Attackerna vi blivit utsatta för....

....nämnde i förbifarten för ett tag sen att vi blivit attackerade, men skulle berätta om detta vid ett senare tillfälle pga bristande tålamod med min dator och ej sparade inlägg ;)

Det är så att vår stuga är ju vårt paradis. Det är inte perfekt på alla sätt egentligen, jag vill ha en egen holme, inga grannar och inga kringströvande lösspringande hundar och folk som ingen farstu har, men den är ändå vårt paradis på jorden..

Häromdagen när jag skulle handtvätta, när det var som varmast förra veckan, så gick jag till bastun för att hämta tvättkaret, och då hörde jag något mystiskt prassel.
Ett märkligt prassel, i de torra löv som ligger i skogen kring bastun.
Jag sneglar ner och där vinglar en fågelunge omkring.
Och farande från vänster kommer den ömma ripmodern i en raseriattack. Hon hukade sig ner och bredde ut vingarna och rusade mot mig och vallade mig bort från hennes unge.

Jag tog till flykten, kan jag säga.

Snabbt, nästan springande (bara det en bedrift) hasade jag mig mot stugan och skrek åt Maken att nu var fan lös...
Vi har en ripa och hennes unge traskandes här på gården viskade jag i förbifarten, medans jag rusade in och kollade var katterna var (som att dom förstår ordet ripa *skakar på huvudet*).
Allis låg och sov i soffhörnet som vanligt och Homer låg på köksbordet. Maken slet åt sig kameran och gick ut för att föreviga besöket medans jag småsvärande barrikaderade kattluckan med att slita ner kläder från krokarna i närheten.

Riporna var borta.
Maken vandrade omkring med kameran redo och lockade.
Jag sprang ut stampandes och skrek ut ripbortjagande slagord, medans jag levde om så mycket jag kunde.
Riporna var borta.

Tackocklov.

Homer trängde sig sen ut men då var ju lugnet återställt. Ripungen var i tryggt förvar både från oss och katter, den ömma modern hade nått sitt mål.
Det är ju just för katternas skull jag vill jaga bort riporna, katterna har ju vissa instinkter som jag vill rädda pippisarna från.

Detta har hänt förr.
Maken var ute en natt för några år sen för att pinka. Han pinkade in sitt revir nere vid dasset när plötsligt en ripa springer ut från det höga gräset.
Den väste och sprang som tokig.
Maken tog till flykten, knep av strålen och stoppade in aggregatet i flygande fläng (önskade jag hade fått se spektaklet ;)) och flydde in i stugan.
Gud så rädd han blev.
Han brukar ju vara lite försiktig och uppmärksam när han pinkar för våra katter kan uppenbara sig från intet och smyga sig fram helt obemärkt och stryka sig kring benen.
Det kan vara olämpligt t.ex vid pinkande.
Denna attack såg han dock inte komma alls.

Ifjol blev jag och Maken attackerade av en ripgubbe. Han var fly förbannad. Ripgubben alltså (kanske heter det något annat). På oss förmodligen.
Kanske för att vi hotade hans familj vad vet jag. Han körde dock samma stil, hukande och med utfällda vingar springa omkring som en tokskalle.
Då retirerade vi också.
Man gör liksom det, instinktivt.
Fast man är sextisju gånger större, så flyr man fältet av blotta förskräckelsen.

Så när det gäller mörkerrädslor, oknytt och älgar... det kan lika gärna vara en ripa som smyger omkring runt dasset nattetid. Vad vet jag.
Lika obehagligt och farligt kan det ju vara.
Ni hör ju själva hur man får sätta livet till när man bor så här ute i naturen ;)
Hur som helst vill jag helst slippa liknande attacker i fortsättningen. Jag ropade det åt ripan med ungen men jag är inte säker på att hon förstod allt jag sa.
Vi får väl se.
Får väl använda teckenspråk nästa gång. Eller väsa tillbaka kanske *kom på*

Som sagt, vi får välan se... ;)