lördag 30 april 2011

Grattis alla som heter Valborg!

Grattis på er alldeles egna dag, en dag med korvgrillning och heta brasor!

Tja, om det nu är Valborgsdagen eller inte så grattar jag alla som heter Valborg ändå, och alla er andra som heter annat än Valborg eller Mässoafton. Ni får fira på det sätt ni tycker passar bäst, med eller utan brasor.

Själv kör jag utan brasa. Jag har firat denna dag med fönsterputsning. Först letade jag min fönsterputsarspecialgrej men kom till slut ihåg att den gick ju av ifjol, precis i böjen. Det var således en böjd plastarm (röd) och som hade en fönsterputsargrej överst, med lurv för själva blötgörat och sen vände man på den så var det en ganska vanlig skrapa. Den var fiffig. Så länge den varade.

Jag använder en sådan istället för att hoppa (hrm, kliva/slita/hasa) upp och ner från stegar eller stolar. Särskilt nu när jag är så yr vill jag inte göra sådana akrobatiska övningar. Jag körde med vanligt kvastskaft-skrapametoden. Det gick superbt. Nu är alla fönster tagna på utsidan (dom nere alltså) och i köket är det också tagit insidan.
Det gick lekande lätt.
Nu är köket färdigskurat. Det känns skönt. Grattis till mig.

Resten blir ju mer av en lek (hrm igen, kanske inte riktigt lek precis men mindre jobbigt) förutom mardrömsområdena alias Kaosområdena som är klädkamrarna. Fyra djävulska kammare med snedtak i vilka jag inte kan stå rak någonstans utan måste krypa. Jo, jag brukar ställa mig rakt upp i dörröppningen vilket är ganska dumt för den är inte 1,78 hög om jag säger så. Den är lägre. Det brukar bulorna säga mig efteråt, aldrig före konstigt nog. Minnet sviker och sträcker sig inte från gång till gång liksom.

Jag är ingen pedant utan kör med det-här-duger-gottmetoden, dvs jag skurar inte så knogarna blöder utan jag tar det som ser mest jäkligt ut. Det torkar jag av och röjer undan, resten får vara.
Min mamma städade bort sitt liv, det sa hon alldeles innan hon dog. Hon städade torsdagar, vare sig hon orkade eller inte, sen både vår-och höststädade hon varje år. Vädrade linneskåpsinnehållet och torkade med tops i nyckelhålen förutom att hon skurade alla lådor, skåp och tak etc etc.

Det gör inte jag.
Jag kör med röjning och lätt städning. Det tycker jag räcker gott till dagens husmödrar. Förr var det andra tider men inte nu. Jag städar litelite men blir mycketmycket trött, jag ser ut ungefär som hon här nedan. Både vad gäller klädsel, redskap och utseende. Bara så ni vet.

Nu ska jag ta tag i datarummet. Eller nu och nu, jag anser att jag gjort dagens knog då jag både putsat fönster och skurat golvet och därför blir datarummet nog inte påbörjat förräns imorgon, tidigast. Det gäller att inte förta sig sa hon som varken kände apan eller sköt en hare.
Det är inte tung städning där utan tung pappershantering som krävs för att göra det rent och fint. Det är inget jag ser fram emot, sortera papper, håla dom och sätta in i pärmar. Huvva. Men har jag nu befattningen bokhållare så får jag ta det med (återigen) en vig klackspark. Annat än viga klacksparkar kan det inte bli tal om när det gäller mig, det förstår ni ju alla men jag säger det ändå.

Tjapp och klack på er alla!



Här kommer två små ordspråk som ni kan använda när andan faller på eller bara fundera över när ni inte har en anda som fallit på.

* En gnutta osaklighet sparar tonvis med förklaringar..

* Lat man bär hellre ihjäl sig än går två gånger..

fredag 29 april 2011

Gladare idag och Älven har gått!

Har mindre ont idag, nästan ingenting faktiskt och är alltså gladare än igår.

Sen har Älven gått! En årlig tradition i Kalix är att gissa när älven går, ett lotteri anordnat av Lions. Det är en liten båt som placeras ovanför Kalixbron och sen får man gissa när man tror den flyter fram under Kalixbron. I år blir det lottning då lotterna bara gäller för maj (!?).



I år gick den rekordtidigt. Enligt Lions har den aldrig gått så här tidigt sen dom började föra statistik 1910.
Den gick inatt så antingen 28 eller 29 april. Fyra år har den gått den 30 april (1921, 1937, 1948 och 2002) men alltså aldrig denna dag, inte på 101 år!. Alla övriga år har den gått i maj.

Kul. Det är något speciellt när älven går, att följa perioden från is till öppet vatten. Fast nu betyder det ju inte så mycket eftersom jag inte kan sjösätta båten själv, jag och släp är ingen bra ide. Jag måste vänta tills Maken kommer hem och då tar det väl två dar att tvätta upp alla kläder och packa innan vi flyttar ut till stugan. Men det närmar sig... sakta men säkert.

torsdag 28 april 2011

Jävla tandtroll

Nu har jag påbörjat rotfyllningsproceduren. Huvva. Jag är livrädd, mest för alla historier jag hört för jag har ju aldrig gjort en själv.
Hittills har det dock gått bra, det är borrat två hål som är grovrensade, fyllt igen med trasor (!) och nu väntar en period av en vecka innan nästa fas. Efter den gången är det en månad tills fyllningen börjar.

Han vägrade dra den. Jag fick panik när han sa att den skulle rotfyllas. Jag började nästan gråta.

Han är bra min tandläkare, därför går jag privat och tar merkostnaden med en vig klackspark. Han tar sig tid och förklarar varje steg och vad som ska hända. Jag tror det här kommer att gå vägen.
Nu ska jag äta penicillin en vecka så att det hjälps till från alla fronter.

Jag har huvudvärk from hell nu. Tror det är spänningshuvudvärk, samt att jag inte kunnat äta på ett dygn pga smärtan. Jag åt lite innan jag for, tänkte jag behöver energin och eventuella smärtor kan ju få sin bedövning där.

Nu ska jag gå och vila lite. Har knappt sovit inatt för tandvärken, det har värkt upp mot ögat och sen hela käken. Det var lite var men mest ett övertryck i tanden, och den var död. Gone. Alltså rotfyllning, jag kan knappt tro det men så är det så det är ingen mening med att älta det något mer just nu. Väntar på att Maken ska ringa så jag får beklaga av mig ordentligt, samt att jag kan få peppning som jag behöver mycket av och få höra hur duktig jag varit.

Orsaken är tydligen att tanden (tänderna) är lagade mycket och Murphy, sa min tandläkare. Jag tänkte nog att jag hade något jävla varområde som spred sig över hela käkarna och åt upp tandbenen, allra minst..
Och eftersom Murphy är inblandad så är det väl bara att förbereda sig för nästa variga tand. Det blir väl till sommaren ungefär skulle jag tro, då det passar sig minst liksom. Dyrt blir det också jäklaskithelsike..

