måndag 28 februari 2011

Men jag då? *blinkblink*

Maken ska till London, med några kompisar.

I rest my case.

Jag då.
Jag anser att en HTC kanske, möjligtvis kunde råda bot på det faktum att jag inte ska med. En utlandsresa mot en HTC, hyfsat byte tycker jag.
Eller möjligtvis en fyrtio meter tyg, eller sjuttio meter kanske.
Kanske både en HTC och massor med tyg. Ja, det tror jag skulle kunna mildra mina känslor.

Sen att jag ska leva loppan när han är borta är en annan femma. Kanske ta en kompis med mig och åka och se på tyger. Kanske baka goda kakor (kanske Susannes goda kolakakor) som jag kan mumsa i mig i smyg.
Kanske köpa glass och äta i stora lass och sen springa på dass pga mjölkproteinproblemet, det kan jag göra utan att han vet om det. Om han inte läser detta förstås.
Men då säger jag att jag bara skojade.

Jag längtar efter glass. God glass som jag ska äta till en bra film. Om jag sen får springa på dass är ju mitt eget val. Kanske jag kan tillverka egen glass? Utan grädde och annat tjafs. Någon som kanske har ett bra recept som innehåller ett gott surrogat för mjölk/grädde?
Jag hittade tofuglass som duger någorlunda. Kanske om man har nåt gott till?
Ja, så får det bli.

Jag fick så goda råd när jag ställde frågor på forumet för GBP-opade, där var det en som sa att hon också fick problem med mjölkproteinet men att det gick över efter ett halvår. 
Hopp där alltså.
Sen skrev hon att jag tappar håret beror på att kroppen upplever en kris. Och som sagt, vårt hår är inte livsviktigt så därför släpper kroppen det och koncentrerar sig på att överleva krisen.

Sen frågade jag om tröttheten. Det är ju ingen vanlig trötthet utan den är förlamande. Det berodde också på operationen. Det är en stor operation, där man strukturerar om lite i kroppsfunktionerna och det upplever kroppen (ja, tjena) som jobbigt. Vi räknas som nyopererade hela första året och att man ska vara snäll mot sig själv och vila när man känner att man måste.

Där är det ett problem. Som kvinna kan man inte ligga och lata sig. Det gäller att vara aktiv och vara en god husmor. Fast hur jäkla löjligt är inte det? Vem tackar mig för att jag sitter och kämpar hela dagen för att hålla mig vaken? Ingen har då gjort det än så länge, men det kommer kanske med tiden?
Och hur aktiv är man om man sitter och halvsover framför datorn, för trött för att orka bry sig?
Inte särskilt aktiv antar jag.

Jag har bestämt mig för att vara snällare mot mig själv. Känner jag att jag är dödstrött så går jag och lägger mig en stund, kanske läser under elfilten. 
Det förtjänar jag.
Jag förtjänar också att få en elfilt nere i soffan. Det är ju höjden av elände att måste ligga med endast två vanliga filtar, när det finns elfiltar. Snacka om ynkedom som ej bör finnas i ett hem som vårt.

Idag har jag varit till dietisten, där jag och Maken fick ställa frågor och höra på viktiga saker.
Jag var som jag redan förstått en person med bara fina sidor, inget negativt att säga om mig inte, utan bara idel ros och beröm.
Förutom.

- MÅSTE äta långsammare, fem minuter för ett mål var på tok för kort tid (hm, jaså??)
- Måste få i mig mer protein, en del av denna brist är ju att man kan tappa mer hår (går det?) och att man är extra trött (hm, jaså igen?)
- Måste få in fler mål under dagen.
- Måste börja äta B12 då jag har en brist på detta. I övrigt hade jag inga stora brister av det dom kollade men hon tyckte jag åt för lite så där får jag skärpa mig. Äta ofta, långsamt och fast jag inte vill äta. Låter lätt? Mjae..

I övrigt är jag säker på att jag är en mönstermänniska, ingen dumping och inga speciella livsmedelsproblem förutom mjölkprotein då, där det var sojamjölk som gäller, bra med protein dessutom som inte finns i havremjölk. Synd att det inte är så gott bara..
Men jag har lovat försöka få i mig mer än en smörgås och där är soyayogurten något som måste ner, med hallon går det nog. Jag har lovat.

Och förresten, jo dietisten såg att jag hade tunt hår!
I rest my case igen. Maken försöker hålla mitt mod uppe med att det knappt syns även om jag själv kan spegla mig i flinten snart. Där hörde du då, Maken. Vad var det jag sa?


Ajökens mina vänner.
På återskrivande.

söndag 27 februari 2011

När en man älskar en kvinna. Typ. Och Cat´s Meow. Mycket Cat´s Meow, eller lite beroende på hur man tänker..



Här kommer en trevlig kille också. Han vann 2010 i America´s Got Talent.

Och talang har han ju, killen. Söt är han också. Han friade till sin flickvän i Ellens Show som jag råkade se.
Nu tror ni jag följer Ellens Show slaviskt men det gör jag faktiskt inte. Jag råkade se denna kille samt de två söta killarna i ett tidigare inlägg när jag zappade mig igenom kanalerna en dag då jag var trött, lat och lite surmulen.

Håll till godo!

Själv ska jag gå och vila middag. Har haft ont åt gallan hela dagen och efter 6 tabletter är det något lite bättre, det  gör märkligt nog mest ont då jag är uppe. Därför går jag och lägger mig och hälsar på er senare.

Sen vill jag bara säga att jag tycker att alla som håller på och handlar upp Cat´s Meow Mini floral brown, dvs Cheryl Haynes of Prairie Grove Peddler är dumma. Så jäkla dumma är ni.
Jag får inte tag i tyghelsiket, och jag vill ha mer så jag skäms.
Nu är jag ute på engelska landsbygden och rotar, där finns den men inte till det pris jag såg på en annan jäkla sajt där den kostade nästan gratis. Men dom som ägde tygstycket med det facila priset vägrar skicka till något annat land än Kanada och USA, där duger inte Sverige och våra pengar, jäkla typer.

