Nästa grej som retar mig

Sist jag var ute och körde, i förrgårsgår eller vad det heter, så fick jag ett spatt av fenomenet gamlingar vid ratten.
Jamena finns det något värre?
Nu pratar jag inte om normala äldre utan dom mer senila och tokrädda åldringar som befolkar vägarna.
I byn bortanför min, där bor en massa av ovan nämnda folkslag.
Man känner igen dom på den långsamma körstilen, gärna med ena hjulsidans hjul företrädesvis de på vänster sida (tackgodegud) på fel sida mittlinjerna.

Jag antar att dom med detta sätt följer mittlinjerna, använder dom som riktlinjer och på så sätt kommer dit dom ska. Så småningom.
Här på byavägen är det 90. Då menas ju att 90 är maxhastighet om jag fattat det hela rätt.
Med det menar jag inte att alla måste köra 90 (även om det skulle underlätta satans så mycket) utan att det är tillåtet att köra upp till den hastigheten.
Där det står 50 ska man max köra det.

Åldringarna i min by och byn bortanför håller sig mer mot 55.
Lite lagomt fort ifall man får sladd.
Även sladdar sommartid undanröjs med att man håller 50 hela tiden.

Häromdagen så kom jag ikapp en sådan bil. På lång väg såg jag vartåt det lutade. Andades djupt några gånger och tog sats.
Vad ser jag då?
Jo, gammelfarfar Gustav (typ) är ute och finåker. Blicken riktas stadigt framåt (för det är där faran finns), näsan ligger lätt an mot ratten och karln sitter hopsjunken med sin toppeluva högst uppe på fontanellen.
Jag funderar om jag ska tuta.
Skrämma igång han liksom.
Inser att det kan sluta illa.
Avfunderar på tutningen.

Undrar vad han tänker på där han kör med ena hjulparet på mötandes sida, körandes i sakta mak (jag höll 52 på 90-vägen) och med ögonen stirrandes halvblint på huven.
Tänker han på om han ska komma hem alls denna gång?
Undrar han om det är sagolikt halkigt idag?
Undrar han om frugan lever när han kommer hem?
Undrar han över hur länge sen det var sen hon dog, om han överhuvudtaget ens haft fru?

Herregud, konstigt att det inte händer fler olyckor.

Jag vill förstås inte att dom ska köra för fort för sin kapacitet heller.
Som min farmor gjorde för en massa år sen då hon började bli dement.
Hennes Saab V4 brann på parkeringen utanför kyrkan, dit hon gått på ett symöte trots att hon inte var det minsta religiös, så ville hon ändå utåt se ut som om hon var det. Skenreligiös kan man väl kalla det.
Bilen lämnades in på det lokala gymnasiets fordonsprogram.
Där var den länge.

När hon återfick den så for pappa ut och provkörde med henne.
Han blev livrädd.
Hon körde jävlaranamma rally i kurvorna och han undrade just hur han skulle kunna ta bilen från henne utan att hon tappade gnistan totalt.
Då kom han ihåg mig.
En alldeles billös tonåring.
Du vet mamma sa han, Ulrika behöver en bil nu när hon pendlar till högskolan och hon har inte råd att köpa en....

Så var jag med Saab V4, en ärtgrön av årsmodell -74.
Farmor fick gå eller skjutsas av oss avkommor.
Även polisen skjutsade hem farmor ett par gånger, när hon hittats lunka omkring på stan på jakt efter vägen hem.
Sen glömde hon bort att vilja gå ut.
Då blev det lugnare.
Ojsan vilken parantes..

Nå, sensmoralen lyder alltså:
Jag vill inte att våra äldre ska köra rally, men något jäkla mittemellan må väl finnas.