Nu blir det piller, vila och sen kanske jag kan få något gjort ikväll.
Om inte annat datorledes ;)


Uppdatering en minut senare. Nu bet jag mig också, i kinden som är bedövad. Det var bara det som behövdes tydligen. Ett sår till. Jag skulle ta mig en chokladbit som belöning för att jag varit så jäkla duktig (för det får man göra när man gjort stordåd, så säger chokladlagen §14:3) och då bet jag mig i kinden. Den är ju bedövad så man kan ju tycka att det inte skulle göra ont. Det kan man tydligen roa sig med att tycka men ont gjorde det. 
Nu har jag klagat av mig för det också...

Stackars, stackars mig... Jag har ONT!

Det är synd om människorna sa Strindberg och då skulle han tycka ännu mycket mer synd om mig idag.
Jag har sån tandvärk.

Har fått en akuttid. Imorgon. Känns skönt att få ett dygn till med den här värken.

Jag tycker jag skulle vara van att ha ont men tandvärk är från hell gånger tusen.
Förmodligen har jag var bakom en tand. Till. Det blir i så fall tredje tanden på knappa två år. Är inte det märkligt?


Jag måste ju ha någon sjukdom på något sätt.
Jag har dåliga tänder, dåliga gener förmodligen plus alla mediciner jag äter som ger muntorrhet. Men varför kommer allt nu?
Jag är olycklig.
Vill bara gråta, har knappt sovit något i natt för att det spränger i hela käken. Lite svullet är det också, inte som förrförra sommaren då jag såg ut som en hamster men jag kanske kommer dit.

Äta är inte ens tänkbart, särskilt inte varmt. Då eskalerar värken katastrofartat.
Jag frågade Maken om han kan älska mig med löständer, alltså att jag har löständer inte han, och det sa han att han kunde. Det var ju bra. För snart har jag slut tänder.
Detta är tanden precis ovanför där den första tanden satt, alltså inte första som jag fick i min barndom utan där den första som drogs ur satt. Femte tanden från mitten räknat.

Och inte hjälper Panodil heller särskilt bra. Skulle ha haft mer kraftfulla doningar.

Som kokain eller nåt liknande. 
Det kanske skulle hjälpa. En stund.


Snart kan jag smälta vem som helst med mitt tandlösa leende.
Jättekul.
Inte.
Nu går jag och gräver ner mig.
I soffan med elfilten och tycker synd om mig själv... när jag kommer åter är jag kanske mer tandlös och mindre värkbesatt. Kanske. Hoppet finns ännu kvar...


Uppdatering: Dom ringde nyss från tandläkaren och jag fick en ny akuttid, 16.30 idag och dom skulle ringa om det kom ytterligare en bättre tid. Vill ju helst få det gjort så fort som möjligt för det blir värre hela tiden..

onsdag 27 april 2011

Sicken dag

Igår somnade jag framför tv´n och missade min bloggrunda.

Idag har jag varit och klippt mig. Jag klippte av en dryg dm (1,5 kanske) så att håret nu går precis till axlarna. Jag önskar jag kunde säga att jag blev fin, att jag blev snygg som attan eller att jag åtminstone ser bättre ut än innan, men det kan jag inte.
Jag ser ut som ett jäkla åkerspöke. Gud så hemskt att sitta i stolen under lysrören och beskåda kadavret i spegeln, och då menar jag inte frisörskan, hon är söt som en nyponros med tjockt fint hår. Jag såg gammal ut, färglös och flinten sken igenom. Så jäkla roligt liksom. Skit också.

Jag ser blek ut och är nästan skallig. Det är sant, jag är tamejfan snart skallig, en slags broder Tuck förutom att jag är skallig framtill. Är det för mycket begärt att bli skallig baki hårfästet längst ner längst bak? Liksom under håret istället för framtill det som syns mest.
Jo, det är tydligen att begära för mycket. Jäkla skit.

Däremot sa frissan att jag har massor med hår på gång. Det är fullt av små strån som är ca 2 cm långa som sticker ut överallt. Det är jättefint. Som ett albinopiggsvin ungefär. Det kommer säkert att bli ännu finare allt eftersom det växer ut. Passar ju in i frisyren. Inte. Fast det är ju lite kul att det trots allt kommer nytt. Så småningom. Jag hatar så småningom, men älskar nu.

Jättefint. Inte.

Och Agnetha, måste tyvärr säga att du nog misstar dig lite. Det är jag till vänster i bilden nedan, jag markerar så att du inte tar fel en gång till. Men däremot har du rätt i att jag är kurvig. Lika kurvig som förr, det är bara mer löst fladder numera. Jag är väldigt kurvig både framifrån, bakifrån och i profil. Kanske inte riktig där man vill ha kurvorna precis och kanske inte i detta antal men... man kan ju inte få allt här i livet. Jäklaskitliv till att hålla tillbaka..

En fjärdedels jag, ni får fylla i dom andra tre fjärdedelarna själva. 

Hjördis är iaf rar. Kanske inte precis innan jag skulle fara till frissan, då drog hon arslet längs duken på vardagsrumsbordet. Och det blev ett brunt spår på min fina självsydda och quiltade löpare i japanska tyger. Det såg inte så fint ut, ej heller så aptitligt fördelaktigt. Jag fick rycka bort duken och kasta den i tvättmaskinen. Fånga katten och börja sanera röven på henne, det är en nackdel med långhåriga katter. Det tog tid att sanera och Hjördis var sanslöst olycklig och krafsade och flydde hela tiden. Jag lyckades dock, genom att stänga in oss i toan, tvätta lös det som gick och klippa bort resten. Stackars kissen, och stackars mig.
Fick tvätta armar och byta t-shirt så att det inte skulle osa skit om mig.

Nu är Hjördis glad igen. Eländet är glömt och hon älskar mig fortfarande på nytt. Nu går jag bara och tänker på vilka fler ställen hon kan ha dragit röven, på mattor, soffa eller i sängen. Ingen angenäm tanke precis.

Samma gäller min nya frisyr. 
Tänk er en halvskallig kärring, det är jag det. 
Sucka.

tisdag 26 april 2011

Skura skura skura är så roligt trallallallalej

Eller om det nu är så roligt.
Jag har dock börjat närma mig stadiet då jag nästan blir manisk, det är så härligt att se husets alla smutsiga områden bättra på sig.
Jag aktar mig dock för maniskheten, det är då jag slutar lyssna på kroppen och fortsätter med det jag gör tills jag blir liggande i flera dagar, pga ryggontet.
Jag kör nu den mogna stilen, tar några saker varje dag och prickar av i listan.

Imorgon ska jag olja bänkskivorna i köket, ta fönstren och kanske golvet och då är köket klart. Härligt.
Annars tar jag det lugnt. Läser och ser skiten på de fönster som solen skiner in i, särskilt kattsnoret syns extra tydligt denna tid. Nu fäller jag ner persiennerna och då syns det mindre, samt att det sen blir färre kattnosspår då persiennerna är nere..
Kroppen är i övrigt inte särskilt välvillig just nu, allt tar emot. Varje rörelse är en liten pina i sig, och då är det lätt att hålla sig från stora gymnastiska övningar. Superlätt.

Snösituationen idag. Inte så farligt, det har tinat bra senaste veckan.

Och vyn mot mellanbåten. 
Det har bildats ett träsk på ängen nedanför, vattenpölar trängs med lera och någon stackars grästuva.
Men det tar sig. 
Om någon vecka är all jäkla snö borta.