Nu brinner ni av nyfikenhet va, vad är det hon pratar om? Som svar på det lägger jag in en bild här nedan med bevis på att ett favorittyg kan nästan göra en galen.
Kanske gallsmärtorna kommer av denna tygjakt?
Nå, det gröna av samma tyg har jag fått tag i, i USA där dom är billiga.
Men det bruna....
Sucka.
Här ser ni överst det Bruna.
Sen har vi det blå.
Sist har vi det gröna som jag fått tag i och som jag är jättemassor mycket glad för.

Här ser ni en bild på vad man kan göra med tyget. 
Detta har jag mailat till svenska handlare för att höra om dom har det, men bara fått nobben.
Så därför går jag utrikes.
Det understa har nu blivit ett fodral för mitt kollegieblock. Jag har flera kollegieblock och inte bara ett ifall ni undrar, men det jag använder mest och som oftast ligger framme har fått ett snyggt fodral. Innehåller brunt Cat´s Meow
Det som ligger ovanpå är ett pocketfodral med lite sneda remsor och lite bus på. Där är det grönt Cat´s Meow, det använde jag för att fodralet går i grönt, mer än så ligger inte bakom valet av det gröna Cat´s Meow.

lördag 26 februari 2011

Jag är till salu!

Det är nästan sant.

1. Jag har ju sålt ena symaskinen, den som jag inte använder för ett riktigt hyfsat pris.

2. Sen sålde jag ett tv-spel som var väj out of mai lig so to spik. Jag kör numera mina spel i handen, där har jag min nivå liksom. Jag har inte rätta intresset att sätta mig in i komplicerade spel och spela timtal utan att komma någonstans. Nu kör jag gamla beprövade spel som jag spelat förr och som inte kräver tankeverksamhet ;)

3. Nu har jag sålt det jag har kvar av finservisen, den som jag har använt ca 2 ggr i mitt liv. Den som jag började få delar av innan jag ens fått mens. Då var jag ju jätteduktig på att välja den servis jag ville ha mest som vuxen. Not.

4. Nu idag har jag dessutom sålt lite silver, efterrättsskedar a la Tornedal för att vara exakt. Jättekul och jättefina pengar jämfört med att agera lådfyllare. Jag har fulla lådor och skåp överallt och nu ska lite bort.

Har på några veckor fått in 9.500 spänn. Det är inte dåligt och om jag själv får bestämma så ska mer silver bort. Har lagt ut lite annonser på Blocket och hoppas på intressenter i massor.
Nu går jag och funderar på vad mer man kan lägga ut. Maken sålde några motorgrejer tidigare samt en dator och nu funderar han för fullt han med.

Maken ska ju till London på en resa med några kompisar, då ska han ju ha kul och jag kan nu ha kul genom att sätta sprätt på mitt arv! Najs.

Vi har nollgradigt och sol idag. Hur kul är inte det? Och lite skrämmande, för här har vi inte haft noll på evigheter, kanske en gång i början av januari men jag är inte säker. Vi har faktiskt inte haft varmare än -20 på flera månader. Ungefär. Kanske någon dag med någon mindre kyla men det har varit snabbt övergående.
Så idag kanske det blir en promenad.
Eller så inte.
Mest troligt inte.

Jag har värk och särskilt mycket jävla ont i armarna, köpte ju några hantlar (gamla människan) som jag skulle träna gäddhänget på. Jag provade några gånger med hanteln mot skulderbladet och sen lyfta rakt upp. Jättefint gick det, tyckte nästan jag var kung på hantelförfarandet men så icke. Fick så jäkla ont att det värker varje vaken stund.



Men det avskräcker inte en kvinna i medelåldern med krämpor som får lite träningsvärk att verka som en fis i rymden, så jag ska hantla vidare. En annan dag. Jag måste vila idag. Och ev imorgon.
Men sen då jäklar ska det tränas. Skinnet ska krympa och få mina armar att se ut som en tonårings armar, en smal tonåring alltså.
Jag ser det framför mig.
Jag är jättebra på att leva i fantasins värld.

Tur är väl det!



Till slut några ord om allas vår Gadaffi, jag är ju så beläst, internationell och insatt att jag måste slänga några ord ang. detta också.
Han är en reko kille han. Han har lovat alla sina medborgare 300 euro och 150% löneökningar samt fria vapen, men ändå så klagar alla på honom.

Sen klagar alla på Bildt, tycker att han ska uttala sitt stöd för folket men som han inte vill göra så länge det är svenskar kvar i Libyen. Vilket det är och dom får inte åka hem. Varför då reta upp Gadaffi ytterligare? Han är ju en sjuk fan som bör avsättas men risken är ju vilka som kommer efter. Det verkar ju vara lika sjuka typer som vill leda landet, och då har vi väl inbördeskrig i massor av år.
Pest eller kolera.
Vore jag fast i Libyen skulle jag då inte vilja att min utrikesminister viftar med röda skynken framför token så att han använder mig som en bricka i spelet. Men det är jag.

Däremot är han ju pricksäker i sina uttalanden. Aftonbladet håller koll.
”Det finns ingen stat med demokrati på hela planeten utom Libyen” 


”Säkerhetsrådet har sedan det etablerades inte försett oss med säkerhet utan tvärt om med terror och sanktioner. Det används mot oss.Det borde inte kallas för ett säkerhetsråd, det borde kallas ett terrorråd.” 


?

Ha en skön lördag då ni njuter av solen och värmen, alternativt myser inne då det är för jäkla kallt ute. Allt beroende på var ni är och vad ni känner för.
Tadaa.

onsdag 23 februari 2011

Tävlingsdags kanske?

Sitter och klurar på om det inte är dags för en ny tävling snart. Kanske en med pocketfodral som det har efterfrågats. Eller något annat. Jag vet inte än.
Jag ska klura på saken och återkomma.

Annars vill jag bara berätta vad käre Maken sa häromdagen.
- Inte behöver du vara orolig för att bli skallig. Se på Sinead O´Connor, hon var ju skallig ett tag och hon såg ju bra ut.
?

Då tänker jag ju mitt. På hur många gånger Maken smekt mig över håret och konstaterat att jag har ett huvud som en biljardkula. Klotrunt.
Jamen så snyggt.
Klotrund skalle som dessutom är "kullrig". Jag har ingen aning vad han menar med kullrig men jag antar att det då är runt. Som en biljardkula.

