Tema noll

Idag är en småsolig kall söndag vilken jag tror snart kommer att övergå i gråmulen.
Isen ligger i vår hamn nedanför oss ser jag, men i en annan hamn går det att sjösätta.
Vi är sugna på att testa vår nya båt. Fast det ska vi inte.
Vi vill inte flytta över motorn då vi ännu inte har bestämt oss kring motorbyte, vi får nämligen betydligt mer för gamla båten om den säljs med motor.
Vi får se.

Så jag tittar ut på en solig vinterdag, rimfrost i träden och det är vackert.
Sen rör jag på mig och känslan försvinner. Jag har attans ont i ryggen.
Jag är attans tjurig också.
Jag ska ju på återbesök till farbror doktorn på onsdag, och han vill att jag ska sluta äta värktabletter. Hur han har tänkt sig med min värk vet jag inte.
Förväntar mig dock att han kommer att åtgärda den. NOT.

Min läkare har aldrig frågat hur jag mår.
Aldrig.
Förväntar mig inte att han ska göra det nu heller.
Däremot har han berättat om paralympikern som trots smärta tog os-guld.
Det har han berättat två gånger.
Men inte frågat hur jag har det.

Man ska vara jävla frisk för att orka vara sjuk i dagens samhälle.
Tänk att man som sjuk måste känna sig som en belastning, knarkare och att man låtsas ha ont.
Jag antar att min läkare tror att jag har ont pga tabletterna, för det har han sagt. Tabletter ger smärta sa han.
Jaha.

Och nu efter ett par veckor utan tabletter kan jag säga att han har fel.
Jag är så less.
Den lilla livskvalitet jag hade vill han ta av mig.
Ok, om han kom med något alternativ, typ behandling, remiss till smärtenhet el.likn.
Men icke.
Inte ens en fråga hur jag mår.
Misstänker detta blir sista gången jag träffar honom.

Min svåger har dock på eget bevåg kontaktat en smärtklinik i en grannstad. Jag trodde inte det gick. Jag har ju stått i kö i två år för konsulttid där, och efter två år fick jag veta att ingen remiss skrivits.
God vård i Sverige.
Funkar bra.
Eller?

Jo, vi har bra vård i Sverige, det är nog bara att gnällkärringar som jag hamnar mitt emellan två stolar, den inbillningssjukes och den gnälligas.
Så jag tänker kontakta dom själva, smärtkliniken.
Svågern fick lokalbedövning överallt för dom sa att ofta hamnar man i ett krampläge pga smärtan och bedövning kan hjälpa detta fenomen rätt mycket.
Vi får se hur det går för honom.

Helst vill jag slippa tabletter helt, men jag vill också kunna göra lite roliga saker under dagen, som sy.
Ok, om jag får ett alternativ som funkar, annars skiter jag i om jag blir beroende eller vad han nu är rädd för.
Känner ingen abstinens alls. Fast den kommer kanske om några veckor vad vet jag?

Känner mig superless på all värk och smärta just nu. Och att då behöva ha en arrogant läkare känns ännu jobbigare.
En läkare som åtminstone frågar hur jag mår skulle kännas bättre. Inte en läkare som fokuserar på mätbara problem, blodvärden etc utan en som frågar HUR jag mår rent allmänt.

En utopi kanske? Åtminstone för mig.
Nu ska jag ändå gå upp till mitt syrum och se om jag kan få nåt gjort alls idag, eller om det blir en soffliggardag.

Fridens!