Alla bilder som jag tar är inte så särskilt fint tagna och lär inte kvalificera sig till mer massmedial publicering, varken på motiv eller när det gäller kvalite.
Här står Hjördis och gapar. 
Hon är otålig och tycker mamma ska komma in och underhålla henne. Hon blir otålig eller orolig så fort vi försvinner ur synfältet och då ropar hon. Eller krafsar.
Ni ser också min väna profil.
Erkänn att ni är fascinerade över min fotografiska ådra...
Men söt är hon vår Hjördis.

Nu ska jag gå och äta lite. Jag kämpar på med att försöka äta lite mera och det går hyfsat, även om det inte känns normalt precis. Sen tänkte jag lufsa omkring på en bloggpromenad och se vad som hänt i avlånga landet, och det angränsande grannländerna.
Tadaa..

måndag 25 april 2011

I had a dream

Jag hade en gång en dröm....
Och den drömmen den var igår, men det var för länge sen så länge sen... svara mig nu, vad drömde jag, jag bara undrar.. vad drömde jag?

Jag ska sluta svamla nu. Det är sant att jag hade en dröm, en speciell dröm som det borde vara lag på att man skulle komma ihåg. Men det är inte lag på det. Ännu. Därför kommer jag inte ihåg den.
Jag minns att jag drömde i drömmen, jag drömde en titel på min kommande bok, det var en sån klockren titel att det sa pang i drömmen. Allt stod klart. Jag hade storyn klar, titeln klar och alla huvudpersoner. Det sa klick.
Jag blev lycklig när jag vaknade från drömmen i drömmen (jag sov alltså fortfarande, jag drömde bara att jag vaknade) och allt var glasklart fortfarande. Jag skrev ner titel, karaktärernas namn och innehållet i punktform i ett kollegieblock. Jag var lycklig. Jag kände att detta var Mitt genombrott, min chans till lycka och jag somnade glatt om igen ( i drömmen).

När jag vaknade på riktigt kom jag ihåg drömmen flyktigt, däremot ingen titel, story eller personer. Allt sådant var borta, bara en dyning av demens fanns kvar. Det fanns längst ut på tungan, titeln, och jag visste att bara jag kom ihåg titeln skulle jag komma ihåg resten.

Tror ni jag kom ihåg det?
Nää, precis. Jag har tänkt mycket på den drömmen men icke en pusselbit har jag skådat när jag skådat i mitt inre drömliv. Jäkla skit.

Låter ju bra, men om man inte kommer ihåg drömmarna då. 
Eller gäller det bara dagdrömmar kanske?
(bilden framgooglad och lånad från nätet)


Nå, det är bara att släppa författardrömmen och ta tag i skurhinken igen. Mitt liv som det ser ut just nu. Jag går och skurar i köksskåpen, jag är nästan klar. Det är inte så mycket att hurra över men jag är nöjd med dom skåp jag tar varje dag.

Särskilt när jag blev så ofärdig efter min spänstiga promenad. Det står klart att efter en spänstig promenad kommer sanningen ikapp, jag försökte gå ut igår men varje stavtag skar i axlarna så jag avbröt innan jag kom ut från gårdsplanen. Benen var ömma och stela, ryggen ond och det värkte i axlarna.
Samma gäller idag, men jag har iaf tagit några köksskåp även om det inte var på ett tympligt sätt, det var inte med lätthet jag tog mig ner i golvnivå och garanterat inte med lätthet jag tog mig upp. Kassaskåpsliknande var min smidighet.

Sen har jag tandvärk också. Kanske dags för tredje varbildningen på ett år? Insert Dubbelsvordom here..

Pysselfarmor, jag har inte gått ner mina 33 kg genom att visa en stark karaktär och avstå från godsaker, jag har opererat magsäcken och tack vare det gått ner i vikt. Nu vet du det, jag har bantat hundratals kilon genom åren men dom sista åren har jag inte lyckats gå ner ett enda, bara upp. Då tog det slut. Både orken och hoppet.

söndag 24 april 2011

Jubel i busken blandat med ett steg fram och två bak

Som sagt, ibland är det ett steg fram och två bak.
I onsdags så fick vi ju strömavbrott som skadade vår inspelningsbara boxermottagare. Sen dagen därpå lyckades jag få igång den av någon förunderlig anledning. Glädjen var stor. Jag såg på flera av mina favoritprogram som jag spelat in inför denna ensamma tid.
Jag var supernöjd och ringde Maken och sa att vi sparat in två tusen spänn, kanske mest pga att jag hade visat mig vare ett tekniskt geni, lite av ett underbarn som bara klickat omkring och till slut ordnat en pangsuccé.

Sen fredag var den död igen. Superdöd. Samma igår, jag provade åtskilliga gånger men själva inspelningsbara delen var död men även tvkanaldelen funkade med varierande resultat, ibland gick det ibland inte.
Jäkla skit.
Jag ångrade att jag inte sett allt jag hade inspelat mäpan (medan) jag hade chansen.

Imorse skulle jag bara testa och se om vanliga kanalerna gick att se, för det gjorde dom inte igår. Ingen fara för det för jag kan ju sätta in kortet direkt i tv´n samt att vi har en boxer uppe som jag kan ta i nödfall.
Döm om min förvåning då det nu går att se på det inspelade igen. Märkligt va. Och jäkla irriterande när den är så nyckfull, säkert är det som med alla tekniska prylar, tekniska bekymmer, lite som med en dator som låser sig.
Vi har bestämt att vi måste köpa en ny, så här kan man ju inte ha det, man kan inte lägga ner två timmar på att slå på och av, bryta ström, ta ur kortet, svalka grejerna och greja för att få igång fanskapet, och då bara för att se på tv.

Men nu har jag planer på att ha igång apparaten hela dagen, så att jag får se det viktigaste som jag vill se. Sen får resten dö om det vill. Bara jag får se mina avsnitt som jag sparat inför denna tid.
Nog om detta.



Annars har jag städat något köksskåp varje dag, börjar se slutet. Idag har jag tagit badrummet och känner mig nöjd för klockan är ju bara 11.
I fredags var jag och tog en promenad, den var så himla härlig. Jag tog lilla rundan (som är lång för mig) och allt gick så lätt, det märks att jag tappat över 30 kg, det gick lekande lätt.
Jag studsade fram med mina stavar, jag nästan flöt fram och jag antar att det stod folk och stirrade förundrat och beundrande på min uppenbarelse där jag susade fram. Jag väljer att anta det.
Lite svid i ena tån bara och lite trötthet i händerna och axlarna.

Väl hemma så ropade grannen in mig på fika. Där satt jag i flera timmar, det var jättetrevligt. Ryggen var ju ond som vanligt men när jag skulle gå hem så märkte jag en viss stelhet i benen också. Lite av typen järnspett.

Och sen gårdagen och idag...
Ajajaj. Jag har träningsvärk i benen, värk i axlar och överallt. Sen visade ju svedan på tån att det var en fin och fullmogen blåsa som växt till där. Nu har den med hjälp av nålstick gått ner och börjat läka fast. Tänkte ta en kortare promenad idag, det går långsamt och gör ont men en kortis ska jag gå.
Senare.

