måndag 31 december 2012

Årets sista dag, tiddelipom!

Årets sista dag. Orkar inte se tillbaka på 2012 och summera året i två rader, får bli någon annan dag men ett visst mått av elände har året innehållit fast det har avslutats i en bättre känsla, hoppas på ett kanonår 2012.

Här i vårt hem råder nu en nybadad känsla. Bosse har fått en Golden Shower och luktar gott, godare än vad goldenshowers vanligen luktar (om jag får förmoda fritt då jag aldrig har känt behovet av att pröva en, urk) och han är lite fluffig och luktar gott, lite godare än vanlig blöt hund.

Hjördis gillar Bosse helskarpt numera. När vi badade Bosse och jag så krafsade hon som en galning på dörren och ville komma in. Där Bosse är vill hon vara. Närkontakt sker dagligen och inga fräs längre, det lär väl komma någon gång men då förtjänar han det nog.
Hjördis har aldrig varit nere så mycket som nu, vill vara en del av flocken vill hon ju, katthund som hon är.

Hoppas Ni alla får en härlig nyårsafton, vare sig ni ska fira i lugn och ro, inte fira alls eller partaja. Hoppas på ett år med lite smällare men eftersom det är varmt så lär det smälla på ordentligt. Vi får se hur Bosse tar det, hoppas han är cool fast jag tror inte det. Tyvärr.

Bosse nyårsafton 2012
Nybadad och redo att möta det nya året. 
Han är jättespänd på vad 2013 ska innehålla.
 Och sen är han spänd på hur alla jäkla raketer och smällare låter...

Här springer Bosse. Inte taget idag för idag är det 0 st grader, varken varma eller kalla och det regnar.
Bosse kan springa fort.
Bosse är också en fena på att spåra upp barr, löv och små kvistar. Har ni borta någon kvist eller något granbarr ni vill ha tillbaka, Ring så Spårar vi!!


Ha ett Gott Nytt År alla!

lördag 15 december 2012

Jahaja

Det känns tomt efter Homer. Det var den värsta upplevelsen vad gäller avlivning av en katt jag varit med om. Gud så hemskt jobbigt. Han var så himla älskad och det känns skönt att han fick gå vidare, kanske till Allis, vad vet jag.

Hemma är det nu en annan stämning. Ingen rädsla faktiskt utan nyfikenhet och busvillighet. Hjördis bjuder upp till dans med Bosse men hon törs inte riktigt gå hela vägen. Hon pratar till honom och nosar på honom, han blir då lätt väldigt till sig så då drar hon sig tillbaka.
Bägge ligger i sängen (host) med oss, på var sin sida om mina ben. Hela natten.
Hjördis söker upp oss hela tiden, så mycket har hon inte varit nere sen kattungetiden. När inte Homer finns att ägna tid med så vill hon vara med oss andra tre. Och då är Bosse väldans intressant, hon ligger och bevakar varje rörelse han gör. Hon är mäkta förvånad över hans klumpighet och krumsprång där hon galant svingar sig upp i klätterställningen.
Mina sötepötingar...

Här kommer några bilder på undervalpen Bosse. Inte riktigt lika suddiga som dom första men fan vad svårt det är att fota honom.
Bosse Gräv- och Gräshunden. Hittar minsta strå i djupsnön!

Han kan vara stilla också. Faktiskt.

Här med polaren Becky. 
Som var i löpen kan jag tillägga och Bosse var intresserad. Dom busade så att vi var tvungna att koppla Bosse, det tog en kvart innan han slutade flämta. Det tar på krafterna att uppvakta kvinnor.
Inte för att det var vidare svårt, Becky var en riktig slampa som villigt bjöd ut sig!

Här är han pömsig. Det är bus, bus, mat och pömsighet.

måndag 10 december 2012

Nu har Homer somnat in...

Homer

Älskad och så jäkla jäkla saknad.



15.45

Beslutet är taget. Tid för avlivning har vi fått, så 15.45 idag får älskade Homer somna in.
Tack för alla fina och värmande kommentarer, det känns i hjärtat det också.