Sen ser jag inte riktigt ut som Sinead i övrigt. Faktiskt ganska långt ifrån. Men han menar nog att vi är lika på ett speciellt vis. Förutom kullrigheten.




Det är ändå världsliga problem, även om dom känns stora när det händer. Det är ju inte kul att titta i toan efter man har duschat, och se allt hår som ligger där och glor på mig.

Varje gång är det denna mängd hår som lossnar. 
Kul känns det inte.


Men det kunde vara värre försöker jag komma ihåg. Mycket värre.
När jag mådde pest för femton år sen så kände jag så ofta. Det är ju världsligt tänkte jag. Saker som jag idag tycker är jobbiga var rena barnleken då, då önskade jag att mina problem var så lätta som dom jag kanske har idag. Problem av övergående karaktär. Det känns hemskt men man vet ändå att det går över, på något sätt så måste det ju gå.
Då gick jag med ångest och varje dag kändes som ett straff, ett vacuum eller en enda lång vandring i en mardröm.


Det finns mycket att vara tacksam över och det jag är mest tacksam över är ju att jag mår bra idag. Jag har mina låga dagar och mina gladare, men jag har inte en enda dag som är så jävlig som alla mina dagar var då. Inte en.

Första tiden efter terapin gick jag och var orolig för att jag skulle falla till botten igen, men tiden gick och saker hände, saker som att pappa blev sjuk och tynade bort. Jag klarade det med. Jag blev sjuk och det blev jobbigt, problem med Försäkringskassan och läkare, det gick det också. Saker som känns jobbiga men som ändå har ett slut.
När jag mådde som sämst såg jag inget slut, jo ett som jag kunde bestämma själv. Ett slut som jag kunde ordna själv, jag satte faktiskt ett datum som jag gömde inom mig. Mådde jag inte bättre då så fick jag sluta lida. 
Det var ett löfte till mig själv.
Det datumet kom och jag kunde ärligt säga att jag mådde bättre, fortfarande dåligt men jag såg ett ljus i tunneln, jag hade fått hjälp att hantera det som kom. Hantera, gå igenom och gå vidare. Härligt.
Med det i åtanke så är mitt tappade hår som en fis i rymden. 

Hanterbart och övergående (hoppas jag).

Det kommer säkert dagar då jag mår dåligt och är ledsen över håret, men det går över. Jag kan se ett ljus i tunneln, ett smalare liv, och då är det ett billigt pris jag betalar. Även om det känns hårt ibland så är det billigt.
Det finns finfina mössor idag, kepsar och turbaner som kan pigga upp ett skalligt huvud.
Det är bara att gilla läget och knata vidare.

Avslutar dagens gnäll med Dagens Kissemiss

Hjördis i kartong. En vanlig syn hos oss och de flesta andra kattägare.
 Just i denna kartong har det färdats en terroristvarning.

En färgburk med vår bilfärg, som sen ska spayas på vår nya sidospegel som kom idag. 2.433 kr gick det kalaset på. Billigt ändå tycker vi.
Jo, spegeln kom förra veckan men eftersom färgburken inte får flyga så kom den i egen transport en vecka senare. Sprayburkar får inte flyga längre, dom kan ju vara förklädda bomber.


Todeloo..

tisdag 22 februari 2011

Jag vill jag också, so fucking bad!



Bruno Mars igen. Ni tror jag är en stalker men det är jag inte.
Jag älskar introt här, det i andra halvan kan ni deleta, men början...
mmm...
Jag vill jag också.

Idag har jag tagit en rask promenad, visserligen bara till postlådan men jag tror jag njöt. Det var endast -16 så jag frös inte häcken av mig. Jag hann inte, -16 är fortfarande kallt jäklavädergud!
Maken har fått sin leverans och har slutat gå som en äggsjuk höna på väg att bli sysslolös. Nu är han glad och syr för glatta livet.
Jag ska gå och vila middag för jag är nästan 87 år och därför är jag glad också.

Jag + Elfilten = Sant

måndag 21 februari 2011

Förresten..

... så tycker jag det är fräckt av dietister att vara sjuka när deras patienter tappar håret. Nu måste jag vänta ytterligare en vecka på dundermedusiner och käcka tips på vad man ska äta för att inte tappa håret. Alternativt vad man ska äta för att tappa könshåret istället för huvudhåret.
Det är väl det minsta man kan förvänta sig av vården, att personalen håller sig friska och krya så dom kan peppa sina snart skalliga patienter?

Smala, slanka och tjusiga dietister bör väl hålla en sund diet. Kanske ta lite Vitaepro så dom aldrig blir sjuka. Alla dessa sunda antioxidanter (vad det nu är för fel på oxidanterna, diskriminering ropar jag) som finns i pillren och som gör dig frisk på ett kick.
Nu verkar det ju så att Vitaepro  inte innehåller några direkt verksamma ämnen enligt Livsmedelsverket eller Konsumentverket eller vilket verk det nu var. Men iaf.
Och jag tror det var så att dessa mysko antioxidanter var av den art att vi inte kan ta upp dom, det ska vara i livsmedelsform för att dom ska göra nytta i våra mänskliga kroppar jämfört med råttkroppar eller nåt..
Nåt sånt var det.

Jag förväntar mig minst att hon ska tillhandahålla finfina mediciner, gärna sådana man blir pigg, alert, glad, snygg och sexig av också. Särskilt snygg och alert. Och håriga.

Skallhår alltså.
Övrigt hår göre sig icke besvär, jag är nämligen hellre kroppsflintig än knoppsflintig.

Och nej, Osloskånskan, jag ska inte transplantera könshår på huvudet, jag håller med dig om att det inte skulle vara så fiffigt, varken lätt att göra eller speciellt snyggt.
Möjligtvis skulle jag bli en slags karlmagnet, en sådan som drar till sig den kinky sorten som tänder på kvinnor med könshår på huvudet.
Jag har nog med Maken jag. Han tycker jag är fin som jag är, kanske för att han måste tycka så men det räcker för mig.
Sån är jag.
Ödmjuk, hängbröstad och långfotad.