Nu ska jag ordna mig något att äta, jag har bestämt mig för att göra en insats för att äta bättre. Jag är ju så yr nuförtiden att jag måste ringa läkaren till veckan. Undrar om vikten gjort att jag nu äter för mycket blodtrycksmedicin? Eller näringsbrist? Fast jag har ju ätit så här i ett halvår men yrseln har kommit senaste månaden. Det är obehagligt att vara yr så fort man ställer sig upp. Huvva.

torsdag 21 april 2011

Hur många gånger kan man få riva sig på rivjärnet innan man får köksförbud?

Ajajaj sa hon som rev sig på rivjärnet. Det var jag som sa så.
Igår kom jag på den lysande iden att göra några varma mackor som kvällsmat. Sagt och gjort, jag gjorde Farmors Specialare. När jag var liten så fick jag välja mat när jag var hos farmor själv, när mamma och pappa var med skulle det vara kåldolmar och söndagsstek. När jag var själv skulle det vara Rårakor (av endast potatis, lök, ägg och salt) eller Varma Mackor.
Dom varma mackorna hade som fyllning en blandning av smör, kaviar och purjolök. Detta rördes ihop och sattes på brödet, ost ovanpå och in i ugnen.

Det skulle jag göra igår, fast jag kör ju med bre-på-mackor-smör, sen kaviar och sen purjo men smaken är ju densamma.
Ovanpå skulle jag ha lite riven västerbottensost. Och då förstår ni ju vad som hände.
Jag har rivit mig massor av gånger. Idiotiskt många gånger faktiskt, och inte sådana där små gånger då man rycker till och tror det ska välla blod fram men det inte gör det, utan tvärtom.
Igår så började det blöda ordentligt, ja ni ser ju själva. Och detta är efter tre (!) plåster. Jag fick byta en fjärde omgång och då tog jag två plåster som jag vred på med tryck. Då slutade det. Men ont gjorde det, jäkla skit.



Ni ser hur det går när det är jag som sköter mathållningen. Det vällde fram även efter tredje plåstret, och sipprade ner mellan fingrarna. Ja, du Maken, du ser vad jag får stå ut med.
Maken som är en god Make han gjorde en fiskgratäng till mig i tisdags, han ville ha Janssons Frestelse så han gjorde en fiskgratäng vid sidan av, så att jag skulle ha något gott att äta. Fiskgratäng av abborrfileer är min favorit, en av dom. Så då fick jag 11 mål att äta, jag har tio kvar.

Jag har också tummen kvar.. nätt och jämt ;)

Jag har gjort mig klar för Blåkullaresan men det gick inte så bra, som ni ser.
Bättre lycka nästa år liksom.
Jag gör ett nytt försök då. Tror jag.

Bild lånad från nätet, men det är mig ni ser. 

onsdag 20 april 2011

Mutta herra jumala

Här händer saker. Här går saker sönder. Sönder går saker här. Saker går härmed sönder. Jävla skit.

Maken skulle komma hem idag. Det gjorde han inte. Han kom hem i förrgår. Och skulle åka imorgon, det gjorde han inte, han åkte idag. Nu är det fyra veckor tills vi ses igen. Sucka.

Idag hade vi strömabrott i byn. 569 hushåll var berörda. Tror ni jag var berörd?
Jamensåjävlaklart liksom.
Frysen skrek när strömmen kom tillbaka efter sisådär 1,5 timmes avbrott. Jag hade bytt lite säkringar i tron att det var överkonsumtion som var orsaken. Strömmen kom inte tillbaka trots idoga försök. Då ringde jag Maken. Då fick jag information som gjorde att jag kunde avgöra att strömmen var borta helt och det var ingen säkring som var orsaken.
Jamenfintliksom.
Jag väntade. Då blippade det till en sekund och vips for strömmen igen. Tack för glimten.

Den kom tillbaka till slut.
Men.... boxerhelvetet trilskades. Vi har en inspelningsbar dvd och den vill inte mer. Den har gått hädan. Tror ni det var kvar någon tid av garantin?
Icke sa nicke.
Jag ringde BoxerRobert Himself men det var en annan som svarade.
Inte riktigt BoxerRobert kanske, men håll med om att det är rackarns likt.

Svaret var helt otippat att japp, den verkar skadad.
Tack, så nu vet jag det. Ska prova fabriksinställningen men har inte stort hopp. Och allt som är inspelat, dokumentärer och filmer är .... botta botta.

Tja, det är min fina dag ... so far.
Mycket elände kan hända ännu.

Ensam är stark. Jag klarar mig själv, jag har godis och mat. En tv som funkar även om det jag tänkt se är borta för evigt. Nu har jag bara jäkla dumburken kvar, och det finns ju inget att se. Vi ser film mestadels, sen har jag några program som jag spelar in och följer. Har bl.a samlat ihop en massa sådana program t.ex Ett liv på landet (eng. om att flytta ut till landet/havet) som jag skulle se när jag blev ensam.
Jahapp, skit var det värt.

Nya tag. Städtag kanske eller lästag?

Jag tror det lutar åt lästag, nu är jag så irriterad att jag inte orkar städa. Jag har i ock för sig sällan ork till att städa men jag kunde ju ha haft...
Möjligtvis att jag orkar läsa sista delen i Twiligtserien och äta lite påskgodis. Möjligtvis.

Jag har ju önskat glad förpåsk så det är ju avklarat. Däremot önskar jag er lite glad storpåsk istället!

Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker 
som översvämningar, om man inte får vara två om dem. 
Det är bra mycket trevligare att vara två.
/Nalle Puh

söndag 17 april 2011

Vad tusan ska man ha till rubrik då?

Har knåpat på min nya blogg. Jag har startat en blogg där jag samlar bok och filmtips, mycket enkla recensioner dvs sådana som jag själv har gjort, några ord bara men alltid kan det hjälpa någon tänker jag.
Här hittar ni den om ni är intresserade någon gång.

Såg hos Shamrock, att hon hade en läsblogg och tyckte det var smart, bättre än att samla dylika inlägg som drunknar i vanliga bloggen. Därför lyfte jag över de bok och filmtips jag hade i den här bloggen och la dom i den nya, sen har jag fyllt på. Och kommer att fylla på.

Jag orkar ju inte läsa tungsinta böcker, eller sådana där man får tänka efter många gånger för att förstå handlingen, därför läser jag gärna deckare och vissa skönlitterära böcker, ibland biografier.

Det är konstigt hur man kan förändras när man blir sjuk. Förut så pluggade jag t.ex psykologi på universitetet, bara för att jag var intresserad och hoppades få ett plus i kanten när jag sökte jobb som inte fanns. Det var roligare ju svårare det var. Så är det inte längre.
Min koncentration är begränsad.
Jag kan helt enkelt inte ta in information på samma sätt som jag gjorde förut. Det tar stopp. Jag blir trött. Det är fibromyalgi i ett nötskal. Samma gäller i det sociala, när jag är trött så orkar jag inte umgås, det blir för jobbigt att följa med i samtal och tänka ut vad jag ska säga.
Inte så att jag inte kan, men ibland känns det för jobbigt så jag drar mig hellre undan. Och värre är det när det är många samlade, det blir jobbigt att sortera ut vad jag ska ta in och vad jag kan strunta i. Som om alla skriker för att överösta varandra, så känns det.


