Promenader, stickningar och pappa...

I lördags promenerade jag 5,5 km och jag är mäkta stolt över den bedriften. Jag hade kunnat gå längre vad gäller konditionen men rygg och högerben sa nej-nej.
Idag gick jag 5 km och de tre sista sa jag aj-aj.

Jag gick för tidigt på dagen, kl.09 och då är jag så stel att promenerandet går knaggligare. Men det är så härligt att traska iväg den tiden, då var det -9 grader, soligt och vackert.
Ibland känns det ju lite motigt men det kan gå över allt eftersom jag traskar på, men får jag smärta så vet jag ju att den går ju inte över utan snarare förvärras men är jag ändå ute och går vill jag gå klart..
Så tänker jag ungefär i själva promenadögonblicket.

Sen tänker jag annat.

Nå, imorgon blir en promenadfri dag och skall spenderas med bokföring. Oj så roligt det ska bli. Siffror och jag är så perfect-matchigt.
Nu ska jag nämligen föra in på datorn det jag skrivit för hand, själva konteringen. Men minnet sviker och trilskas, jag läser högt för att även höra vad jag ska skriva in men får ändå gå tillbaka gång på gång.
Det är det som är så himla roligt.
Och p.g.a det blir det ju så himla roligt himla mycket längre.
Jäkla skit.

Just nu stickar jag sockpar nr 3 efter ett annat mönster. Upptäckte när första sockan skulle börja tas ihop för tårna att jag stickat fel vid minskningen tidigare. Inte så himla fint precis, snett och vint blev det och jag satte på mig sockan och betraktade fenomenet, kom på att om jag har den på högra foten så märks det inte. Sagt och gjort, rev inte upp den här gången utan stickade klart.
Nu ångrar jag mig lite. Men nu är det för sent och jag har bestämt mig för att gilla läget jättemycket.
Det går sisådär...

Om jag nu ska sticka sockar så vill jag ju att dom ska bli riktigt stickade.
Ännu har inget par blivit stickade som det står i beskrivningen och jag blir så himla trött på mig själv, att jag inte kan följa ett enda recept eller beskrivning. Har aldrig gjort det, inte en endaste gång. Ever.
I recept brukar jag lägga till och dra ifrån men de här felen beror på dåligt lästa instruktioner eller allmän vimsighet.
Skit, skit, skit!

Jag är en sån person som påpekar minsta fel jag gjort inför andra. Liksom för att förekomma eventuella påpekanden. Inte för att jag brukar få sådana påpekanden men man vet ju inte... ni hör så himla dumt.
Om någon säger Oh, har du nya gardiner? Gud vad fina dom är...
Mjae, ser du här sydde jag lite fel så det blev lite snett, säger jag och lyfter upp fållen och pekar på baksidan...

I rest my case.
Kommer nog från modern kan jag tänka mig, perfektionisten. Min raka motsats måste jag tillägga men något som ändå lever kvar.

Förresten, idag skulle min kära pappa ha fyllt 73 år. 

Jag tänder ett litet ljus för honom och viskar grattis...