Jag försökte göra ingenting men inte ens det klarar jag av!

Har ni ibland försökt göra ingenting?
Vet ni hur svårt det är?

När man ser tillbaka på en lat dag så tänker man ju att man inget gjort, men det har man.
Jag ska berätta..

Idag är Maken iväg med en kompis som han ska göra en skakmaskin till, de skulle såga till materialet på Varvet (jag vet, visst är det intressant) och jag blev följdaktligen ensam hemma.
Nu lite bakgrundsinfo.
När Maken var fabriksarbetare så hade jag mycket ensamtid. Mycket ensamtid. Jag var van och gillade det. Jag behöver mycket tid för mig själv och när man är kroniker så kan det vara jobbigt att alltid vara i någons sällskap, så ser jag det.

När Maken sen blev yrkesfiskare så är det ju tidvis inte mycket fiske på gång häruppe, vi har liksom istid i sex månader. Då monterar Maken fiskeredskap ute i fiskberedningen. Då går han ut korta svängar som varvas med inomhussysslor som datorcheckningar och dylikt. Mestadels samtidigt som han suckar över att han redan sett allt på Internet. Maken är då lite för rastlös och ev. sysslolös för att få gå lös liksom.

Och för denna vinter kan tilläggas att stunderna därute blir korta just för att vår värmepump orkar max värma upp lokalen till ca 6-13 plusgrader. När det är kallaren än -25 så mäktar inte pumpen med riktigt, då får vi hjälpa till med element. Då måste ju Maken in och värma sig mellan varven och då suckar han framför datorn, så nu vet ni det.

Detta att Maken blev yrkesfiskare innebär ju att vi är tillsammans rätt mycket under vintern. Sen på våren ska han ju söderut och fiska en månad och sen sommaren så är han mest borta på diverse utflykter tycker jag. Då läser jag eller bara är... och detta sker alltså ute på stugan.

Nu idag så for Maken tidigt eftersom min tid hos dietisten blev inställd. Jag började baka Biscottisar och efter det så plockade jag ut från diskmaskinen, fyllde den igen och nu när den är klar så har jag startat en tvättmaskin, man kan inte köra dom samtidigt nämligen. Då går säkringarna och även denna information är nog vansinnigt intressant för er.
Nog om det.

Så efter alla dessa sysslor fick jag liksom abstinens. Det var så skönt när han for men nu vet jag inte vad jag ska hitta på, för jag har ingen ork att göra något.
Så jag satte mig vid fönstret och tittade ut över vårt snötäckta helvete och skulle bara vara.
Det var jäkligt svårt kom jag på.
Jag satt och tittade ut och försökte tömma huvudet på tankar.
.
.


Då kom jag på mig själv med att titta på glasögonskalmarna, nästan så att jag blev vindögd.
Jag skakade på huvudet när jag kom på mig själv med att göra något då jag egentligen skulle göra ingenting och sen fokuserade jag på ingenting igen.
.
.

Då kom jag på mig själv med att tänka på att det är rätt märkligt att håret på huvudet rasar i rasande takt, men könshåret sitter kvar.
Frågan om det då är viktigare att ha könshår än huvudhår faller sig helt naturlig.
Om det är så att min kropp upplever kris pga viktnedgång och matintagsförändring, och att då kroppen anser att håret behövs inte så det släpper jag, på så sätt så kan jag koncentera mig på födointag och krisbearbetning, så tänker kroppen.
Men se könshåret behåller jag. Det är en viktig funktion som måste bevaras, det håller kroppen stenhårt fast vid jävlafuckingkropp.

Och hårstrået under hakan fick jag dra bort imorse igen. Det håret är tydligen också viktigt för kroppen. Men se håret på skallen som JAG vill ha kvar - det rasar i drivor. Jävlajävlaskit.

Då insåg jag att jag återigen gjorde något då jag inget skulle göra och jag undrade om det var helt befängt att tro att jag inte kunde göra inget så jag prövade igen.
… lucka lucka tomrum i skallen.

Nej, det där jävla hårproblemet kvarstod och den irriterande tanken på att könshåret minsann sitter fast medans huvudhåret rasar så det var lika bra jag gav upp.

Men visst är det märkligt?

Att göra inget verkar i teorin så enkelt och jag kan inte annat än att dra slutsatsen att fast jag inte får något gjort så gör jag ändå en hel del.
Jag är rent nåt jäkligt aktiv.
På något sätt.
Inget nyttigt sätt kanske men på det sätt kroppen vill vara aktiv på.
På ett lugnt och kognitivt sätt.
På ett litet stört sätt kanske men ändå ett sätt.

Sensmoralen i min lilla historia är följande... här får ni två fina råd att leva efter.

Alla sätt är bra utom dom dåliga.

Och det är aldrig för sent att ge upp.

Två goda råd som jag avslutar detta vansinnigt intressanta inlägg med och som kommer att ge internet ett verkligt innehåll idag!

söndag 20 februari 2011

Två söta pojkar...



Visst är dom söta?
Upptäcktes av Ellen genom youtube.

lördag 19 februari 2011

Fatta att jag snart är ikapp....




Bruno Mars är bra. Helt klart.
Men fatta, den här låten/filmen har visats 95 521 713  gånger på youtube. Är den så mycket bättre än mina självporträtt här på bloggen? Nej, knappast. Men jag är snart ikapp, 95 521 712 besök till och så är det jag och Bruno Mars.
Eller nåt!

Jag tror också att det artistiska är på samma nivå. Faktiskt.
Tjejen i filmen kan för vissa se något yttepyttelite bättre ut än vad jag gör, men jag kan ju tänka mig alla hennes skavanker under ytan. Lätt att hon har tusen defekter som är ganska groteska, om man bara letar.

Jag är också säker på att om jag fick sådan make-up och styling, förutom att jag nästan är skallig förstås,( där måste jag nog få låna en peruk eller nåt) så skulle jag se sagolikt vacker ut. Om man försöker sminka näsan så den ser mindre ut, örsnibbarna får man nog försöka fettsuga lite för dom är svåra att banta bort, och sen lite smådefekter kan ju lite spackel fixa och då ser jag också ut som en jäkla donna..
.. och jag är säker på att resultat skulle bli någorlunda likt.