Igår tog jag och städade kylskåpet. Jag gör små insatser i min alldeles egna vårstädning varje dag. Igår var det som sagt kylskåpets tid. Märkligt att jag hade kvar majonäs från 2006. Eller egentligen inte så märkligt eftersom jag använder majonäs en gång per år. Max.
Sen hade jag då fler tuber majonäs om ni undrar. Och sylt. Många syltburkar blire.
Jag rensade ut ordentligt och sen skurade jag. Det var faktiskt ett ganska roligt jobb, konstigt nog. Jag blev väldigt nöjd med resultatet.
Jag var tvungen att mms:a Maken så att även han fick beundra min insats. Det gjorde han, han tordes inte annat.

Idag har skafferierna fått som dom tiger. Vi har inte ett stort skafferi som vi hade förr utan 3 små. Så nu har jag skurat ur och rensat, samlat vissa saker i ett skåp och andra i ett annat, ja ni fattar.
Kanske Maken hittar lättare nu?
Är det inte konstigt att många karlar inte hittar i skåpen? Har någon annan samma problem?
Min käre Make hittar sällan det han letar efter och ropar då efter mig, men är jag inte hemma så hittar han mirakulöst det han letar efter, är inte det märkligt?

Jag blir vansinnigt irriterad när han gör så, han letar inte ordentligt utan öppnar ett skåp och ser han inte det han söker direkt så ropar han på mig, då får jag ropa tillbaka var saken han letar finns eller gå dit och visa/peka. Så himla onödigt.
Jag har försökt prägla in honom på att först leta själv en stund och sen ropa, men det har ännu inte funkat. Kanske om jag får elva år till på mig?
Hoppas kan man ju.

fredag 15 april 2011

Ninnananinana ninanananina

Ja, inte att jag är så jäkla glad men nästan att jag trallar eller nynnan där jag far fram.
Fast bara nästan.

Vi har deklarerat idag, jag och revisorn. Det var skojigt. Mäpan jag och revisorn har deklarerat så har Maken kört ner till Sundsvall. Ja, inte att vi har deklarerat under hela den tiden som det tar för en Make att köra en fullproppad lastbil ner till Sundsvall (deklarationen tog bara 1,5 timme *viskar*) men jag har ändå varit lite nyttig.
Deklarerat och tagit några köksskåp. Duktig kicka.
Som belöning hämtade jag ut ett paket som inkommit just sekunden innan jag äntrade affären, sex finfina pocketböcker hade jag fått. Så himla najs.

Fast vi får ju betala en del förstås, i momspengar. Det är mindre najs, men väl lite väntat. Jag är så himla duktig på att bokföra.
Fast ändå inte.
Jag har gjort fel hela tiden *viskar så att inte storebror hör*, fast det skyller jag på revisorn. Jag har ju bara påbörjat det han startat. Men likväl gjort fel. Så nu börjar det nya livet. Bokföringsprogram och rätt kontering blir ju mitt nya mantra för detta år. Nu jäklar ska här bokföras.

Dom ringde från bokföringsföretaget, alldeles nyss gjorde dom det. Dom frågade om jag behövde någon starthjälp men det sa jag att jag inte behövde, jag kämpar själv sa jag.
Det har jag också gjort.
Jag har startat upp fanskapet. Bokföringsprogrammet alltså. Det tog en timme. Bara för att jag inte hade riktig grund att stå på först men det fixade jag själv. Jag är så himla duktig.

Då kom kruxen. Dom kom i sån rasande fart att jag blev så matt att jag var tvungen att gå och vila. Hjärnan protesterade över den överbelastning det innebar att försöka vända skutan rätt.
Tja, turligt nog är det ju gratis support och en fri timme till att starta upp på.
Den behöver jag.
Fast inte idag.
Eller i helgen.
Jag tror jag kan behöva timman möjligtvis på måndag. Eller efter påsk när jag nu känner efter. Jag undrar vad jag svarat om dom ringt efter det att jag startade upp bokföringsprogrammet. Förmodligen något helt annat. Varit lite mindre kaxig om inte annat.
Nå. Nu är det helg.

Jag saknar Maken.
Vi var ut och åt igår. Vi åt Friendship på Elegant i Kalix, dom har så himla god mat. Jag åt så jag rullade ut, men till Makens glädje så är det jag inmundigar inte så mycket att han fick halva min portion också. Vi blev båda mätta och nöjda.
Nu är jag ensam. Och har ätit hemma. Ensam.

Packningen gick bra. Maken hade packat lastbilen The Tetris Style i flera dagar. Igår hjälpte jag honom med att lyfta upp och ner, upp och ner bl.a en livbåt. Vi gjorde det flera gånger för när vi ändrade lite så blev det sämre än före vi ändrade lite, så vi fick ändra tillbaka. Två gånger. En livflotte är tung kan jag tillägga, men inte tyngre än att en biffig fiskarhustru klarar av det, med böjda ben och allt.

Tur jag är så himla tymplig säger jag dessutom, för Maken behövde ett spännband som låg tre rader bingar längre in och då skuttade jag upp som en liten spindelapa och ålade mig sexigt in så långt jag tordes, sen använde jag min griptång till att fiska fram spännbandet. Förut för 30 kg sen hade jag varit direkt otymplig. Men det var då, före mitt fysiska tempel blev mer tympligt och smidigt.
Eller nåt.
Jag är då sagolikt tacksam över att min framfart på bingarna inte filmades för då hade jag varit tvungen att förneka, förneka, förneka. Att det var jag alltså. Jag är så himla lik ett kassaskåp så ni kan inte ana. Och höjdrädd.
Det blev en full last. Både inne i lastbilen och i hytten.

Tetris i lastbilen. Den blev efter fotografering ännu fullare då ett antal säckar proppades in längst bak och ovanpå på bingarna ni ser.
Kan tala om att allt är nu urlastat också, Maken fick hjälp av en lots så det gick rätt smidigt och det var ju tur då Hustrun inte kunde vara behjälplig.

Mission completed. 
Spindelapan har gjort sitt, d.v.s en superduglig fiskarhustru har åter sett till att jobbet blir gjort. Hur skulle en Make klara sig utan en rådlig Hustru som kan åla sig medelst hasning och fiska fram ett förlupet spännband och slingra spännbandet kring en av Maken svetsad mast? Det skulle aldrig han klara svarar ni då, antar jag. Då svarar ni rätt. Duktiga är ni på retoriska frågor. Alla rätt liksom.



Tetris i hytten. Fyra väskor med kläder, elektronik och diverse pryttlar behövdes packas in i bilen. Sen tillkommer sängkläder men dom glömde vi ta hem från båten så dom kommer hem nu till påsk och tvättas upp. Tills dess bor han hos en kompis.




Nu ska jag gå och ta en välförtjänt middagslur, innan jag slår ihjäl lite dötid genom att besöka bloggar och se vad andra gjort denna fredag som är idag. Sån är jag, jag sitter och knappar ner ett litet (läs långt som vanligt) inlägg och då är jag helt slut, måste vila för att orka gå ett varv runt internet och uppdatera mig om vad mina bloggvänner sysslar med.
Sitta är min ryggs fiende nr. 1.

