Snön är nästan borta!

Nyss hips vips började sista (gårdagens och nattens 4 cm) snöeländet tina.
Solen behagade bestråla oss lite lätt.
Sen visar det sig att vi ska få kalla nätter här framöver och det är ju verkligen glada nyheter.
Såjäklainte!
Vi hade ju per defination vår och nu for den våren iväg och vi backade tillbaka till vinter och det gör mig sjuk.
I själen.

Vill så gärna ha riktig vår, riktig vår får man dock inte häruppe. Vi har alltid kvar lite snö till valborgs, inte mycket förstås men någon hög inne i skogen typ. Sen går det fort. Det hinner knappt titta upp en liten blomma så har vi full sommar.
Man ser små musöron på björkarna strax före dom får fullstora löv. Ungefär så fast kanske yttepyttelite överdrivet.
Att vi har senvinter och sen får försommar direkt efter är vi ju vana vid. Däremot har ju åldrandet börjat påverka min syn på vintern.

Ja, jag skyller på åldrandet för jag är säker på att åldrandet står för många märkliga ting som sker med människan.
Vinterouthålligheten är ett exempel.
Rynkor och hårväxt ett annat, men ett helt annat kapitel så det släpper jag nu.

När jag var ung. Eller ungdom, då åkte jag slalom som en galning. Rätt ner i backen, så rakt som möjligt desto bättre kändes det. Mer störtlopp kanske men ändå utförsåkning.
Då tålde jag kyla, lite förfrusna tår i slalompjäxorna fick man leva med. Nema problema.

Men nu.
Måste jag skrapa bilrutan vill jag bara gråta alternativt vråla rätt ut.
Och när man vet att vintern varar så jäkla länge så känns det som om livet rinner iväg för mig. Halva året ligger man liksom i dvala, väntar ut vinterhelvetet.
För att sen den här tiden tina fram och börja leva det liv man vill leva.
Och jag är säker på att hade man inte vintern skulle sommaren inte kännas lika bra, men jag tror jag skulle stå ut med sommar året runt.
Allvarligt.
Jag är säker på det.

Nå, detta år emigrerar vi då inte.
Vi stannar hemma, njuter i stugan, slavar i fisket, skottar oss fram och dvalar på. Sånt är livet för en sjukpensionerad fiskarhustru i norrbottens kustland. År 2010.

Fast jag har det ju ganska bra på många andra sätt, så jag får försöka förtränga vinterkänslorna nu och se fram emot sommaren, sen får jag försöka att inte gå under nästa vinter heller.

Nu ska jag se fram emot när Hjördis kommer till oss, och att det går bra mellan katterna, att huset livas upp lite och sen har vi hela härliga sommaren framför oss.
Ganska bra trots allt va?
Jo, det känns nog så när jag tänker efter.
Så Fridens!

6 dar tills familjen blir fulltalig igen...