En schysst BH, som fixerar bysten där den hör hemma, några tights och någon form av kroppsstrumpa som stramar åt figuren som runnit ner och vips, voila. Där sitter jag och slänger med peruken, viftar på ögonfransarna och hoppas på att make-upen inte krackelerar totalt och då ser jag superläcker ut.

Bara för att man är 40+ så kommer inte en jäkel och frågar om jag vill vara med på Bruno Mars videos... undrar om det har med mina självporträtt att göra?
Knappast va.

Jag vill inte vara med heller så jag vet inte varför jag tjafsar om detta i ett helt inlägg. Det är nog proteinbristen, jag trodde att jag fyllt på depåerna när jag åt Billys PanPizza Hawaii men tydligen inte. Jag tänkte att duger Billys åt Lisbeth Salander så duger det åt mig. Fast det var ju piroger och inte pizzor hon åt men skit samma.

Nu när jag tänker efter så är det nog väldigt jobbigt att se extra vacker ut. Måste tänka på hur man sitter, ligger och hur make-upen sitter, sen fladdra lagomt med fransarna och pluta med munnen...
Jamena, jag orkar ju inte göra ett skvatt som det är nu, jag är tveksam att dom låter sina modeller/vackra folket vila middag när dom är tlötta (bebisspråk). Jag tror nog jag är glad att jag är så fin som jag är, det kunde vara värre. Mycket värre.
På vilka sätt går jag inte in på nu utan tar det när jag inte är så tlött.

Det är bara att gilla fakta.

Jag är så ute ur kändissvängen.
Jag har varit med i TV två gånger (ok. en var en repris men so what) och nu är jag helt ute. Så jäkla typiskt, ingen ide att försöka ens...
Jag får nöja mig med att vara sjukpensionerad fiskarhustru med avlånga bröst.
Det är bra det med.
Jag är säker på att många suktar efter att få vara i min sits, men se ICKE. Det går inte. Ni får sukta efter något annat som är lättare att uppnå, en miljardvinst eller nåt.
Inaffsädd!

Nu ska jag gå och dra något gammalt över mig.

fredag 18 februari 2011

Maken gillar att pillra...... jag med ;)

... alltså pillra med nya mobilen.
Maken som inte behövde en intelligent telefon har nu utvecklat ett kraftigt behov.
Nu har han kollat på nätet, läst tester och varit i affären och klämt och testat alla telefoner.
Han blev kär.

Inte i en iPhone som många anser vara den bästa. Det kanske den är. Fast inte för Maken. Eller för mig.
Han håller nu på och smeker telefonen han inte visste han behövde, pillrar och kommer och visar alla finesser.
Min mobil är hos mobildoktorn.
Jag fick ju en ny i julas, men den håller inte batterikapaciteten. Inte alls. Och nu fick jag nog.
Jag lämnade in min s.k intelligenta mobil och den kommer att vara borta i 10 dag. Nu har jag en föga intelligent telefon men en gammal favorit. Där får man ringa som satan för att batteriet ska ta slut.
Min mobil, den som är hos doktorn, laddar ur sig totalt bara över en natt. Den har aldrig funkat bra faktiskt men jag har varit nöjd ändå. Jag visste ej bättre.

Nu har jag ju fingrat på Makens. Ojoj, jag är kär jag också.
Det gäller att vifta med ögonfransarna och se ut som en hundvalp nu. Jag vill också ha en. Typ nu.

Maken blev så mobilsjuk att han i affären på stående fot bytte abonnemang och operatör. Vips är det Telia nu och nytt mobilnummer. Det blev att skicka sms till alla i telefonboken och börja fingra på nya telefonen.
Jag som har företaget i min mobil måste vänta tills jag kan byta abonnemang, vilket blir 1:a mars, annars måste jag byta nummer också, och det går inte. Alla kunder har ju mitt telefonnummer och det står ju på våra etiketter. Jäkla skit. Jag vill också ha en. En riktig Mensa-telefon. Min s.k smarta Sony Ericsson är ju helt korkad inser jag ju nu. Urbota dum faktiskt.

Maken gör inget förhastat. Han kollar och värderar. Jag har mest tittat på och låtit honom välja och vraka.
Nu när han valt sin fantastiska mobil har jag mest flinat lite i bakgrunden. Tills jag fick pillra själv.
Som sagt.
Hej då Sony Ericsson och Hej HTC!

Snart, snart blir du min ;)

onsdag 16 februari 2011

Knasterfaster, du har så rätt!

Knasterfaster kommenterade mina smala anklar och hon har så rätt. Det är det enda smala förutom fötterna på mitt fysiska tempel.
Jo, fotlederna är smala, därför ritade jag dom smala också.
Maken tycker för övrigt att bilden i förra inlägget är väldigt likt mig, och han har rätt han också.

Alla har alltså rätt fast jag har ändå mera rätt förstås.

Sen har jag upptäckt att min vänstra hand blivit smalare. Säkert den högra också kan jag tänka mig men det var just på vänstra jag kunde dra av mig armbandet utan att knäppa upp det. Jag har guldarmband, vill bara förtydliga om att det inte är töjbart.

Det var det jag suktade efter med GBP operationen, att få vänster hand lite smalare. Så jag är nöjd.
Om jag bara inte började bli skallig skulle jag glädja mig mer över att vänsterhanden blivit så slank.
Förresten fingrarna börjar slanka till sig också. Det är ju bra. Typ.
Att låren hänger och magen är skrynklig är ju bara en liten parantes när fingrarna blir slankare.

Det märker man tydligare när man ska på magnetröntgen. Då ska nämligen allt bort. Jag har fem guldringar, två guldarmband (ett brett och ett mindre brett), halsband och två jäkligt luriga örhängen.
Ringarna gick rätt bra att ta av. När jag skulle opereras grät jag nästan, dom hade liksom blivit en del av mig och nästan växt fast.
När jag skulle opereras så fick jag slita av mig ena armbandet, för att det var så jäkla envist. Och jag hade bara vänster hand att jobba med, vänster hand är inte lika högerhänt som min högra, om jag säger som så..