Ha det gott alla, bloggisar och andra.
Todeloo..

onsdag 13 april 2011

Packar packsäckarna mäpan dammet yr*

Det är mycket nu.

I måndags var jag på kurs hela dagen, i Livsmedelshygien. Det var ganska intressant men himla jobbigt att sitta i 8 timmar. Jag satt inte mer den kvällen kan jag tillägga. Bara låg.
Igår var jag på ett info.möte på banken ang. automatisk bokföring. Det såg himla bra ut så jag anmälde mig på studs, jamena man tjänar 60-80% i tid på detta. Fatta, 80%.
Då måste det ju vara bra.
För tid vill jag tjäna. Och pengar förstås, men det sa dom inget om. Himla typiskt om man bara sparar tid och inga pengar, det kostar dessutom pengar men det kan det vara värt.
Nu slipper vi ju dyra revisorkostnader eftersom jag gör det mesta själv bara för att jag är så himla duktig och präktig, men det skulle ju sitta fint om man tjänade mer än man undviker att förlora liksom. Ja, ni förstår...kanske inte, men det tar jag inte hänsyn till för jag vet vad jag menar och jag skriver ju för mig själv.
Sen kan jag ju lägga upp till 80% mer tid på... något mer konstruktivt än bokföring, som slappa t.ex. Slappa är jag superbra på.

Packa är jag mindre superbra på.
Jag antog att jag var ganska bra på det men har insett att min packningsförmåga har brister. Men eftersom Maken är ännu sämre på det faller det på min lott i äktenskapet. Helst undviker jag sådana projekt. Nu kan jag inte göra det för det är Makens packning jag pysslar med, han åker nog ner på fredag är det tänkt och då är det ju en fördel om han har packningen med sig. Det var tänkt att han skulle åka redan igår men det kändes lite tidigt med tanke på isläget i Sundsvall.
Så det blir nog fredag. Det tog jag som en direkt order att ta det lite lugnt med packandet. Det är mer min stil att kasta ner saker i väskorna lite planlöst sisådär kvällen före.
Så det handlar om att tvätta så att allt är rent och färdigt till att användas, så att han slipper så mycket tvätt därnere.

Nu åker han nog fredag och kommer hem till påsk. Det känns bra. Tidigare år har jag sett fram emot ensamheten, tiden till att städa i lugnt tempo etc men inte i år. Det är väl för att jag inte har någon ork eller något driv till att göra ett skapandets grand.
Nå, det går nog det med. Jag måste städa. Det går inte att komma undan, jag lider av skiten. Måste röja ur vissa problemområden och städa andra områden, t.ex köksskåpen. Dom är en enda röra. Men eftersom Maken kommer hem till påsk så ska jag undvika att börja med stora städprojekt (hehe) och vänta tills efter påsk. Efter påsk känns mycket bättre än före. Jag gillar ordet efter mer än ordet före.

(Påsken kommer snart, fortare än ni kan ana så därför passar jag på att önska lite glad förpåsk. 
Kom ihåg var ni hörde det först. 
Glad Förpåsk på er!)


Nilla har lärt mig ordet mäpan. Mäpan betyder samma som medan, och eftersom mäpan känns bättre än medan, och mipan känns också bättre än medan men sämre än mäpan så använder jag det, mäpan alltså. Och alla betyder samma. Fatta vilka valmöjligheter vi har, gammalsvenskan är fantastisk.
Nilla har lovat komma med fler fina ord som vi kan damma av och använda när vi får slut på vanliga. Eller lovat och lovat, jag antar att hon lovar om vi ber henne snällt. Hon är snäll, Nilla. Jättesnäll.

lördag 9 april 2011

Jag ska bara tjata lite till

Hur kommer det sig att vi (alltså jag och Maken) hela tiden blir bannade på NSD (Norrländska Socialdemokraten)?.
Ni som inte vet vad bannade är kan man säga att vi liksom blivit förbannade. Vi har fått onda ögat eftersom våra inlägg inte ligger enligt NSD/moderatorns egna åsikter. Kan det verkligen vara så?
Är inte det märkligt.
I dagens Sverige.
Måste bara snabbt lägga till nu sen jag publicerat detta att vi inte på något sätt kör med påhopp utan vi försöker föra in lite vett och sans i debatterna. Eller ffa lite fakta för det är sorgligt dåligt med den på kommentarssidorna.
Sorgligt dåligt.

NSD igår


Och just nu brinner det i fingrarna för att jag vill kommentera "regeringen tvingar oss svenskar att äta giftig mat".... Bara en sån sak.
Känner ni er tvingade?
Har ni kämpat och ätit fisk (surströmming, strömming och lax) vareviga jävla vecka fast ni inte ville?
Inte jag.
Jag äter i.o.f.s frivilligt men ändå.

Vi har en kompis som äter surströmming varje vecka. Han äter ca 20-25 st firrar varje gång, endast suring och en tomat, inget bröd eller annat tjafs. Han saltar däremot på dom med flingsalt för han tycker det behövs mer sälta ;)
Han mår utmärkt om någon undrar.
Han äter själv drygt 55 burkar/år så han borde egentligen vara död minst tre gånger om.

Nu fortsätter jag med min diet av fisk 5 dar i veckan, det hade jag gjort med ett ev. förbud också. För jag är min egen chef, jag bestämmer över mig själv och vad jag vill stoppa i mig. Vill jag äta godis till frukost gör jag det även om jag får straffet på toan senare...

Precis som vi själva bestämmer om vi vill röka, dricka, äta Lchf, GI eller äta potatis och andra underjordväxande grödor varje dag.
Det är många som äter t.ex Lchf även om nu jag inte kan förstå varför (inget för mig), vill någon banta efter den eller leva på den kosten så är det upp till dom. 
Där finns det ju ett antal röster (läkare/forskare) som vill varna för riskerna med fettdieten men det anses tydligen vara upp till varje person att bestämma om man vill ta den risken. 
Men fisk som det inte ens går att visa på någon risk den vill en stor del av befolkningen förbjuda för att ett fåtal som ligger i riskzonen kanske/eventuellt inte följer direktiven.
Är det sunt?
Följer rökare varningstexten på cigarettpaketen? Där dör folk bevisligen i tusental (bara i Sverige) varje år.


Jag tycker att det är upp till var och en vad man vill köra för diet. Vill man inte äta fläsk så måste man inte, vill man köra Lchf så får man göra det osv. Det är vårt eget ansvar att ta till oss informationen och leva våra egna liv på våra egna villkor på det sätt vi själva vill.

Måste nästan lägga till ett Halleluja eftersom den sista meningen lät antingen som ett installationstal eller som en predikan. 
Det var inte meningen med någotdera.

Bara så ni vet
;)

fredag 8 april 2011

Jag kunde aldrig ana att jag varit så nervös

Nu när vi fått det positiva beslutet att det blir fortsatt fiske efter fet östersjöfisk så har det tagit ett tag för att inse så himla spända vi varit.
Nu öppnas flaskor lite överallt längs kusten för att fira. Maken måste vänta ett tag till men snart blir det en virre har han deklarerat.
Jag blev tvungen att hetsäta två nybakade kakor för att fira, sen fikade jag mer normalt när Maken kom hem.
Nu är jag mätt.

