Snart..

Kom hem igår kväll efter 150 mil på två dar. Snacka om mör.
I onsdags kom vi oss iväg 05.20 och det var ju duktigt, särskilt efter en dålig sovnatt. Sen sov jag inget i bilen alls och det är att räkna som en bedrift, sist så somnade jag ju och sov 25 mil, lätt dregglande och med avlångt ansikte.
Nu var jag vaken hela vägen.
Körde ungefär noll km, Maken körde resten. Förresten, jag körde ungefär två mil faktiskt, det sen jag lämnade Maken på Alnö och så for jag och checkade in på hotellet.

Jättefint hotellrum, med badkar vilket är en enorm lyx, dock orkade jag inte bada utan tog en dusch och slängde mig på sängen. Urskönt.
Maken återvände till mig så småningom och efter en snabb dusch av honom så begav vi oss till favoritrestauranten Victoria och åt gott och mycket.
Orkade knappt gå de få metrarna till hotellet, där vi kastade av oss kläderna och ....

Sov.
Japp, vi kom tillbaka till hotellet 21.45 och ungefär 21.47 sov vi bägge två. Urromantiskt ;)
Nå, vi sov som stora grisar i tio timmar, då pallrade vi oss upp och gick och åt frukost. Jag var nästan mätt redan innan.
Sen körde vi hem.
Intressant va?

Jag gillar att lyxa till det och bo på hotell emellanåt.
Det finns dock ett abnormt stort krux.
Hotellspeglarna.
Jag kom ut ur duschen och vad skådade jag i enormt format framför mig?
Jo, mitt eget jävla jag skådade jag i en enormt förstorande spegel. Jävla skitspegel!

Jag provade att hissa upp brösten och dra in magen.
Sen la jag mig i fosterställning på sängen.

Hade inte chipsen ropat på mig hade jag legat kvar än. Men eftersom dom ropade så tog jag mig samman och åt lite chips medans jag kollade på en film.
Det gjorde nog inte saken bättre antar jag.

Imorse kommenterade Maken en kvinna på tv´n, att hon såg ut att ha blivit så gammal, liksom rynkig och slapp i brösten.
Då frågade jag Maken med bävan i rösten...
- Kommer du att älska mig även när mina bröst tappat spänsten?


Snacka om asgarv.


Nu pratar vi inte om ett snett lite rart leende utan ett garv där liksom kaffet sprutade ut över hela bordet.
Dessvärre så skrattade jag lika mycket. Min man har aldrig upplevt någon spänst i mina bröst nämligen. Den spänsten är long gone liksom.
Say no more.

Men han lovade till slut att älska mig även om jag fick en liten skönhetsskavank någon gång i framtiden, typ en kvissla eller nåt.
Går jag ner allt jag bör gå ner då kan han ju förvänta sig ett russin av stora mått. Fetma kan ju inte förvandlas till slankhet i min höga ålder, elastisk hud har väl tonåringar, det jag har kan väl i bästa fall kallas pergamentliknande.

Nå, imorgon hämtar vi Hjördis. Ska bli så spännande. Och lite oroligt förstås, vad ska Homer tycka?
Så imorgon ska jag stolt försöka lägga ut en bild med bägge katterna på, vi får se om det går. Annars lägger jag ut dom var för sig.

Ha en härlig fredag!



Förresten. Mitt prov för Skeppare verkar bli på onsdag (gulp) så det som gäller nu kan väl kallas råplugg.
Hm, inte min starka sida precis.