Homer och Hjördis har sovit kloss mot mig hela natten. Jag har sovit själv med dom så att dom får en lugn tid så här före eländet (kanske mest för min skull om jag ska vara ärlig).
Homer är så himla go och det gör det hela än värre. På ett sätt hade det känts bättre om han låg och skakade under sängen. Nej, ensam med mig går det bra, då är det onda på avstånd och då är han kelen och mysig.
Gud vad hemsk jag känner mig. Jag fasar för ögonblicket då vi ska iväg på vår sista resa Homer och jag.

Jag önskar det vore över. Tårarna är konstigt nog inte slut fast dom borde vara det som jag grinar..

Sen blir det dock lite intressant att se hur Hjördis reagerar, tidigare när vi fått avliva en katt har ju den andra blivit helt ensam och tröstlös. Nu har vi ju Bosse som är intressant. Hon kommer ju att sakna sin andra halva förstås men hon blir ju liksom inte helt ensam, kanske hon söker sig mer till oss andra när hon blir ensam. Vi får helt enkelt se.
Vi får ägna tid speciellt åt henne, med laserpekare och fingerormar i sängen. Ensamtid utan störande men ändå intressanta objekt som Bossar etc...

Vi håller ju igen på matintagen men idag ska vi unna oss lite saffransbröd och hembakade pepparkakor som är ordentligt kryddade och som smälter i munnen. Lite gladmat behövs en dag som denna.
Det blir en hemsk dag.
Fyfanfyfanfyfan!!

söndag 9 december 2012

Jag är så jäkla ledsen....

Varning för ett långt och sorgligt inlägg...

Det går inte så bra med Bosse och katterna, eller med Homer egentligen. Anledningen till att vi inte skaffat hund tidigare är egentligen Homer. Hjördis är nyfiken, glad och social så hon klarar mer än vad Homer gör.

För några dagar sen hade vi ett intermezzo som fick oss att inse fakta. Homer kommer nog inte att klara denna omställning, hans cirklar är rubbade så totalt att han nog inte hämtar sig.
Vi funderar därför på att avliva honom. Det gör så jäkla ont.

Homers bakgrund är nog rätt sorglig. Hade vi haft mer vett än hjärta hade vi inte tagit honom alls. Men hjärtat väger in andra saker och vi tog honom till våra hjärtan. Något är fel med honom, det insåg vi första dagen. Han tydde sig inte till någon av oss. Han ville helst vara själv. Det tog åtta månader innan han kom självmant till mig, och då hade jag tvingat mig på honom i åtta månader, tagit honom i mitt knä framför datorn, smekt honom konstant medan jag höll honom fast och till slut somnade han till. Och till slut kom han frivilligt. Till mig endast.

Till Makens stora sorg så har Homer aldrig riktigt accepterat honom, jo, han har nog accepterat honom men på en rätt låg nivå. Maken är chef över go´burken (med vanligt torrfoder som används som godis) som står i vardagsrummet så Homer kommer och tigger med jämna mellanrum. Det är ungefär på den nivån. Varje försök till kel har varit med hjälp av tvång och Homer har vridit på sig som en mask för att få slippa. Han vrider sig hos mig också men han kommer självmant varje dag.

Hans första hem var nog inte så bra. Det första vi tänkte på var att det stank kattpiss där, till den graden att jag tänkte att det kanske sätter sig i kläderna. Hade vi inte kommit och hämtat honom precis den dagen så hade dom avlivat honom. Dom var less.
Homer var rädd för en massa saker redan från dag 1. När man gick med skor i närheten av honom, män, närhet, ljud etc. Han var paniskt rädd för att bli buren och det är han ännu.
Jag har många gånger undrat om dom tappat/slängt/sparkat honom eftersom dom verkade så jävla skruvade själva.

Nåja. Nu funderar vi på om hans tio år med oss börjar ta slut. Han mår inte bra. Och han är min ögonsten. Just pga att han inte är så lätt att älska så älskar jag honom desto mer. Han tyr sig ju till mig. Han är så kelen och go, när jag vilar ligger han kloss på mig och spinner. Därför gör det så ont att se honom nu, han är skygg och rädd. Jag börjar förstå att han kommer aldrig att tina upp med Bosse, på tio år har han inte tinat upp med Maken ens.
Det känns som om vi inte vill tvinga oss på honom mer. Det är vi som har valt att skaffa hund och då får vi också ta konsekvenserna när det inte gick som vi önskade. Vi har så himla länge längtat efter en hund men tänkt på katterna i första hand. Men det har också känts som om vi inte vill vänta tio år till, tills Homer dör en naturlig död utan vi ville pröva först. Det kunde ju ha gått bra.

