Sicken dag

Igår somnade jag framför tv´n och missade min bloggrunda.

Idag har jag varit och klippt mig. Jag klippte av en dryg dm (1,5 kanske) så att håret nu går precis till axlarna. Jag önskar jag kunde säga att jag blev fin, att jag blev snygg som attan eller att jag åtminstone ser bättre ut än innan, men det kan jag inte.
Jag ser ut som ett jäkla åkerspöke. Gud så hemskt att sitta i stolen under lysrören och beskåda kadavret i spegeln, och då menar jag inte frisörskan, hon är söt som en nyponros med tjockt fint hår. Jag såg gammal ut, färglös och flinten sken igenom. Så jäkla roligt liksom. Skit också.

Jag ser blek ut och är nästan skallig. Det är sant, jag är tamejfan snart skallig, en slags broder Tuck förutom att jag är skallig framtill. Är det för mycket begärt att bli skallig baki hårfästet längst ner längst bak? Liksom under håret istället för framtill det som syns mest.
Jo, det är tydligen att begära för mycket. Jäkla skit.

Däremot sa frissan att jag har massor med hår på gång. Det är fullt av små strån som är ca 2 cm långa som sticker ut överallt. Det är jättefint. Som ett albinopiggsvin ungefär. Det kommer säkert att bli ännu finare allt eftersom det växer ut. Passar ju in i frisyren. Inte. Fast det är ju lite kul att det trots allt kommer nytt. Så småningom. Jag hatar så småningom, men älskar nu.

Jättefint. Inte.

Och Agnetha, måste tyvärr säga att du nog misstar dig lite. Det är jag till vänster i bilden nedan, jag markerar så att du inte tar fel en gång till. Men däremot har du rätt i att jag är kurvig. Lika kurvig som förr, det är bara mer löst fladder numera. Jag är väldigt kurvig både framifrån, bakifrån och i profil. Kanske inte riktig där man vill ha kurvorna precis och kanske inte i detta antal men... man kan ju inte få allt här i livet. Jäklaskitliv till att hålla tillbaka..

En fjärdedels jag, ni får fylla i dom andra tre fjärdedelarna själva. 

Hjördis är iaf rar. Kanske inte precis innan jag skulle fara till frissan, då drog hon arslet längs duken på vardagsrumsbordet. Och det blev ett brunt spår på min fina självsydda och quiltade löpare i japanska tyger. Det såg inte så fint ut, ej heller så aptitligt fördelaktigt. Jag fick rycka bort duken och kasta den i tvättmaskinen. Fånga katten och börja sanera röven på henne, det är en nackdel med långhåriga katter. Det tog tid att sanera och Hjördis var sanslöst olycklig och krafsade och flydde hela tiden. Jag lyckades dock, genom att stänga in oss i toan, tvätta lös det som gick och klippa bort resten. Stackars kissen, och stackars mig.

Fick tvätta armar och byta t-shirt så att det inte skulle osa skit om mig.

Nu är Hjördis glad igen. Eländet är glömt och hon älskar mig fortfarande på nytt. Nu går jag bara och tänker på vilka fler ställen hon kan ha dragit röven, på mattor, soffa eller i sängen. Ingen angenäm tanke precis.

Samma gäller min nya frisyr. 

Tänk er en halvskallig kärring, det är jag det. 

Sucka.