Örhängena slet jag också i. Dom är också av guld (vad annars?) och har en fiffig låsanordning och det är pga den fiffiga låsanordningen jag alltid har dom på. Favoriter kallas det. Dom faller aldrig av, ens i hängiven sängkammartango eller bara för att jäklasfallaav liksom.
Däremot är dom jäkliga att ta av på kommando. Jag fick be personalen. Maken har klumpiga fingrar och är för försiktig, och jag är liksom lite leprig när det kommer till att jobba baklänges. Alltså via spegeln. Och sen sitter dom hårt.

Örsnibbarna har inte blivit smalare kan jag tillägga. För er som undrade.

Fötter och öron växer hela vårt liv. Det tycker jag känns skönt. Särskilt som jag har stora fötter och öron redan nu.
Kul att dom framträder mer allt längre jag lever.
Jag ska visa med en liten skiss direkt ur minnet igen, så att ni känner igen mig om ni ser mig.

Ja, ena bröstet är större. Och längre ffa.
Ni ser rynkorna på benen, ni ser gäddhänget (jag har markerat en skugga där själva humerus, överarmsbenet finns) Jag är tunnhårig uppepå skallen, jag har stora öron med tjocka örsnibbar och sen så har jag en stor näsa.
Jag ville rita in de slankare fingrarna men det är svårt i Paint. Jag utmanar er andra till ett försök, även om ni inte kommer upp i min artistiska klass men det duger kanske ändå att lägga ut på bloggar? Eller njae, försöka kan ni ju göra. Ni ser ju om dom släcker ner internet..




Ville också fästa er uppmärksamhet på mina långa fötter. Maken säger sig vara rädd för dom eftersom jag har långa tår och kan gripa med dom. Jag undrar vad han är rädd jag ska gripa tag i men han säger sig ändå vara rädd.




Sen vill jag bara säga att jag har tråkigt, har ont och vill bara sova. Det är kallt och jävligt ute och att jag är så himla less på vinterhelvetet!
Nu, tack för mig.

tisdag 15 februari 2011

Tack Malla för den käftsmällen!

Läste hos Malla om en test. Som hon också gjorde. Jag gjorde den också.
Skulle visst ha 0,7 för att vara en perfekt kvinna.

Vem fan vill vara en perfekt kvinna?
Jag är det redan, trots ett lite högre resultat än 0,7.

Min Make älskar mig.
Säger han då.

Men i lördags när jag sexigt ställde mig på alla fyra i hotellrummet efter duschen och endast var iklädd trosor verkade det inte så.
Att han älskar mig alltså.

Han skrattade.

Det är nämligen så att jag som jag redan sagt blivit rätt lös i hullet. Tidigare var det liksom tjockare fläsk men nu är det tunnare men med bibehållen hudvolym. Resultatet blir som ni kanske kan tänka er något mindre snyggt, lite dragspelsliknade valkar/rynkor överallt.
Mitt gäddhäng har jag ju berättat om.
Nu kommer en annan del av mitt fysiska tempel.

Här hade det lämpat sig bra med en bild på mig ståendes på alla fyra, just iklädd endast trosor så att ni själva fick se men jag antar att dom hade blivit tvungna att släcka ner hela internet och jag vill inte medverka till sådana kraftiga renoveringar av det internettiska spejset vi har.

Ni får dock en illustrerad bild som jag gjort direkt ur minnet.

Jag är ju lite kinky själv eftersom jag påkallar hans uppmärksamhet just på vissa problemområden, men jag vill poängtera just det faktumet att jag själv är införstådd om de ev. tillkortakommanden jag har så att han inte tror att jag går omkring och är stöddig.

Jag stod på alla fyra.


Maken informerade om att brösten faktiskt är toppiga. Tack för den, det hade jag redan sett.
Sen kom han faktiskt på en fiffig grej, ett tips liksom.
" du kan ju ha sådana där strumpeband men du kan ju istället för strumporna knäppa fast dom i huden på låren, så stramar det upp sig liksom"
Tack för den. Det skulle du inte komma på trots att du är så listig, Knasterfaster.

Jag måste erkänna att jag skrattade tills jag grät. Likaså Maken.
Vi är liksom på samma våglängd och jag är superlycklig som har honom vid min sida, att vara gift med sin bästa vän är väl höjden av lycka! Att vi samtidigt kan vara galghumoristiska är något jag älskar. Det gäller att försöka se även eländen från en någorlunda humoristisk sida..
Fast ibland så..... 


måndag 14 februari 2011

Helgen i bilder

Nu är vi hemma igen. Vi har varit till Sundsvall och skottat av båten. Detta krävde tyvärr en hotellvistelse med fint hotellrum, badkar och hotellfrukost.
Hrm..
Nå, vi har alltså skottat (läs Maken) av båten fast det var inte mycket snö på den, där den står så blåser det endel och har alltså blåst mycket snö av båten. Tack vindarna.
Maken har mätt endel mått på båten, det ska göras lite nya grejer som bord och radarmast och då behövs rätta mått.
Sen har vi leverat lite nät som Maken monterat och umgåtts med goda vänner.

Först kommer en bild på en sak som hände på hemvägen..
Ibland är det tvåfiligt och det finns gott om plats för omkörningar.
Ibland är det tvåfiligt som bara låtsas.
Och som sen visar sitt fula tryne genom att bara vara en fil.
Långtradare är långa.
Och enfiligt trångt.
Resultat...

Vi tackar våra lyckliga stjärnor för att det inte gick värre. Vi är fullt medvetna om att vi kunde ligga gipsade och ännu värre, tur att Maken är snabb och säker vid ratten.
Spegeln kostar 2.600 kr, då tillkommer arbetet.
En liten buckla på bakänden var det enda andra som tillkom och det går ju att leva med.

Skottning av båten.
Här var det takdropp även om solen gömde sig lite bakom diset just när bilden togs.

Soligt värre på Spikarnas Fiskeläge. Och varmt, endast någon stackars minusgrad.
 Lite annorlunda än hemma alltså.