Det känns som om jag kan hoppas på lite ny energi när detta lagt sig, det är märkligt hur det kan kännas som om man lever med en bila över huvudet, och hur härligt det känns när den känslan försvinner.
Nu kan vi se framåt igen.

Sportfiskarna surar, inte av surströmming men över sin galla och sina förutspåelser att detta betyder slutet för laxen. Dumsnutar och snicksnack säger jag. Wake up and smell the coffee liksom.

Gud så skönt.
Idag ska vi bara njuta, ja Maken ska ju rusta sig för fisket förstås men nu kan han njuta medan han gör det. Heter det förresten inte medans han gör det? Troligtvis inte för det kommer alltid röda markeringar när jag skriver det. Nå, jag säger och tänker medans men skriver medan så får ni tänka er att jag menar medans fast det står medan.

Trallallalla... Eskil Erlandsson (eller Erland Eskilsson som Maken lite förvirrat fått för sig) har förmodligen gjort sin del även om hans mail var himla luddigt skrivet. Vore det inte bättre att svara på vårt mail idag, istället för i förrgår? Då hade han ju kunnat skriva mer positivt. Nå, det är svårt att förstå hur politiker fungerar och tänker alla gånger.

Jag är glad iaf.
Och glad för alla glada kommentarer och grattiskramar.
Dubbelt glad med andra ord.

Yihaaa
;)
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Yes. Yes. Yes.

Vi får fortsätta fiska strömming och lax!
Sverige får permanent dispens från dioxingränserna.
Jag är mer än glad.
Jag är lättad.
Jag är lycklig.
Känner framtidstro.

Yes!
Heja Regeringen.

;)

torsdag 7 april 2011

Flera dagar av älskog

... har vi inte haft ;)
Jag har mensliknande elände i gång. Det känns kul. Spiralen har jag ju haft i två månader och sist var det så här knepigt i början. Vi får väl se.
Efter många år utan mens så har jag blivit bortskämd.

Nå, Maken är hemma, han har varit helt slut efter allt han gått i det engelska landet. Det verkar ha varit en fantastisk resa och han har redan beslutat att vi ska åka dit igen nästa vår. Alltså han och jag. Bästa reskompisen är ju förstås Hustrun, den stora kärleken. Det där sista har han inte sagt men jag förstår ju att det är så.

Ser ni Freddan ? Freddy Mercury i en musikal om Queen. Korrigerar mig själv där, Freddan var såklart inte med då det är lite problem med det då han inte lever längre.
Den var enligt Maken och hans kompisar underbart bra, och högljudd (inte riktigt svenska regler där inte)
                                      
Åka till en engelsk by vill jag också. 
Se en by vid havet ungefär som programmen på 8:an och uppleva byatmosfär.


Imorgon tas beslutet.
Om vi ska begära fortsatt undantag eller om vi ska avrätta det kustnära småskaliga fisket.
Vi fick mail från Eskil Erlandsson (lantbruksministern) igår, det lät inte som om vi kan vänta oss några för oss goda nyheter imorgon.
Det finns några svenskar som befinner sig i riskzonen vad gäller dioxingränsen, därför bör vi slopa detta fiske och döda en hel näring men samtidigt så är det ju viktigt att vi kan köpa tobak i närbutiken. Jävla skitland börjar vi bli. Vi törs inte förbjuda något som mängder av svenskar dör av varje år (tobak och alkohol) för att vi var vår rätt att välja om vi vill röka eller dricka, men fisk som ingen blivit ens sjuk av utan bara fått goda egenskaper från ska vi kunna förbjuda. För att man rent teoretiskt kan bli sjuk om man får i sig stora mängder.
Det är ynkligt.

Annars är allt ungefär som vanligt, förutom att jag sovit som en stock då jag nu sovit i sängen igen. Att vara mörkrädd är lite onödigt tycker jag. Men ändock en sanning för mig.
Sen att vara planerare och igångsättare verkar det vara många mer än mig som är. Det känns skönt. Synd bara att jag inte är gift med en avslutare, eller att bästa vännen är avslutare så kunde vi ju samarbeta.
Himla synd. När alla saker bara blir yttepytteuppstartade men inte ens går att snabbavsluta.

Jag har sagt upp mig från en förening, quiltföreningen som jag själv var med och startade. Det gav för lite. Och tog för mycket. Jag orkar inte engagera mig i föreningen längre, och då ger det ingenting, man bör vara med på alla träffar för att inte missa så mycket som mönster, tekniker och sånt så därför slutar jag.
Jag slutar med allt lapptekniskt i kombination med föreningsliv.
Åtminstone tar jag en jäkligt lång paus.

Maken stöttar mig förstås, han sa något klokt tidigare i vinter och det var att jag har aldrig sytt så lite som jag gjort senaste åren. Och det är sant. Föreningen gav mig inte energi som jag väntat mig, snarare tvärtom.
Jag bör nog vara med i någon slags junta istället, där man träffas några stycken och handarbetar om man vill. Mycket folk gör mig virrig, jag har svårt att koncentrera mig och blir tröttare pga detta.

Det känns rätt skönt när beslutet är taget. Nu ska jag bara ta det lugnt, ägna mig åt Maken innan han åker igen nästa vecka och ladda upp inför den städning jag då ska utföra. Både uppstartning och avslutning av städprojekten har jag tänkt mig utföra då. Då ska anden känna sig stark och köttet ska hänga med.

Jag ska förresten på kurs på måndag, livsmedelskurs tillsammans med andra i fiskebranschen. Känns sådär, ganska jobbigt att vara igång en hel dag men det får gå det med.

måndag 4 april 2011

Kreativ i anden, men köttet är svagt.

Nu är Maken ombord på planet som skall ta honom hem till mig.
Det är behövligt.
Jag behöver nämligen mat. Riktig mat.
Jag har bestämt mig för att bli omhuldad lite när han kommer hem. Jag är nämligen i behov av mat.
Jag har problem att äta, har dålig matlust och det känns jobbigt att gå med kravet att nu BÖR jag äta, jag har ätit för dåligt och MÅSTE äta, Nu.!

Det är inte så att jag inte kan laga mat. Det kan jag. Jag har också mat i frysen. Mycket mat.
Jag har lasagne. Köpeslasagne visserligen, den är faktiskt god om man lägger till lite ost som får smälta ner i vitsåsen. Gott med sallad till.
Jag äter sallad till allt numera, det gör jag för att jag är så jäkla nyttig i allt jag tar mig för.

Gjorde min skinkpaj häromdagen. Den åt jag av senare på kvällen, eller förnatten kanske. Med sallad. Och fick gallstenskänning. Det var roligt. Särskilt när jag var ensam. Men det gick över efter en näve piller.

Jag gjorde den riktigt matig med massor med skinka, ost, sojagrädde och ägg så det stod härliga till. Jag tänkte den var superproteinrik, jag har ju nämligen proteinbrist you know.
Däremot kunde jag inte äta den när den var nygjord, det luktade gott ett tag men sen växte det i munnen.
Jag är märklig men så är det bara.