Hjördis är ju så himla nyfiken på Bosse, hon har t.o.m legat på min ena sida och haft Bosse på den andra två nätter i rad (jo, Bosse får ligga i sängen ;)) och hon har gått fram och nosat på honom. Henne oroar vi oss inte för, förutom om Homer hinner påverka henne negativt, det är ju han som är chef. Hjördis har inte fräst eller morrat mot Bosse, Homer kommer nog aldrig att sluta morra.

Häromdagen sprang Bosse upp till katterna som han brukade och helt plötsligt hörde vi honom yla nåt hemskt och han kom rusande nerför trappen. Så fort han fick en godbit så viftade svansen igen och allt var glömt, vi gick ju upp för att se hur det stod till däruppe där kalabaliken skedde och då sprang han glatt med upp, helt utan rädsla. Så Bosse klarar nog tjuriga katter, han lär sig ju. Han är ju så smart ;)
Han blev inte heller riven utan han blev nog bara skrämd, kanske att han trängde in en katt eller själv blev trängd men rädd blev han.

Vi vet ju inte exakt vilken katt som sa ifrån och det spelar egentligen ingen roll. Katterna har rätt att säga ifrån men det är Homers reaktion som skrämmer mig. Det känns så fel att han ska gå omkring och vara rädd och på sin vakt, han måste gömma sig och kan inte leva som han gjorde. Han kommer inte ner längre utan han har spenderat flera veckor på övervåningen, i trygghet och i tråkighet. Inga fönster att se ut genom eller sina vanliga ställen att ligga på. Hade han varit en normal katt hade jag inte brytt mig, dom ordnar upp det sinsemellan, hunden och katten men han är inte normal. Och har aldrig varit.

Nu sitter jag och gråter för det känns så jävla sorgligt allt. Homer som mår dåligt och det känns som om vi förväntar oss mer av honom än vad han är kapabel till, och att vi nu utser oss till bödlar och avlivar honom för att han inte duger.
Jag känner mig så jävla hemsk.
Jag försöker tänka på att vi har gett honom tio fina kattår, han har levt ett gott liv, så gott han har kunnat med sin bakgrund och det hade kunnat gå så att han fick åtta veckor att leva för hans första föräldrar gillade honom inte. Och varför inte kastrera sin honkatt och slippa besväret? Jäkla idioter.

Samtidigt som jag är så jäkla glad över Bosse. Han är så fin och duktig och allt vi kunnat önska oss. Vi har t.o.m börjat prata om en hund till i framtiden. Bosse är så glad och kärleksfull, blir så himla lycklig när man kommer ut från toaletten och han uppträder precis som om man kommit tillbaka från en långresa. Precis som hundar är och som jag längtat efter.

En sak till som jag tänker på är att om Homer hade varit utekatt här hemma också så hade han varit borta nu. Han hade aldrig kommit tillbaka till det här och det gör mig så himla sorgsen. Självklart kan jag inte veta hur han skulle reagera om han varit utekatt men det känns så. Jag känner så i mitt hjärta.
Det känns så himla pissigt just nu. Jag hade hoppats att Hjördis skulle ha påverkat Homer till att lugna ner sig men det var för mycket begärt.

Nu ska jag gå och vila med honom, dörren är stängd så jag är själv med katterna och jag känner att jag vill gulla med honom trots att det gör så ont att göra det när jag vet vad jag funderar på. Om han bara visste...då skulle han bli ännu mer ledsen än vad han är just nu. Nu sitter han bredvid mig och väntar på att vi ska gå och lägga oss så han får smaka go´, han både stirrar och pratar dvs säger till att nu är det dags. Han kan klockan. Innan hunden så kom han ner vid tvåtiden på em och började följa mig i hasorna, och sen vid halv elva på kvällen, då började han förvänta sig att vi skulle gå upp och lägga oss, och följdaktligen få smaka go´..
Min ögonsten...
 Homer den förskräckligt rädde...