Jag skäms!

Jag skäms något så hemskt.
Jag har kallat någon ett öknamn öga mot öga med personen i fråga. Jag hade ingen aning om att det var ett öknamn, jag tyckte det var ganska gulligt och jag har aldrig hört ett riktigt namn på karlen. Maken ringde när jag och denna man stod i båthamnen och pratade. Vi pratade länge och väl om allt möjligt när Maken ringde. Jag sa då att jag pratade med en stuggranne och han frågade då såklart vem. Jag mitt arma åbeläte tänkte mig inte för utan sa namnet rakt ut, han stod ju bredvid mig, han rynkade lite på ögonbrynen och snörpte lite på munnen.
En hastig glimt bara, sen var han som vanligt igen.
Sen efter samtalet med Maken så fortsatte vi prata precis som innan. Inga sura miner eller något.

När Maken kom ut till båthamnen så frågade jag honom vad detta namn betydde och han hade ingen aning. Jag tyckte som sagt det var gulligt men ringde en kompis och frågade om hon visste. Till slut kom vi fram till att det hade tydligen med något talfel som barn (han är ca 55år) att göra.
DÅ blev det jättepinsamt. Inte när jag sa det så han hörde och inte efteråt. Utan först nu.
Gud så hemskt, jag gjorde det ju inte av illvilja utan jag trodde det var ett allmänt namn typ gårdsnamn.
Huvva så hemsk jag känner mig.
Jag ska prata med honom när jag träffar honom nästa gång, och säga att jag trodde det var ett smeknamn, typ gårdsnamn. För det trodde jag.

Jag tänker mig öknamn som elaka hånfulla namn, t.ex tjockerik, mördaren, tjyven, dumanders, stammaren.. något som pekar på nåt elände eller problem.
Jag sitter nu bara och tänker på detta. Ångrar mig. Tänker varför?? Tog han hemskt illa vid sig?
Tror kanske inte det egentligen men jag vet ju inte.

Precis som när Maken kom ut hit för några år sen, alldeles förstörd. Det var då han hade pinkat i båthamnen, bredvid vår bil i spöregnet väntandes på uppehåll så han kunde ta båten ut. När han satte sig i bilen efteråt såg han att det var folk i bilen bredvid, kvinnan satt och stirrade på honom, och där hade han slitit fram den och pinkat två meter från henne. Då skämdes han.
u skrattar han bara och kommer med pikar hela tiden, av typen "Tänk dig för lite", "det skulle jag aldrig ha gjort" etc. Tack Älskling för ditt stöd! ;)

Jag skyller på Maken, varför har han inte sagt riktiga namnet till mig då. Aldrig har jag hört hans riktiga namn, och ingen har pratat skit om honom heller för då hade jag kanske tänkt att detta namn är något fult.
Precis, det är Makens fel när jag nu tänker efter.
Helt hans fel.
Absolut inte mitt.
Jag är oskuldsfull som en ängel.
Intet fel har jag gjort.
Någonsin.
Jo, kanske någongång då, men ni fattar poängen....

Nu känns det bättre.
Nu ska jag inte tänka på detta längre utan gå vidare utan att göra bort mig något mer.
Aldrig mer ska jag göra bort mig känner jag på ett övernaturligt sätt.
Skönt *andas ut*

Snälla ni, tala om att ni också gjort bort er så här. Jag är väl inte ensam?? Hallå...llå..å ååå (ekar)

Suckar djupt i min skämsiga ensamhet....