappar inte lika mycket hår nu och det kunde vara glädjande om det inte var så att det procentuella bortfallet förmodligen är detsamma. Jag har ju mindre kvar att tappa menar jag.
Jag tittar varje gång jag duschat om det finns någon nytillväxt på gång. 
Det finns det inte.
Det tycker jag är jäkligt elakt av kroppen. Där lägger jag ner pengar på frisörschampo och vad har jag för det? Inteettjäklaskit.




Sen har jag träningsvärk. I baken. Vad jag har gjort behöver ni inte veta. Det vill jag nämligen inte säga, men ajaj vad ont det gör.
Jag låtsas att jag tränat extra hårt.
Eller tränat alls.
Nu till musiken.. lyssna, ni ångrar er nog inte. Och gör ni det får ni skylla er själva för det här är en av mina favoriter, jag gillar inte bara Walter Trout om ni trodde det (och kanske blev skrämda av)




Och vad är det med texten???
Varför blir den olika stor och olika teckensnitt, jäklabloggerskit. Och alla långa mellanrum mellan styckena?
Mest troligt är det ju Bloggers fel eftersom jag som vanligt inte gör några.

lördag 19 mars 2011

Paus från pausandet. Varning för Gnäll!



Här kommer några funderingar som jag har gällande katastrofen som just nu sker i Japan.
Hur många av miljötalibanerna sitter nu med lite småextas och gottar sig i katastrofen undrar jag i min stilla vrå? Och hur många av tidigare nämnda miljötalibaner som säger "vad var det jag sa?"

Jag undrar om vi skulle kunna få alla offer begravda innan vi kastar oss in i kärnkraftsdebatten? Visa värdighet för tusan. Visst är debatt något som kommer att ske men låt oss ändå skänka Japan några empatiska tankar innan vi rusar åstad med att hetsa upp massorna. 

Och Maria Wetterstrand, en fråga till dig.
Du sitter i TV, i bästa sändningstid och lägger pannan i bekymrade veck och lanserar....
Det finns ju förnyelsebara energikällor som gått om kärnkraften!
Då frågar jag dig, vilka är dom källorna? Jag har frågat förr och frågar nu igen, i hopp om att få några svar. Upplys oss oupplysta. Vägled oss i vårt famlande efter visshet. Upplys oss Du Vise, är det vindkraftverken du menar eller har du något annat ess i rockärmen.

Själv skulle jag tycka att det var jäkligt fiffigt om vi kunde ha något annat än kärnkraft men som det nu är så tycker jag att vi bör bygga ett nytt, supersäkert och megaeffektivt kärnkraftsverk som gör att vi kan fasa ut dom gamla vi har när deras tid är kommen.
Nu skriker miljötalibanerna i högan sky. Vi kan inte satsa på kärnkraft för då kommer det aldrig några alternativa  energikällor!
Själv skulle jag vilja säga att när dom alternativa källorna kan ersätta kärnkraften så välkomnar nog alla inkl. kärnkraftsägarna dessa källor, för det är ju en ny chans till att tjäna pengar för dom.
Ingen är väl så dum att man vill ha den dyra kärnkraften (dyr att producera) om man kan få någon billigare källa som är snällare mot miljö och allmänhet.

Som jag förstår så är kärnkraft väldigt säkert, Finland bygger nu sitt nya kärnkraftverk som är helt säker mot härdsmälta, det går ju att bygga säkert. 
Tsunamisar har vi ju rätt sällan.
Jordbävningar också.
Vi har ungefär 440 kärnreaktorer i drift i världen. Hur ofta har det skett dramatiska olyckor där många fått sätta livet till? Jag menar procentuellt verkar det ju rätt säkert. Många nya är planerade då de anses väldigt ha stora fördelar vad gäller klimatet.

