Det var en gång.....

... en tant som var i medelåldern, optimistisk, pessimistisk och lat. Vi kan kalla henne för Ulrika, (en Ulrika som säger sig Sy någon gång då och då), det kan vi kalla henne för det är vad hon heter.
Men som sagt så var hon lat av sig. Hon var dessutom klen, både i sinnet och sitt fysiska tempel och därför skymdes latheten ibland av en kroppslig misär.
Ulrika hade bestämt sig för att städa sitt hus, röja i skåp och lådor som under årens lopp trasslat till det för sig med ordningen/renligheten och efterlämnat ett kaos värdigt ett tredje världskrig.

Ulrika startade i medelhögt tempo. Sen blev hon trött, saktade ner lite, andades och försökte vila sig i form. Tog det lugnt, insöp lite bokliga trevnadsstunder och vilade i soffan.
Sen kom Ulrika aldrig igång igen, tanten tappade liksom sugen i en värld av tappade sugar.
Det störde tanten något oerhört.
När hon sett sin mor agera i sin medelålder så var detta inget hon kände igen sig i. Den ömma modern var allt annat än lat, hon var renligheten själv, pedanternas pedant och städmanisk.

Nu har Ulrika nått en slags kulmen i sitt dåligt samvete, hon har talat med en god vän i telefonen och skaffat sig rikligt med argument för att fortsätta slappa.
Den slappa tanten är extra slapp kan man säga. Den goda vännen påtalade vikten av att inte förta sig i vår ålder, utan leva för dagen, njuta och må så väl man kan.
Tanten Ulrika mumlade instämmande och lovade sin goda vän att sänka takten ytterligare för att undvika kraftiga bakslag på ålderns sensommar (höst var ju lite att ta i för mycket kände bägge två).

Och det fysiska templet gör sitt för att medverka till den slappa hållningen, ryggen vägrar samarbeta, axlarna värker och ischias i ena stjärthalvan (och ner för benet som liksom "hör ihop" med sagda stjärthalva) gör att det känns så jäkla roligt att ta i. Allting känns extra kul nu liksom.
Och böckerna ter sig väldigt intressanta i jämförelse med den kraft och smärta det innebär att röja ett sådant hus som denna Ulrika har. Detta gäller även för kortare ryck då dessa inte riktigt gör så att huset verkar kunna bli rent och fint någon gång i en någorlunda nära framtid.

Men så länge man får poäng för att man försöker/tänker på att försöka så är det ju fantastiskt förhoppningsfullt att denna Ulrika fortsätter att hoppas på resultat i storlek Stordåd trots uteblivna resultat. Där är hon optimistiskt i sin pessimistiska läggning på något märkligt sätt.
Hon är uppe i ofantliga poängsummor just nu.
När som helst räknar hon med att få något uträttat rent fysiskt också, alltså inte bara i tankarna utan något man kan pricka av från en att-göralista.

Vilket år som helst.


Förresten, det är ju aldrig för sent att ge upp!