Här hittar ni den om ni är intresserade någon gång.
Såg hos Shamrock, att hon hade en läsblogg och tyckte det var smart, bättre än att samla dylika inlägg som drunknar i vanliga bloggen. Därför lyfte jag över de bok och filmtips jag hade i den här bloggen och la dom i den nya, sen har jag fyllt på. Och kommer att fylla på.
Det är konstigt hur man kan förändras när man blir sjuk. Förut så pluggade jag t.ex psykologi på universitetet, bara för att jag var intresserad och hoppades få ett plus i kanten när jag sökte jobb som inte fanns. Det var roligare ju svårare det var. Så är det inte längre.
Min koncentration är begränsad.
Jag kan helt enkelt inte ta in information på samma sätt som jag gjorde förut. Det tar stopp. Jag blir trött. Det är fibromyalgi i ett nötskal. Samma gäller i det sociala, när jag är trött så orkar jag inte umgås, det blir för jobbigt att följa med i samtal och tänka ut vad jag ska säga.
Inte så att jag inte kan, men ibland känns det för jobbigt så jag drar mig hellre undan. Och värre är det när det är många samlade, det blir jobbigt att sortera ut vad jag ska ta in och vad jag kan strunta i. Som om alla skriker för att överösta varandra, så känns det.
Igår tog jag och städade kylskåpet. Jag gör små insatser i min alldeles egna vårstädning varje dag. Igår var det som sagt kylskåpets tid. Märkligt att jag hade kvar majonäs från 2006. Eller egentligen inte så märkligt eftersom jag använder majonäs en gång per år. Max.
Sen hade jag då fler tuber majonäs om ni undrar. Och sylt. Många syltburkar blire.
Jag rensade ut ordentligt och sen skurade jag. Det var faktiskt ett ganska roligt jobb, konstigt nog. Jag blev väldigt nöjd med resultatet.
Jag var tvungen att mms:a Maken så att även han fick beundra min insats. Det gjorde han, han tordes inte annat.
Idag har skafferierna fått som dom tiger. Vi har inte ett stort skafferi som vi hade förr utan 3 små. Så nu har jag skurat ur och rensat, samlat vissa saker i ett skåp och andra i ett annat, ja ni fattar.
Kanske Maken hittar lättare nu?
Är det inte konstigt att många karlar inte hittar i skåpen? Har någon annan samma problem?
Min käre Make hittar sällan det han letar efter och ropar då efter mig, men är jag inte hemma så hittar han mirakulöst det han letar efter, är inte det märkligt?
Jag blir vansinnigt irriterad när han gör så, han letar inte ordentligt utan öppnar ett skåp och ser han inte det han söker direkt så ropar han på mig, då får jag ropa tillbaka var saken han letar finns eller gå dit och visa/peka. Så himla onödigt.
Jag har försökt prägla in honom på att först leta själv en stund och sen ropa, men det har ännu inte funkat. Kanske om jag får elva år till på mig?
Hoppas kan man ju.
Jag kan inte heller läsa längre, tror att alla med smärtproblematik har svårt med koncentrationen. Var oxå en bokmal förut, numera läser jag kanske en bok varannan månad... Sorgligt men sant...
SvaraRaderaDet lät faktiskt som en rolig syssla det där med att städa ur skafferiet...måste va nått fel på mig...men jag tror jag också ska göra det...nån dag....hehe...
SvaraRaderaKramen i
Vi (maken o jag) har 15 år i samma kök. Vi har ett skåp med talltikar/glas/koppar mm och sedan har vi plastbytteskåpet, kastrullskåpet och skåpet med formar och andra stora fat men maken han har fortfarande inte koll på att i plastbytteskåpet ställer man inte kastruller och tvärt om. Egenltigen tror jag inte att han skulle märka om jag helt enkelt bytade om i skåpen.
SvaraRaderaKan inte heller läsa längre tyvärr. Förr läste jag mängder, men efter min utmattningsdepression för snart 10 år sen är det kört :(. När jag vänder blad kommer jag inte ihåg vad jag precis läst. Stor idé att läsa då *not*.
SvaraRaderaDet där med skåp o män måste var något i den manliga genen. Både min pappa o min man är precis likadana. Öppnar skåpet, stirrar in, stänger o säger "nope, det finns inte där". Eller hur säger jag, går dit o tar fram det. Fast det klart, det stod ju inte längst ut i ögonhöjd *suck*. O min son tenderar att bli lika dan *morr*.
Vad bra att du berättar hur det är med fibromyalgin....att man har svårt att koncentrera sig.
SvaraRaderaDet där med att städa en bit i taget tycker jag också är "lagom" fastän jag är fullt arbetsför. Det blir liksom inte så tråkigt då genom att hålla på timme ut och timme in för att bli klar med hela huset..och visst är det märkligt så mycket man hittar i skåp och lådor!
och när min sambo ropar och frågar efter något brukar jag svara att att jag inte vet eller kommer ihåg...då får han leta för då kommer han ihåg det till nästa gång - det har jag märkt ;-)
Vad kul att du har skaffat en bokblogg. Den ska jag kolla in. Det där med att öppna ett skåp och bara titta rakt in för att sen säga "den finns inte där" låter bekant. Jag har tre hemma som kör den varianten
SvaraRaderaJomen det känns ju så bra efteråt när man rensat ur..och fått det fint på hyllorna..och tror att man aldrig ska fylla på och få det rörigt igen..typiskt karlar att inte hitta nåt, som står mitt framför näsan oftast..Kul att följa din nya blogg, det ska jag.Kram
SvaraRaderaJapp, kan rapportera att sonen här hemma lider av samma "kan-inte-hitta-det-finns-inte-här" åkomma. Kanske jag kan hjälpa honom att få bukt med det innan han flyttar hemifrån. Inser att jag får skynda mig då förstås.
SvaraRaderaFör övrigt skriver du så bra att jag längtar efter ledigt så jag kan städa ur kylskåpet. Ja du skriver för övrigt alltid bra och klokt.
Stockholmsvårlig kram!
Städa ur är ju faktiskt ganska roligt när man kommer igång. Ibland...
SvaraRaderaDet hjälper inte varken med 11, 22 eller 33 år kan jag lova. Punkt. Så är det bara.
SvaraRaderaSå duktig du varit som gjort ett sånt riktigt röjande, det ÄR skönt när det är gjort.
Agneta kram
Nja, elva år är nog lite för snålt med tid om man ska lära en gammal hund sitta.
SvaraRaderaHos oss har var och en sin egen ordning. Det innebär att maken och jag ständigt flyttar tillbaka sakerna så att de står där vi vill ha dem. Efter trettio år har jag helt gett upp hoppet om att han ska acceptera min ordning, den envisa jäveln.