Nu lanserar jag ett litet faktum, men ett rätt viktigt faktum att ta med i totala bilden.
Vi behöver el. 
Rätt mycket el faktiskt. Lite svårt att använda vindkraft året om och vattenkraften är ju utbyggd till den gräns vi satt och var ska vi då ta resten, 50 % eller vad det är?
Om vi bygger ut vindkraften som dom gjort i Tyskland (7%), skitbra, då fattas det endast 43 ynka %. Ska vi ta den från polska kolverk? Eller använda våra egna oljekraftverk? Nej, det går inte för det ger ju koldioxidutsläpp. Samma gäller många andra energikällor. Kärnkraften är väl den mest miljövänliga vi har (och världen har) förutom dom anonyma energikällorna som gått om kärnkraften men som av olika orsaker bara används som argument.

Jag har suttit en del framför datorn i jakt på information om katastrofen för denna katastrof har tagit mig rätt in i hjärtat, där finns många debattvilliga som talar om faran med kärnkraft som om vi inte vet det. Där talas om Haarp-effekten, det talas om Mayakalenden, Guds straff och växthuseffekten. Allt detta eller något av det är tydligen orsaken till jordbävningen. 
Intressant. 
Själv tror jag på mördarsniglarna. Det är deras fel. Eller antibiotikaresistenta bakterier.
Så vitt jag vet har växthuseffekten uppkommit nu i modern tid, och såvitt jag vet (jag kan ju ha fel) så har jordbävningar skett långt före vår påverkan gällande koldioxiden. Så himla många fabriker fanns ju inte på 1600-talet. Men jag kan ju ha fel.

Lägg ner.
Ta en seriös debatt, lyssna på argumenten och välj det bästa alternativet.

Förresten såg jag ett inlägg tidigare idag. Det var ett inlägg där den som skrev inlägget sa att detta är väl den bästa reklam man kan tänka sig för kärnkraft. 
En jordbävning med magnitud 9.0, den femte värsta i modern tid. 
En tsunamivåg på 23 m.
Hundratals efterskalv varav åtskilliga 6.0 och över.
Och sen ett vulkanutbrott ovanpå det. 
Och trots allt detta är ändå strålningshalten (tills vidare) under kontroll.

Jag tycker att dom som nu jobbar på Fukushima, i just denna stund och som kämpat med allt jäkla elände för att försöka kyla härden bör få hjältestatus. Dom bör dyrkas som heliga. Samma som dom som för hand skottade i Tjernobyl, och som dog på kuppen. 
Hjältar är vad dom är.

Och japanerna går omkring i chock, men agerar i alla stunder med stor värdighet. De köar lugnt till bensinstationerna i hopp om att få sig några liter och kanske kunna ta sig i säkerhet. Det köar lugnt för att få chans att köpa sista vattenflaskan.
Jag tänker på hur det skulle kunna se ut i många andra länder, Sverige inbegripet. Här där alla får panik av att  stå vid ett rödljus för länge, då tutas det och visas fingrar. Inte i Japan. Där väntar man lugnt på sin tur. Otroligt tycker jag. 
Mäktigt.
Jag tänker på alla gamla kärringar som nästan kör av en hälsenorna när det går för långsamt i kassakön på Ica. Tror väl värdigheten skulle få sig en spricka om det skulle hända här. 

Det finns dom som tycker vi ska stänga våra kärnkraftverk NU och dom får ny luft nu. 
Välkommen till stenåldern säger jag då. Vad säger dessa personer när vi betalar 5.000 kr i månaden för värme i våra bostäder? Jag undrar om det inte är billigare att göra elen själv än att köpa från utlandet, och då kanske ful-el. Vad säger dessa personer om alla arbetslösa som forsar ut på marknaden då fabrikerna slår igen.
Eller tror ni det kommer att fungera om vi byter ut alla lampor till låg-energilampor?

Jag tycker att vi ska försöka verka för mer energieffektivitet, satsa på alternativa förnyelsebara energikällor och om/när vi inte kan matcha tillgång och efterfrågan tycker jag att vi ska ha det säkraste alternativet som finns. Är det kärnkraft ska vi åtminstone ha moderna verk som är så säkra som det bara går att få dom. Inte förlänga användandet av dom gamla verken i oändlighet (bara så länge dom är säkra) bara för att beslut finns om att aldrig bygga flera, utan byta ut dom verk som kanske bör få pensioneras.