Däremot har jag kommit på världens bästa mellanmål. En shake.
Lite hallon, sojamjölk och sojaglass som mixas blir kanongott. Och med proteiner i.
Sojaglassen är jättegod och passar jättebra att ätas som den är eller shakas till med hallon.
Ska göra lite nu.

Bilden har jag lånat på nätet men ni förstår ju att min shake ser mycket godare ut. Den här ser ut som om den möjligtvis kan innehålla någon dietshake och dom är inte goda.
Min är god. Ni får tro mig på mitt ord eller komma hit och smaka.
Jag har gjort den med skogsbär också. Då blir den mörkblå och vacker. Och god.

I morgon kommer Maken hem. Fullt med bilder har han i kameran och förhoppningsvis några små gåvor till mig. Jag har krävt gett vinkar om att jag förväntar mig lite gåvor. Ge vinkar om förväntningar är jag duktig på.

Däremot är jag sämre på att göra det jag föresatt mig att göra. Jag förväntar mig att jag ska göra dessa saker, oftast tänker jag göra det "imorgon" men det blir märkligt nog sällan så.

Jag har gjort en att-göra-lista i min finfina mobil.

Fast jag har nog ägnat längre tid till att söka bra to-do-list-appar i Marketen än jag har gjort för att kryssa bort en sak från listan.
Jag har laddat hem åtskilliga men dom flesta är så jäkla invecklade, eller för enkla.
Jag gillar listor där jag kan kryssa det jag gjort, men att det ändå finns kvar så att jag kan se att jag gjort det. En lista som bara visar vad jag ska göra känns för tungt.
En lista som visar vad jag ska göra men också vad jag gjort känns kuligare och jag kan nästan för en stund känna mig lite nyttig.

Dock lite svårt att hitta en lämplig bara, jag tror det är där själva kruxet sitter.
Hade jag bara en bra mobilapp kring to-do-listningen skulle jag få mer gjort tänker jag mig.
För jag är inte lat. Jag är trött men inte lat. Eller så är jag både trött och lat.
Kan vara så att jag både är trött och lat, men mest troligt så beror det på att jag inte har ett fiffigt formulär som visar hur nyttig jag varit och hur nyttig jag kan vara.
I en perfekt värld alltså, med appar värda namnet skulle jag återigen bli husmodern med stort H.
Jag känner det på mig.
Jag har fullt med kreativitet när det gäller att-göra listor, jag älskar att lista göromål och att skriva om dom och planera.
Sen tar liksom orken slut.
På planeringsstadiet. Det är tråkigt men ändå sant och det är till att acceptera.
Jag är kreativ i anden kan man säga.
Men köttet är svagt.

Eller nåt.

söndag 3 april 2011

Vissa förlustar sig i London medans andra städar skrymslen..

Japp, Maken roar sig i London, lämnar mig här hemma ensam och ledsen.
Eller ledsen och ledsen, det skrev jag bara för att poängtera orättvisan i vissa beslut.

Jag har städat skrymslet. Det är okej att applådera nu för er som inser det storslagna i det dådet.
Skrymslet är ett litet utrymme under vår trappa, former known as bathroom. Otroligt att det varit en toalett och dusch, men så är det. För femton år sen så utmynnade gammeltantens krämpor i en handikappanpassning av vårt hus så att det blev ett riktigt badrum (utan snedtak) och en liten alkov att sova i (numera datarum).
Denna handikappanpassning gjordes av en byggfirma i samarbete med kommunen.
Jag undrar vilka jeppar det var som byggde och vilka som godkände bygget.

Dom har byggt ut, håll i er nu, ca 1,25 m längs en halv sida. De flyttade ytterväggen så att det blev en ny innervägg och på så sätt blev vardagsrummet mindre och de fick en liten sovalkov. Resten av halva sidan blev badrum. Ett litet badrum men ändå fullt fungerande.
Sen ett litet krux.
Hela helsiket satte sig.
Det blev en ås längs golvet, där ytterdelen sjönk ganska mycket.
Vi fick ju göra om golvet i datarummet, isolera lite mer då det var så jäkla golvkallt, men framför allt för att få ett slätt golv.
I badrummet har det naturligtvis också satt sig. Duschar man längre än det tar att blöta kroppen så rinner vattnet ner mot ytterväggen. Det är en fin liten sak av en byggfirma att lämna efter sig.

Nå, åter till skrymslet. Det är alltså ett f.d toa + duschrum och alltså finns avlopp som visserligen luktar lite men det har vi fixat nu.
I detta skrymsle har vi kattlådorna. Vi har två ganska stora lådor som kissarna använder, detta för att slippa trassla sig in dit varje dag och rengöra.
Vi har jättefin (och dyr) kattsand som klumpar sig jättebra.
Vi har två katter som anser att täcka över skiten det gör vi på sommaren, då tar instinkten över och då grävs det sagolikt länge.
Inte hemma.
Där kan man gräva en fin grop att pinka i, det kan man göra så att lite sand hamnar på golvet, det gör ingenting. Ibland kan man låtsas gräva lite efter också och då kan man låta överflödet hamna på golvet istället för att täcka det man lämnat efter sig.
Tycker katterna.
Inte jag.

Vi har ett spillrör som vi inte vet varifrån det kommer. Vi har ett gammalt hus som är lite mystiskt, det går rör lite här och var, och ingen vet riktigt var dom kommer ifrån eller vart dom går. Ett spännande hus med rörproblem, snart väntar golvupprivning och nydragning av rör som förhoppningsvis inte blir stopp i varje dag.
Detta spillrör droppar. Ibland rinner.
Därför har vi en liten glasslåda under.
Ibland blir den full.
Och rinner över.
Då rinner det på sanden som alltid ligger på golvet. Då blir det cement. Och luktar.
Maken har lovat i några år att åtgärda detta genom att sätta på en slang som får gå ner till avloppet. Jättebra i teorin, sämre i praktiken då det inte blir av.

Nu är skrymslet skurat. Jag har kastat ut hinkvis med vatten, klorin och såpa. Skurat och donat. Nu luktar det maskrospelargonviol och såpa. Detta för att Maken ska kunna försöka få på en slang och leda undan vattnet. Han är makalöst kräsen och hatar att vistas i närheten av en kattlåda.
Nå, nu är det gjort.
Ryggen tyckte det var lite väl arbetsamt att städa ett skrymsle, därför strejkar han. Ryggen alltså.
Har legat resten av gårdagen, sovit sisådär, ätit piller, försökt äta mat och ligger nu också.
Det är livat att ha en taskig rygg.
Omväxlande.

Jämfört med en Londonresa iaf.
Maken lovordar London, han är supernöjd och tycker det är jättefint där.
Kul för dig säger jag då, som en snäll och lydig hustru.
Innerst inne svär jag lite lagomt mycket.

Vad vore väl London jämfört med att skura hus och skrymslen.
Inget alls.
Förutom alldeles alldeles.... underbart.



Nu blir det spännande att se om någon använder ordet maskrospelargonviol för att hitta till min blogg. 
Jag måste jobba för att få bort fistfucken och hårdporren från söklistan.