Blogbitchen är tillbaka!

För några år sen var vi några som var Blogbitches, sådana som ibland fick nog och sa ifrån.

Jag har lite problem med vissa kunder i mataffären. Det kan vara föräldrar till ungar som löper amok utan att föräldrarna bryr sig, särskilt snoriga ungar som tafsar på mina varor avskyr jag, eller egentligen deras föräldrar och det brukar vara dom som får mina spydiga kommentarer.

Pensionärer, särskilt stressade sådana kan också vara en jäkla mara. Idag träffade jag en sådan marodör.
Vanligtvis när jag blir prejad, tacklad, påkörd eller helt fräckt rammad vid kassan av stressade pensionärer så brukar jag bara säga.. Gå före du, jag har gott om tid för jag är pensionär! och så ler jag sött. Det brukar rendera i ett generat leende, en chockad min och att dom drar sig tillbaka eller så bara glor dom som dom dårar dom är...

Idag så gick jag fram och tillbaka i affären på mitt lite vimsiga sätt, särskilt när jag trodde mig komma ihåg det jag skulle handla utan att kolla mobilen. Allt var frid och fröjd, få kunder och mycket personal.

Jag kom till kassan. Började lägga upp varor då en pensionär (man) helt frankt gick före i kön och sa
- Jag går före för jag har bara en liter mjölk. Jag har bråttom!
Då ska man betänka att jag var den enda i kön, och jag hade en halv kundkorg med varor som jag dessutom hade börjat lägga upp på bandet......
Jag hade ont i ryggen och orkade inte leverera min favoritkommentar ang. gott om tid/pensionär, så
jag fortsatte rada upp mina varor och han betalade och gick. Jag pratade lite med kassörskan ang. pensionärer och deras fräckhet och hon höll med att dom flesta brukar åtminstone fråga först...

Jag tog god tid på mig, jag är gräsänka, pensionär och ryggsjuk, packade mina varor och gick ut.

Då står den jäveln och pratar i godan ro just utanför dörrarna, viftandes med sin mjölkliter! Inte en gnutta stress eller brådska syns i hans sätt, han är tvärtom väldigt avslappnad och ser ut som om han har all tid i världen. Ett ytterligare irritationsmoment är att dom står ett halvt steg utanför dörren.
Jag blev förbannad.
- Men herregud, står du här och pratar, säger jag, du som hade så bråttom!! jäkligt sarkastisk.
Männen stirrar på mig som om dom sett ett spöke. Mannen med mjölken ser dessutom ut som ett frågetecken.
- Ja, du vet, det var mig du så jävligt fräckt trängde dig före i kön eftersom du hade så satans bråttom. Det tycker jag är jävligt dålig stil så jag tycker att du bör skynda vidare nu... säger jag mäpan jag håller ut armarna lite så att mina påsar trycker ut dom mot var sin vägg.
Varpå jag likt en jäkla surf*tta stampar iväg mot bilen.

Gud så irriterande. Och att jag alltid svär så fördömdat, tre svordomar på sju sekunder. Starkt jobbat!

Det var först senare som jag kom att tänka på att han kanske var kund hos oss. Det tyckte jag dock var lite roligt. Och ändå mer irriterande.
Att jag inte kan hålla mun.
Roligt, irriterande och föga charmigt.
Hur komplicerad får man bli?
.
.
.
.
.
Men jag ångrar mig inte!