Så där, nu har jag skrivit av mig lite och ondgjort mig över diverse fanatiska åsikter. Nu ska jag återgå till pausandet och ondgöra mig över nästa orättvisa i världen. Fan vet vad jag skriver om nästa gång. Något positivt kanske?

Eller troligtvis inte.

Så nu vet ni vad som väntar. 
Kanske jag börjar bli Gnällbloggen nr 1, kanske jag startar ett politiskt parti som ska kallas Kategorisk Emot? Där alla är välkomna bara dom kritiserar andra och gnäller på beslut som redan är tagna. Och som kör Nedläggningsmetoden, där allt som inte passar dom själva bör läggas ner. Det partiet ska jag starta. Fast jag kör tvärs emot. Fattar ni?
Inte jag heller. Fast vem tusan förstår politiker idag.
Inte jag.
Därför passar jag urbra som partiledare till Kategoriskt Emot. Loggan ska vara nåt klatchigt, förslag emotses med tacksamhet. Kanske en hand som ger stopptecknet, eller ger ett finger, eller tummen ner eller tummen upp, eller så bara KA som lyfts upp av en hand. Jag ska rita i paint senare så får ni rösta.

Ha en skön helg, alla läsare! Eller som han vinexperten på 4:an skulle säga
Ha en skön helg blogglovers.

Förresten vet jag redan vad nästa inlägg ska handla om. Har lite med orsaken till startandet av missnöjespartiet Kategoriskt Emot. Vänta ska ni få se.
Då kan detta inlägg se sig som rena rama komedin.



Jag kör med en Cliffhanger.
Det handlar om något som händer oss (mig och min familj) just nu.






En extra tanke nu efter inläggets utläggande, varför i hela friden varierar texten på detta sätt. I min inläggsruta så ser allt ok ut. Ni får stå ut och förstora själva.


fredag 11 mars 2011

Filmtips # 6 Salt samt en jäkla massa Gnäll..

Salt såg vi häromdagen. Och dagen efter häromdagen det som var kvar när Maken blev trötter. Eller om det var jag.


Evelyn Salt är en CIA officer som har svurit en ed om trofast tjänstgöring och att kämpa för sitt land. När hon blir anklagad för att vara en rysk spion flyr hon för att rentvå sitt namn och för att en gång för alla visa att hon är en sann patriot.

Vad tycker jag då?
Himla bra film, och kul med en kvinna i huvudrollen som vanligtvis bara innehåller män som försöker rentvå sina namn. Maken tyckte också den var bra. En film som man aldrig riktigt visste vart den tog vägen, osäker in i det sista. Det gillar jag.
Jag gillar actionfilmer. Och drama. Och komedier. Hm, kort sagt gillar jag att se film när jag tänker efter. Och denna var klart sevärd.


Sen var den ännu bättre när man åt en hembakad semla till vill jag poängtera, men det kanske alla filmer är vad vet jag som först häromdagen åt en hembakad semla.
Alltså jag har förstås ätit hembakade semlor förr men den jag åt till filmen var fantastiskt god, äntligen har jag hittat ett klockrent recept där även bullen är god och luftig. Yes.
Att jag sen fick ont i magen är en annan sak. En ondare mjölkproteinsak. 
Men det var det värt.

Sen vill jag passa på och välkomna alla nya följare! Vad roligt att ni hittat hit. 

Och nu till gnället. Välkomna till gnällbloggen nr 1!

Just nu gör jag inte många knop. Ska jag vara ärlig inga alls. Orkar inte. Har inte lust. Det är konstigt att känna så, att inget känns roligt. Inte ens det roliga. 
Då är det illa.
Det går liksom inte att förklara så att andra förstår men ändå är jag fast i något slags patetiskt försök till förklaring men jag blir bara trött och less av att försöka. Jag känner mig som ett trist jäkla eko. Av mig själv.