Den berömda trappan på hotell Knaust.
Jättefint hotell, kanonfina hotellrum fast vattnet i badkaret var lite väl ljummet. Vattnet i duschen var dock desto hetare. Duschade tre gånger när det lika var gratis (för oss alltså).
Trappan igen.
Här kan ni se en böteslapp vi fick för att vi parkerade på fel ställe.
Sundsvall i all ära men deras snöröjning är skrattretande, de har enkelriktat åt alla håll. Skyltarna är inte lätta att se pga alla snö och alla bilar.
Vi såg inte förbudskylten.
Det är så dåligt skottat att hälften av alla parkeringsplatser inte går att kommas åt. Som hotellgäst blir det ju lurigt att ens hitta någon plats. Vi snurrade ett bra tag innan vi hittade denna.
Fyra hotell i samma område gör ju sitt till.
Jäkla skit. Onödiga kostnader för denna resa 2.600 + 800 = 3.400 kr

Det är roligt att komma sig ut lite och se lite annat, det är dock ännu roligare att få komma hem. Två glada katter väntade hemma på vår ankomst. Sen var det gullande som gällde för resten av kvällen.
Nu är vi tillbaka i kylan. Från lite öppet vatten och takdropp till -29 och som ska fortsätta vara kallt fram till helgen med -33 som kallast.
Sweet...
Not!

torsdag 10 februari 2011

Jag är i klammeri med orättvisan!

Alltså hyfsat i fas med rättvisan, åtminstone just nu fast jag känner för att strypa någon på SMHI. Idag skulle vi ha -7 grader sa dom igår. Det blev något kallare, inte mycket, bara en sisådär 20 grader fel.
Jag tycker det känns fint att ha en sådan inrättning som SMHI, att veta att skattepengarna går till proffsgissare känns ju.. ... fint. Typ.
Vi hade -30 imorse och nu har vi -32. Inte riktigt efter SMHI:s prognoser, det är mer att om dom säger bu så blir det bä. Det är nog statistiskt säkerställt.
Bra där, SMHI, fortsätt så.
Otroligt att dom får fortsätta egentligen, dom har 10 dygnsprognoser, men vad är det bra för när dom ändras totalt (och jag menar tyvärr totalt) flera gånger per dygn. Är det så svårt? Några år på högskolan och sen kan en vanlig ovass kniv från lådan gissa t.o.m bättre än vad dom vet. Eller tror sig veta.
Märkligt.

Har varit på magnetröntgen idag. Det var inte kul. Ligga platt på rygg (benen domnar) med armarna utsträckt bakåt (onda bågen och axeln smärtade) och ligga och hålla andan.
Jag höll nog andan i tio minuter. Minst.
Ja, inte i ett förstås men i omgångar. Jag tänkte att nog är det många som kurkar på denna uppgift, jag har nog inte sämsta lungorna i Sverige även om det kändes lite så just då.
Sen skulle jag andas lugnt och djupt, inte för lugnt och djupt men som i vila. Då fick jag problem. Jag fick specialandningsvårigheter. Jag andades både ryckigt och djupt, blev liksom fixerad samtidigt som jag blev bortkollrad av kulspruteljuden i maskinen.
Jag blev klar till slut. Jag stapplade ut med halvdomnat ben och ond axel.
Skönt att ha det gjort. Så får vi se vad det visar, om gallgångarna är för trånga eller vad. Är den det så blir det operation nu när jag är ombyggd i magtrakten.
Den dagen den sorgen.



Vi har haft lite småkylet väder idag. Började dagen med som sagt -30 grader, framme vid Sjukhuset 14 mil bort var det -19 och nu kallare än -30 igen. Känns lite som att det kunde räcka nu. Som att våren gärna får komma, lite värme som värmer upp den frusna kroppen skulle sitta skitfint just nu.
Det spritter inte i gamla kroppen precis.

Tänk om dessa kikade upp i dessa tider. Jag menar alltså hos mig.
Tja, det är bara några månader kvar.
Tills dess. Vitt. Kallt. Hemskt.

tisdag 8 februari 2011

Nu suktar ni efter en fin rubrik va?

Nix, ingen rubrik av någon som helst info får ni idag.

Jag fick min fina vinst idag med posten.

Tack Imsavimsa för snabb leverans!

Känns hur lyxigt som helst. Kan knappt vänta på att få gå in i duschen, men jag ska vänta ändå trots att det nästan är gratis att duscha.

Idag har jag mest glott trött och håglöst rakt fram. Det är inte klokt så segt det känns, både i skallen och i kroppen, allt går så trögt. Jag brukar säga att det känns som att gå i meterdjup snö (eller vatten för dom som föredrar det), och det känns så hela tiden.
Att sätta igång en tvättmaskin kan helt enkelt kännas som ett oöverstigligt hinder och det känns som en bedrift att man till stut gör det.

Det är väl en kombi av fibro, vanlig trötthet, sjuklig trötthet och kanske näringsbrist, vad vet jag. Det jag vet är att dagarna är så jäkla långa att jag helst inte vill stiga upp på morgonen. Nu ska jag snart gå och vila, det är dagens höjdpunkt och det är ju tragiskt bara det.

Jag läser ju Millenium-triologin och den är så himla bra. Jag såg filmerna innan jag läste böckerna och det är jag glad för. Filmerna var ju jättebra och sen när man läste böckerna så var dom tre gånger så bra som filmerna. Full pott liksom. 
Win-win kan man också kalla det.
Det är ju skönt när resten känns som lose-lose mest hela tiden.

Tackocklov att solen har koxat fram en stund idag, och att dagarna blir längre och längre, annars hade man väl inte klarat denna jäkla vinter.

Nya fina datorn har också haft tuppjuck igår och idag. Tacksåjävlamycketnyadator!
Helt plötsligt startar den i felsäkert läge (eller nåt liknande, jag är inte så insatt) , ikonerna blir förvrängda och helt plötsligt blir skärmen svart.
Nu har vi bytt skärm till en gammal och mindre och nu funkar det hyfsat.
Vi får sen när jag startar om den efter vilet.



En klassiker från 1979.
Fantastiskt är ordet!

P.S hade ju tänkt ranta runt hos er andra nu efter inlägget men fastnade med bildredigering (Maken lärde mig att spara för Webben, vilket jag gjort i flera år, men jag har minskat bilderna på tok för lite, ber om ursäkt för ev. modemanslutna) så jag får ranta till er ikväll efter min middagslur.


lördag 5 februari 2011

Jag är upphetsad!

