Jag har sytt!

Otroligt men sant.
Nu satt jag inte mer än tio minuter (för undertråden tog slut) men jag hann klar två muggunderlägg.
Nu har jag handsömnad att påta med under fortsättningen av filmen Män som hatar kvinnor, vi har sett drygt hälften och herreminje så himla bra film.

Nå, åter till sömnaden. Jag har inte tänkt fortsätta sy på mina påbörjade större projekt som båttäcket t.ex utan jag tänker sy små snabba projekt. Det är så himla kul bara att sy litegrann, har man inte ork så blir man trött bara av vetskapen om vad man bör sy (påbörjade projekt s.k UFO UnFinishedProjects), så jag kör på underlägg.

Ska ju ha en monterutställning i slutet av året, jag får gräva i gömmorna för att få fram gamla alster men jag vill gärna göra något nytt också. Jag har ångrat mig många gånger sen jag tackade ja, men jag har beslutat mig för att ro iland det.

Nu ska ni inte tro att det är en stor utställning på någon galleria eller sånt, bara en monter i sjukhusentren.
Något sånt hade jag ju naturligtvis inte varit aktuell till. Jag är en medelmåtta i det mesta jag gör, likaså lappteknik, men jag är otroligt nöjd med det.
Jag läste på någon blogg här nyligt (vilken? vet ej pga teflonminnet) och där stod det något som jag också tänkt på. Att när man klivit över 40-årsstrecket så börjar nojjan nosa en i hasorna.
Så sant så.

Sen tänkte jag vidare, vill jag gå tillbaka till när jag var 20?
Aldrig i helvete säger jag bara. Never ever.
Då mådde jag pest.
Jag hade ångest och tvångsåt som besatt. Jag var raskt på väg in under isen (där jag hamnade 1996) och mådde så himla dåligt att jag inte kan säga att jag njöt av min ungdom.

Nu däremot. Visst har jag mina stunder när jag har åldersnoja, jag undrar vart livet tagit vägen, men om jag verkligen känner efter så mår jag så mycket bättre nu att det går inte att beskriva.

Ändå har jag en massa fysiska problem, en driva diagnoser som påverkar mitt liv negativt och som jag inte hade då.
Det är mäktigt.
Då var jag frisk och energisk, jobbade heltid och hade samtidigt en innehållsrik fritid.
Nu har jag knappt ork alls, kan inte göra en bråkdel av vad jag vill och kämpar med ständig värk.
Och ändå har jag det bättre och mår bättre än vad jag någonsin gjort förr.

Nej, jag vill inte vara 20 igen.

Ok, 20 år med dagens erfarenheter är en annan femma men när det nu inte går så väljer jag ändå mitt jag idag.

Så trots allt, kan det kännas skönt att vara en överviktig, medelmåttig, mångdiagnosare, orkeslös, ful, svagsynt, stel och stapplig 42-åring.
Tänk va! Det hisnar va?

Det är väl en jäkligt positiv tanke.

Eller en jäkligt negativ beroende på hur man ser det ;)