Nej, min trötthet tar ut sin rätt, jag har bestämt mig för att ta en semester. 
Semester från alla måsten, alla "jag bör" och även alla jag vill. 
Blogga när jag känner att jag orkar, vill och har något vettigt att skriva om, vilket kan medföra en enormt lång bloggpaus eller så en jäkligt kort
Kanske när jag nu tar semester att inläggen sprutar ut, men det är inte troligt, var ni lugnaJag vet inte. Jag får helt enkelt se.
Städa en liten stund varje dag och vara nöjd med det lilla, torka fönster och sån skit struntar jag i, det kan jag ta en annan gång. Eller ett annat år.
Jag kan inte dra av på takten (för då stannar jag helt eller far bakåt) men jag ska dra ner på måstena. Unna mig att vara lat och onyttig, tids nog får jag väl energin tillbaka. Vilket år som helst.

Jag ska dock ta en liten semester trots att jag är sjukpensionär, eller kanske just därför. Det känns ungefär som när "bekanta" säger typ "men du som har hela dagarna på dig! JAG som jobbar jag har ju bara kvällarna och då är jag så trött..." Och så tittar jag mig omkring i deras hem och där är kliniskt rent, frysarna full med hembakat, egenplockade bär och allt ligger precis exakt på sin alldeles egna plats.
Känns superkul. Jag byter när ni vill. Jag lovar.
När jag jobbade (och var frisk) var jag tusan så aktiv om kvällarna ändå. Jag var trött men annorlunda trött. 
Som sagt, jag byter när ni vill.

Trots att inga knop görs så är det en hel del på gång. 
Makens yrkesfiske är i fara. 
Och på grund av det går jag med en irritation som tar ner alla de små gnuttorna krafter jag skulle kunna ha. Vi väntar på domen, fortsatt yrkesfiske eller ... tja, vad då?

Tja, det tar som sagt ut sin rätt. Det tar sån energi att reta upp sig på alla idioter som vräker ur sig en massa skitsnack som inte har någon som helst grund. 
I mitt huvud formuleras ett sjujäkla inlägg men jag orkar inte sätta ord på allt jäkla elände som pågår just nu. Och detta är inte rätt forum heller men det är en ventil som ändå heter duga känns det som. Den enda som jag har. 
Vi har försökt gå i svaromål men det är svårt, särskilt när det är en sån oseriös debatt.
Det känns surt faktiskt.
Tungt.

Nå, nu ska jag gå och krascha i soffan. I mina nya jeggings. Som är kraschvänliga av stora mått. Fast dom är små. Mindre än på 25 år. Det känns trots allt lite najs.

Ha det gott alla bloggisar och läsare.
Väl mött tills nästa gång.
Vem vet, nästa gång är jag kanske på ett riktigt jäkla G och är positiv så ni knappt känner igen mig. 

Här nedan kommer ett tips till mig själv och mina medsystrar (om ni finns)









tisdag 8 mars 2011

En sak ni inte visste om mig.

Jag har idrottat.
Så nu vet ni det.
Inte riktigt på elitnivå men i a f så jag blev skadad.
Kanske inte att jag nu precis skadade mig pga idrotten men jag kunde inte fortsätta pga min fotskada.
Jag sprang på lätta ben nedför en trappa och slet av ledbandet. Så nu har jag ramlat i trappor fem gånger. Och den andra gången det var då jag slet av ledbandet och det har aldrig blivit bra, trots 3 operationer.

Jag kastade spjut och hoppade längd. Och sprang som ett jehu.
Var med i Kalle Anka cup. Tror jag det hette. Det var en kort karriär med få tävlingar, foten höll inte för min excellenta spjutteknik.
Och sen var jag funktionär. Vickade på spjällen på resultattavlan. Det var jag en fena på. Iaf så kan jag inte komma ihåg att jag gjorde några fel.
Bra så.

Foppa klarade inte mer än typ 35 år i sin idrott, hockeyn. Då sa kroppen ifrån.
Det är lite lusigt tycker jag, han var ju så bra. Det är inte utan att man undrar om han inte kunde gaska upp sig lite längre. Men så kommer jag ju ihåg att han är ju bara man. Och män gaskar inte upp sig på samma sätt som kvinnor.