Men först vill jag tacka för alla era fina kommentarer om gäddhäng, volanger och sladdrighet.
Dom värmer på något konstigt sätt.

Nu till upphetsningen.
Facebook och Bloggereländet.
Det handlar om att koppla fanskapen till mobilen.
Välj först land och operatör.
Jamentjena, Sverige finns inte och inget annat nordiskt land heller. Ska jag bara dra till med El Salvador och hitta på en lämplig operatör?
Gud så jobbigt.

Sen så har jag försökt stifta en relation med Blogger. Skickade kod och allt. Gick det bra tror ni?
Nej, inte nåt vidare.
Jag fick ett sms tillbaka med en sida med lite finska och inget klickbart. Vad gör jag med det? Glor på det, lär mig det utantill eller kastar fanskapet till sms i min mobila skräpkorg?

Jag blir så trött.
Och frågar man någon så verkar det så lätt. Välj bara Sverige och så voila!
Jaha, men hur fan väljer man Sverige då när det inte finns med i listan?

Jag tror jag drar mig tillbaka från internet och mobila nätverk. Jag är för gammal. Jag är inte en ungdom längre, som orkar harva omkring i ett tv-spel i timmar utan att komma någonstans.
Jag vill ha resultat. Gärna igår.

Gör jag som det står man ska göra så ska det funka. Gör det inte det så har jag antingen missuppfattat instruktionerna och är för gammal och slö i skallen eller så funkar det dåligt på något sätt.
Jag blir så less.
Maken är vansinnigt teknikfientlig nuförtiden, men så är han ju gammal också. Mycket mycket äldre än mig som jämfört med honom är rask i sinnet och snygg i kroppen.
Nu verkar jag ha hunnit ikapp honom. Är både gammal, trög och teknikfientlig. Tacksåjäklamycket Livet!



Funderar på att dra något gammalt över mig. Typ mitt eget magskinn. Dra det över huvudet och möjligen sticka fram näsan i maj. Möjligen.
Just nu är jag less, trött och skiter i allt. Jag skiter i allt men det skiter jag i som någon sjöng i någon låt någon gång för någon lång tid sen.


Suck.

Nattinatti.
Typ.

tisdag 1 februari 2011

Gud vad klockan går sakta...

Jag är så trött att jag helst vill gråta, men det ska jag inte göra även om det är gratis.

Kanske beror det på näringsbrist, eller kanske på proteinbrist.
Jag vet att det är märkligt att klaga på att man måste äta så ofta, jag känner mig samtidigt lyckligt lottad som nu kan äta när jag vill, och vad jag vill.
Problemet är att nu måste jag pilla i mig protein i tid och otid, jag är van att ibland (någon gång) äta lite frukost och sen på kvällen middag. Nu äter jag en smörgås på morgonen, kanske en macka eller korvbit mitt på dagen, sen middag och sen en kvällsmacka.
Jag är less på mackor.
Men jag vet att det är på tok för lite, och jag jobbar på det. Sakta jobbar jag.

Provade då idag att äta lite fil till frukost.
Det gick ju fint.
Inte.
Jäklahelvetesskitmjölkprotein!
Så hittills har jag då fått uppsöka dasset ett par gånger samt åtnjuta ett präktigt magknip.
Och gaser. Mycket gaser. Släng dig i väggen Fru Venus och dina aprikoser ;) här snackar vi mäktiga avgaser och dom är inte alls förbrända. Förbränningen är obefintlig kan man säga. Det osar starkt.

Alltså inte fil nå mer då, tacksåjävlamycket. Och med fil så åker ju gröt och annat mjölkberoende livsmedel/maträtter. Jättefint.
Därför tröstade jag mig med att ta fram Makens Ost och Sesambröd, som jag ska äta ikväll. Den trösten är mig väl unt, särskilt när jag håller på att bli skallig.


Vet ni vad Maken kallade mig, sin kära Fru häromdagen?
Nej det vet ni förstås inte. Era Makar skulle naturligtvis inte säga sådana saker till Er *sucka*

Där satt jag i soffan och viftade med gäddhänget, jag vet inte varför jag gör det för det gör mig ju bara modlös men av något inre tvång är jag bara tvungen att fladdra med det för att se om det liksom är så illa som jag befarar.
Vi såg iofs på Jurassic Park om det nu kan vara en förmildrande omständighet.

Jag: Kolla! Kolla på fladdret, har du sett nåt så jävligt någon gång? Jag har ju alltid haft det men nu är det ju rent skrattretande. (Det jag har gått ner har ju gjort kroppsfettet löst och liksom mer långt). Det är ju flera dm med hängande skinn som bara fladdrar. (Detta säger jag medan jag fladdrar som allra värst.)
Maken: Du ser lite ut som en drake. Kanske du far till väders till sommaren när du sitter i båten och viftar med armarna?

Va? Va?
Säger en kärleksfull Make så?


Här ser ni nog fluffet som Maken menade att draken har. 
Det är iofs inte på armarna utan på vingarna men det får gå för detsamma.

Jo, det kan en Make göra.
Han har nämligen helt rätt.
Jag skrattade så att jag höll på att göra ner mig.

Jag har blivit liksom lös och ledig överallt, fläsket är mer rörligt och lättgreppbart. Man kan skicka omkring fluffet runt kroppen flera varv om man skulle vilja. Men det vill inte jag. Det får vara där det är, man kan hissa upp lite och stoppa i bh´n så kan man ha den några veckor till eller nåt, annars är innehållet i kuporna misstänkt borta. Jag går ner snabbare i kupor än i omkrets ;) och då har jag ändå bara nått halvvägs, jag blir mörkrädd när jag tänker på vad som komma skall.

Men....
Till sommaren är jag fit.
Jag är helt övertygad....hm... om att fluffet är borta, huden åtstramad och att det då står en snygg, sexig och vältränad kvinna och tittar tillbaka på mig i spegeln, ifall jag får för mig att stirra i en spegel alltså..
Är såå himla säker.

Eller nåt.