Loja dagar sätter sina spår

Jomenseru att här har jag gått och såsat på i många många dagar. I min ensamhet har jag väntat på att Maken ska fiska klart och komma hem, i mitt huvud har många små projekt planerats. I min reella värld har inte många projekt blivit vare sig påbörjade eller färdigställda och nu kommer Maken hem om ett par dagar, kanske imorgon eller så på tisdag.
Herregud, jag börjar känna en viss stress.

Efter att ha läst bok efter bok nu i flera veckor har jag i helgen påbörjat några av dom projekt som jag själv ansåg vara av stor vikt att få färdiga. Idag har jag röjt ur tre klädkammare, fyra sopsäckar står hopknutna, ja inte med varandra utan var och en för sig såklart, och ska imorgon få åka med mig till soptippen. I bilen ligger två säckar till som alla blivit till på övervåningen, en säck står klar för avfärd i datarummet.
Det har varit röjning a la slarvåstress men som jag ändå är hyfsat nöjd med.

Sen så är det bokföringen som är ett projekt av hög prioritet. Jag har försökt sätta mig in i det automatiska programmet men det kräver att jag ringer supporten och det ska jag göra till veckan. Jag har en massa frågor som behöver svar innan jag kan gå vidare.
Känns lite jobbigt att behöva lära sig ett nytt system även om det känns viktigt att göra det.

Solen skiner, det har blivit rejält grönt på sina ställen eftersom vi nu haft varmt efter många dagar med regn. Då tar det fart vill jag lova. Jag känner av pollensäsongen på ett snorigt och tårögt sätt.
Har läst ut Svindlande Höjder och ser nu fram emot en ny bok med lite lättsammare innehåll. Vilken har jag inte bestämt än men en klassiker lär det bli.
Jag tror det är medelåldern som får mig att sluka böcker, och att jag tar till klassiker måste vara ett tant-tecken, vanligtvis är jag ju så hipp i min boksmak men nu går jag längre och längre bakåt i tiden.