Och på denna internationella kvinnodag (vilken jag inte firar alls, ska jag fira nåt idag ska det vara semlorna) så vill jag påpeka att idag har jag gaskat upp mig. Som bara kvinnor kan.

Jag har:
0. Steg upp i ottan. Duschade, tömde diskmaskinen och röjde upp i köket.
1. Åkt till stan och skickat paket (sista delarna av servisjäveln)
2. Åkt runt i stan och letat en slagborrmaskin med två växlar då Maken ringde mig och krävde en sådan maskin.
3. Åkte hem utan sådan jävla maskin då det inte finns i metropolen Kalix.
4. Var hemma och kokade kaffe till min karl och hans skakmaskinskollega tillika skakmaskinsköpare.
5. Åkte tillbaka till stan för Maken hade då svurit färdigt, druckit kaffet och ringt runt till alla affärer i stan, och var tvungen välja en maskin utan växlar och den skulle han ha. NU.
Den han använde hade brunnit upp.

Tjänade en tygbit då jag kokade kaffe och sen en tygbit då jag återvände till stan för maskinjäkeln. Jag behöver sådana morötter nu när jag bara hasar omkring i tofflorna och suckar och ser moloken ut.

6. Satte på en tvättmaskin. Fanns nobelpris i det skulle jag få det, för det satt långt inne, men som sagt en uppgaskning kan göra underverk.
7. Åt ett ägg med kaviar. Visade alltså fingret åt djävulen som är den som ger mig gallbesvär, men jag gjorde korstecknet med hjälp av Papaverin och väntar nu på ev. smärtor. Ägg har protein i sig. Vilket jag inte har.

Nu till Den Stora Utmaningen.
Har inte orkat gå något på ett bra tag, har värk av guds nåde och är så jäkla trött att det enda som är värt att se fram emot är sängen. Och där ska man Vila, inte göra annat jobbigt i hinthint.

8. Hämtade posten. Jag fick som Bergman fick idag (i skidskyttet) stumma ben i höjd med bodan och vände tillbaka. Efter sparken.
Wiiiiii, sparkade jag iväg mot postlådan. Där fick jag sakta ner då det var asfalt framme och det är inte tillrådligt att sparka med tre diskbråck och allmän jäkla svaghet i kroppen då det är asfalt framme. Gick sista metrarna.
Vittjade postlådan. Där var mina namnband och mina nya hudvårdprodukter. Yes. Och ett brev till Maken, och nu undrar ni förstås lite nyfiket vad det var för brev som Maken fick men det säger jag inte..
Det var lite bökigt att ta sig tillbaka med sparken och paketet men wiiiii jag kom hem.

Nu har jag stumnat totalt i ett halvvegetativt tillstånd.

9. Har dock tagit mina morgonmediciner för en kvart sen. Det är lite länge sen morgonen men jag glömde dom då. Nu har jag också ett litet litet rosalila piller som heter något läkemedelskt men som är mot B12-brist. Jag har sån brist. Det är allvarligt sa hon från kirurgen, du MÅSTE ta dessa piller varje dag resten av ditt liv!
Vad händer annars? frågade jag bara för att veta. Vad händer då?
- Du måste ta dom , du har alldeles för lågt B12-värde, det är viktigt! sa hon nästan panikartat.
Jo, jag förstår svarade jag snabbt, jag bara undrar vad man får för bekymmer om man inte tar dom.
- Hjärnskada. Demens.

I see...
Say no more liksom.
Maken var då snabb att replikera att det var bara att pallra sig iväg och hämta ut dom för demensen hade redan börjat. Bara för att jag glömde ta med dricksvatten och Tv-mojjen när vi for till stugan.
Sen glömde jag plånboken på motorhuven utanför vårt hus och det föranledde märkliga tics i Makens minspel då han såg ut som om jag glömt något viktigt.

Men nu äter jag pillren och minns mycket bättre. Både från förr och nu.
Nu ljög jag för jag tror inte att jag börjat få någon demens ännu, även om jag ibland har börjat tro det. Fast jag har ju bara haft bristen sen operationen och minnet har ju svikit länge. Hur länge minns jag inte men länge är det.

