Bloggpaus....

...hade jag igår.
Ingen paus i övrigt.
Hade en hemmadag, vilket betyder stugdag. Maken for iland och handlade och hämtade den saltströmming vi skulle äta med goda vänner på kvällen.
Jag började röja undan lite grejer som alltid står ivägen.
Maken kom ut igen, han baxade ut vattenpumpen över stock och sten ut till vår halva kaj, gillrade upp den och svor över alla kopplingar och allt som är bara rackel. Till slut pumpade vi dock vatten, jag passade på att fylla vattentunnan medans jag röjde som en tok.
Maken började helt plötsligt att röja ur bodan, som jag tjatat om i veckor. Jag hängde på. Direkt.

Allt kastades ut, skräp som madrasser, dynor och liknande som hade 35 år på nacken packades i sopsäckar. Vi rensade ut ordentligt och travade in igen snyggt och prydligt.
Mycket från stugan bars ut, samma från altanen så det blev så bortstädat och trevligt.
Jag var mer än nöjd.
Vi tog en dusch efteråt. Är huvudet dumt får kroppen lida heter det ju och visst är det sant.
Ryggen var ur led, jag smorde med liniment, tog piller och la mig i soffan en stund.

Sen kom våra gäster. Vi pratade lite och jag gick in för att sätta på potatisen.
Jag skulle skölja ur en gryta men..... det rann dåligt från kranen.
Konstigt, vi har ju pumpat fullt och då har vi ju jättebra tryck.
Tänkte ropa på Maken.
Tänkte om och prövade igen kranen och då kom det inte en droppe.
Ojoj, tänkte jag, har det blivit stopp på nåt sätt? Tänk om någon mus krypit in och drunknat i tunnan och nu stoppade flödet.
Jag gick mot dörren för att gasta åt Maken.
Då gick det en ilning uppefter ryggraden.
Ooops.
Jag ropade till mig Maken och blev ju tvungen att säga...
-Det verkar som om vi har slut vatten.. SLANGEN skrek jag, för då kom jag ju på slangjäkeln som jag glömt på sen tre timmar...

Japp, en hel kubik har jag tömt ut under stugan.
En hel kubik.
Fatta, tusen liter har runnit ut under stugan.
Gud, vad jag blev förskräckt, Maken sa att detta kan underminera helt kring plinten så att den sjunker och tippar stugan.
Ojoj, vad jag oroade mig.
Sen såg han väl att denna tanke vållade mycket oro, så han lugnade mig den rackaren med att marken är nog så torr att den sugit upp allt och vattnet åkt rakt ner i vår sandbotten...
Jaha, då fick man höra det hela kvällen.. Pikar om pumpningar och vatten.

Idag måste han ju baxa ut pumpen igen, över stock och sten ska han traska med tungaset där.
Och idag som vi dessutom har båten full med virke och lekastenar..
Ja, livet går upp och ner.
Ibland får jag känslan att det är mer ner än upp.
Men jag vet inte.
Det är ju bra också förstås, men fan vad vi har otur, samt viss egenförorsakad skada...

Jaha, kör sönder propeller, glömmer viktiga saker, spiller ut en kubik vatten.... är det början till demens?
Jag informerade Maken om risken att han sitter om några år och har dåligt samvete för allt han sagt till mig och då när han vet att jag har demens och måste bo på ett hem.. tänk på det du!
Kanske det är demens, vi har ju det i släkten, kanske jag inte kan rå för det? eller det vet jag ju att jag inte kan, det gäller nu bara att undvika allt som kan innebära trassel och kalabalik.
Inget ansvar är för litet för att kunna ta på sig. Undvik allt som kan komma surt efter. Det är mitt motto just nu!
Undvik allt du kan ansvara för!