Hemma är bäst

Nu har vi kommit hem igen.
Vill passa på att tacka gratulanterna både här på bloggen och på FB, tack, det värmde en stackars födelsedagsresenär.

Det var jättetrevligt i Sundsvall, eller ute i Spikarna kanske jag ska säga för det var där vi var.
Resan var lång men den gick förhållandevis bra, trött och öm visserligen men ändock på benen när vi var framme. Hela resdagen gick i dimmornas tecken, först framme i Sundsvall sken solen och det gjorde den bra. Hemresan gick också i dimmornas tecken, fram tills vi närmade oss hemlänet, då såg vi solen igen. Fast hemma var det faktiskt mulet och blåsigt.
Men det sket jag i.

Katterna hade varit inlåsta och intejpade (alltså inte katterna utan kattluckan var förtejpad) i nära på tre dagar, utan tillsyn. Så djurvän är jag. Risken med kattvakt är ju att någon av dom slipper ut och då inte går att få in igen och det vore värre för en hönsmamma 65 mil därifrån.
Bägge katterna satt och väntade på oss när vi kom ut, dom känner igen ljudet från vår båt, de satt i fönstret och jamade.
När vi låste upp så for det ett grått streck och ett streck som var svart, vitt och gult ut genom dörren. Sen kom dom in igen. Och sen gick dom ut. Och kom in. Så höll det på en lång stund.
Vi människor gick också ut och gullade med djurisarna och det var så roligt för djurisarna gillade att vi gullade med dom. Vi var efterlängtade.
Kattlådan var full av skit så det luktade inte rosor inne. Men katterna hade både mat och vatten kvar och var i god vigör. Glada som glada djur kan vara.
Dom sov nog mest.

Det där med luckan var lurigt tyckte dom, dom hade krafsat lite i tejpen men se den gick inte att forcera. Därför var det lurigt nu när plattan framför luckan var borttejpad igen. Det gick ett bra tag tills dom tordes försöka ta sig ut igen. När dom till slut gjorde det och det gick bra så fick vi åtskilliga bevis på att luckfunktionen fungerade igen. Ut och in-syndromet kallas det.
Bägge katterna har varit upp i sängen i omgångar inatt. Dom gillar oss. Jättemassormycket.

Nu är allt som vanligt igen.

I Spikarna var det trevligt. Vi var bortbjudna på surströmmingsfest på Lysnatta och det var jättekul. Då var det lysande marschaller överallt längs kajerna. Här hade jag ju kunnat illustrera det med fina bilder men jag hade glömt kameran i Sjöbodan. Vackert värre. Vädret var mulet men varmt. När vi kom hem efter tolvslaget någongång var det 19 grader varmt. Vi la oss direkt för vi skulle försöka dra iväg i vettig tid på söndagsmorgonen. Jag fick dock ett gallstensanfall vilket försämrade oddsen för tidig avfärd. Ont ont ont gjorde det, jag höll på att tuppa av men slapp.
Tog fyra Papaverinisar och det gick över efter ett tag, tack ock lov.
Hemskt var det  dock. Sitta ute på Spikarna, Maken som hade druckit och med endast en lastbil att tillgå är inte kul när det ska skjutsas in till sjukhus. Särskilt med tanke på att jag inte var i det skicket man helst ska vara i när man ska gå en längre sträcka. Men vi slapp som tur var.

Vår vistelse i Spikarna kan  annars benämnas som bråttom och social. Vi är ju så jäkla populära att alla vill ha en del av oss, så det blev ingen vila och ingen ro för en sjukpensionerad fiskarhustru. Det gick ändå. Nästa gång blir vi en vecka, minst. Vi vill ju också hälsa på alla så det blir ett evigt rännande och med ett evigt dåligt samvete som följd.
Dom är så himla snälla, trevliga och hjälpsamma alla som vi lärt känna där på Alnön. Vi fick en brasa eldad i sjöbodan, för att driva ut funkten. Den drev nästan ut oss också då det blev så jäkla varmt att vi höll på att dåna. Men torrt blev det.
Vi fick låna bil. Vi fick en kylbag med rökt lax och gravad lax, sill och diverse godsaker som stod och väntade på oss. Vi fick färskt vatten utforslat och en massa hjälpsamma människor kom och tittade till oss hela tiden.

Nu är vi dock hemma igen, jag har tagit ut en sjukdag så jag är ute på stugan och gör ingenting. Jo, jag bloggar lite och så har jag delat medicin så helt sysslolös har jag inte varit.
Vädret är vackert, soligt och blåsigt. Riktigt höstväder kan man säga för en massa gula löv har blåst ner, dom passade på när vi vände ryggen till.

Vill passa på att ge fingret till den svarta V70 som körde så lusigt före Luleå. Den vinröda passaten utanför Umeå kan dra åt fanders och den blå opeln vid rondellen i Övik kan läsa på lite om trafikregler.
Sen ska vi bara inte tala om den husbil a la Adria som inte visste vilken pedal som var gasen och som orsakade att vi aldrig fick upp farten inför uppförsbacken. När man kör lastbil gäller det att gasa på ordentligt före en uppförsbacke så man slipper ligga och fila på ettan innan man är uppe.
Sen kan alla som gillar att köra en dm bakom en lastbil ta sig en funderare på om lastbilsföraren över huvud taget ser denna bil ligga så nära, och vad dessa bilförare ska ta sig till när lastbilen måste bromsa in för något. Tänk på det du minibussjäkel samt de tre andra trafikanterna som gillar att ligga folk i röven!

Men annars gick det bra. Borta var bra men se hemma är mycket bättre. Vi har dessutom med oss oxfilé som ska portionsförpackas och som ska avnjutas hela vintern, och första måltiden blir ikväll. Många kilo blev det. Lycka. Vi fick också förvällda trattisar som ska förtäras i såsform till sagda oxfilé.
Mums lär det bli.
Nu är jag så trött att jag ser i kors, eller det gör jag väl inte men ryggen skriker ifrån så jag ska gå till soffan och till min goda bok. Tadaa..