Tja, nu har klockan äntligen slagit Vilostund. Tack ock lov säger jag. För dagen har varit lång. Det är otroligt vad långa dagarna blir när man inte orkar göra annat än att sucka och se moloken ut.

P.S Jag blev tvungen att börja med 0 i stället för 1 då jag glömde den stora bedriften med köksröjning och dusch. Bara det att jag var duschad, äten och köksröjd kl.08 är en bedrift av stora mått, lite som OS-guld eller nåt. Jag är ungefär lika livlig och rörlig som en sten före kl.11 om dagarna.

Grattis alla Semlor


Grattis alla små och stora semlor på er alldeles egna dag. 
Hoppas ni får en fin dag med många munnar att mätta.

lördag 5 mars 2011

Vill ni veta vad jag älskar att lyssna på? Får jag inte se dom live innan jag dör så dör jag som en olycklig kvinna!

Är ni redo?

Var beredda på drag, en riktig njutning.
Detta är musik jag älskar att lyssna på när jag behöver lite drag..




Nu ska jag gå och vila.
Sen ska jag visitera er.
Todeloo..

Och nu ropade Maken att dom kommer till Sverige. Iår. 11 juni i Sölvesborg. Gissa vem som vill dit så hon skäms?
Styx, Ozzy, Molly Hatchet, Thin Lizzy och Lee Aaron. Det kan inte bli mer rätt än så.
Nu Boka Biljetter!

fredag 4 mars 2011

Understället är på

Hjördis blir illa behandlad. Hon plågas svårt. Av oss.
Vi har nämligen tänkt resa bort. Utan henne. Det är plågsamt.
Hon förstår visserligen inte riktigt hela bilden, men hon förstår att något otillbörligt håller på att ske.
Hon ligger på väskan. PÅ väskan. Så att hon inte kan missas.

Jag har understället på. Är jättesexig.
Maken har redan tagit skotern och åkt ut till stugan, jag ska snart fara och handla lite innan han får hämta mig i båthamn. Med skotern alltså.
Hjördis lider.

Hjördis är vansinnigt sällskapssjuk. Så sällskapssjuk att jag blir nästan galen, inte riktigt galen utan bara nästan.
Hon är en väldigt social katt. Och stor. Allis var 2 kg tung som fullvuxen, Hjördis väger nästan 3,5 och hon är precis ett år.
Hon är inte fet, inte alls, bara stor. Hon är nästan lika stor som Homer, fast Homer har ju lagt ut en del sen Hjördis kom. Det är svårt att hålla isär två katter som ska äta. Därför har han fettat till sig lite, och är nu satt på lite diet.
Hjördis är hungrig. Alltid. Hon äter tills det blir slut i skålarna, när Homer ätit sina tuggor äter hon upp resten. Som en varg slukar hon allt hon får. Tigger och skriker när hon vill ha mat.
Hon skriker nåt ofattbart panikartat. Hon har lurat oss många gånger, i tron att hon är utsvulten så ger vi henne mat, bara för att höra att den andra parten nyss gett henne.

Stackars katt. Mamma (jag) vrålar åt henne minst sju gånger dagligen. Hon gör nämligen hyss, hela tiden. Hon välter krukor och springer så fort att hon välter möbler.
Sen är hon gullig och kelen.
Då smälter jag som smör i solsken. Eller glass.
Då kommer hon och spinner så öronmusslorna skakar, mina öronmussler alltså. Nu blir jag lite fundersam, finns öronmusslor över huvud taget? Det lät bra i huvudet men nu i skrift ser det lite märkligt ut.
Ok, skit i det, det ekar i skallen. Då ska hon ligga och spinna på bröstet, sen rinner hon ut och blir en dryg meter lång. Hon ramlar ner på bägge sidor om kroppen och sover lugnt vidare.

Här var hon liten.

Inte alla katter sover på golvet. 
Hjördis är speciell på massor av sätt. 
Och djupt älskad.


