Åker Vasaloppet!

Eller åker och åker, tittar väl mer på dom som verkligen åker, men jag skulle ha kunnat åka om jag hade varit frisk och hade haft viljan.

Viljan har jag iofs aldrig haft.
Skidor på längden är inte min grej.
Inte alls.
Jag var riktigt riktigt usel.
Hatade att ha bakhalt eller när man hade kladdat fast en dm snö under skidorna och fick gå fram i spåret.
Minns någon?

Pappa var skidåkare och drömde om att få världsstjärnor av sina barn.
Den drömmen sprack tidigt.
Vid våra "långlopp" när jag var barn hann vi knappt till spåret innan jag började gnälla om fika.
Det färgade resten av min karriär som längdåkare.

Sen satte ju mitt avslitna ledband stopp för allt sportande, både spjutkastning (som jag utövade faktiskt) samt både skidor utför och på längden. Och när ledbandet till slut blev hopsytt och fastborrat i benet (efter flera år) så var det liksom för sent.

För sent för en toppidrottskvinna att komma igång med elitidrotten.

Synd.
För det hade ju varit kul att ta guld i OS t.ex.

Fast det är ju inte riktigt säkert att jag hade tagit guld, eller ens varit med i OS heller kanske, men nog fan tror jag jag hade varit superduktig och kanske rent utav varit bäst i alla kategorier.
Säkert.
Promise.
Vem vet?
Förutom jag alltså.

Nå, nu är det nytt kapitel för mig, jag är numera elittittare av tv istället, inte helt fel det heller. Någon ska ju göra det också, så varför inte jag?

Nej, jag sitter under min korkek, förlåt i min soffa, och tittar på åkarna.
Jag trivs bättre här (i soffan), där jag kan ha det lugnt och skönt och titta på åkarna * a la Ferdinand och hans korkek*