Homer är annorlunda. Han kommer och gosar när det är läge. Då ligger han och kramar med tassarna och blir kattunge igen. Han är tung. Och har blivit mer busig nu på senaste tiden. Han drar igång race som drar genom huset så att mattorna flyger in i vrårna, dynor ramlar ner och Hjördis rammar någon möbel så det tjongar i lilla kattkroppen. Och så byter dom, en jagar upp och blir jagad ner.

Så är det här i huset.

Nu ska jag dra listigt. Iväg till stugan, Maken skottar taket och väntar på mig, väntar på att få se sin Hustru i sexigt underställ, som smiter åt på dom rätta ställena.
Eller rätta och rätta. Smiter åt överallt är nog mer rätt. Och korvar sig.
Men korvigt skinn är ju sexigt så vad tjorvar jag med.

Ajöken och ha en trevlig dag ute i förhoppningsvis sol. Vi har sol. Jättemycket sol, och flera plusgrader. Me like!

torsdag 3 mars 2011

HTC, tyg och motion


Här är den nu, min alldeles egna HTC. Fast det där är inte min, det är bara en bild från internet. Min är naturligtvis mycket mer telefon än en bild. Lycklig? Moi? Jajamänssan ;) 
♥ ♥ ♥ 



Ett paket med tyger kom idag, se så fint dom var vikta. Tack Marie från Textilia! Jag var tvungen beställa lite tyg i rosa och lila pga en beställning jag fått och som jag insåg att jag hade för lite tyg i de färgerna. Det är inga färger jag gillar och därför inte samlat på mig. Men dessa var toksnygga, så kanske jag gillar rosa och lila nu ;)


Här kommer en samling som kom häromdagen, från staterna. Diverse superfina tyger och som ni ser finns det tyger med tårtor på. Sen lite tyger som passar fint till foder och baksidor. Jag gillar inte att ha fula tyger som baksidor, enfärgat går bra men jag vill gärna ha något fint till innertyg om jag lägger ner tid och ork på att sy en fin utsida.


Igår fick jag lite röjarlust. Innan kunde bordskivan inte ens skönjas. Nu kan den det, dessutom kan man använda bordet till att skära till tyg och till att stryka. Hyllorna är nytillkomna, där samlar jag mindre tygbitar i var sin plastförvaring. Lätt att se och komma åt, och mycket mindre skrynklor på resttygerna.


Min syhörna. Och med en kisse under, med fina blänkande reflexögon (orkade inte åtgärda detta, ej heller blänket från datorn). Lägg gärna märke till sladdtjorvet som jag lindat kring ena staget till bordsskivan, varför dölja det liksom?

Tygskåpet. Nästa ämne tack.
Ser att jag måste organisera lite därinne, kanske rent sortera och vika om det som jag fått lov att trycka in lite varstans. Tygtravarna har blivit för fulla för vissa färger och därför hamnar lite tyg här och var. Mest var faktiskt.
Detta är ett tygskåp. Det andra passar sig inte för att visas. Det går knappt att öppna utan att innehållet faller ur. En fin uppgift när Maken åker till London. Eller när som helst då jag inte orkar göra något mer vettigt.


Motionshörnan. Mitt fina gåband, roddmaskinen och cykeln. Lite hopproppade mot ett hörn, men så att jag med nöd och näppe tar mig in i garderoben (snedgarderoben med brun dörr) om det behövs.
Sista veckan har det varit si och så med motionerandet, det har varit rätt tungt med värk och tunnhårighet, ingen bra grund för träningsvillighet.
Hur det ser ut därinne låter vi vara osett.
För två år sen röjde jag ju i alla fyra garderober, vissa av er kanske kan erinra er hur fint det blev.
Nu inte så fint.

Annars då? Jo, det knallar.
Imorgon ska vi ut till stugan är det tänkt, vi upplever just nu plusgrader och är fortfarande kraftigt chockade. Imorgon ska vi basta, skotta och elda. Mysa m.a.o.
Det gäller att passa på.

Ska sen lägga ut lite smågrejer jag sytt, bl.a ett litet mobilfodral som hänger så fint i byxan min ;)