Jag försökte göra ingenting men inte ens det klarar jag av!

Har ni ibland försökt göra ingenting?

Vet ni hur svårt det är?

När man ser tillbaka på en lat dag så tänker man ju att man inget gjort, men det har man.

Jag ska berätta..

Idag är Maken iväg med en kompis som han ska göra en skakmaskin till, de skulle såga till materialet på Varvet (jag vet, visst är det intressant) och jag blev följdaktligen ensam hemma.

Nu lite bakgrundsinfo.

När Maken var fabriksarbetare så hade jag mycket ensamtid. Mycket ensamtid. Jag var van och gillade det. Jag behöver mycket tid för mig själv och när man är kroniker så kan det vara jobbigt att alltid vara i någons sällskap, så ser jag det.

När Maken sen blev yrkesfiskare så är det ju tidvis inte mycket fiske på gång häruppe, vi har liksom istid i sex månader. Då monterar Maken fiskeredskap ute i fiskberedningen. Då går han ut korta svängar som varvas med inomhussysslor som datorcheckningar och dylikt. Mestadels samtidigt som han suckar över att han redan sett allt på Internet. Maken är då lite för rastlös och ev. sysslolös för att få gå lös liksom.

Och för denna vinter kan tilläggas att stunderna därute blir korta just för att vår värmepump orkar max värma upp lokalen till ca 6-13 plusgrader. När det är kallaren än -25 så mäktar inte pumpen med riktigt, då får vi hjälpa till med element. Då måste ju Maken in och värma sig mellan varven och då suckar han framför datorn, så nu vet ni det.

Detta att Maken blev yrkesfiskare innebär ju att vi är tillsammans rätt mycket under vintern. Sen på våren ska han ju söderut och fiska en månad och sen sommaren så är han mest borta på diverse utflykter tycker jag. Då läser jag eller bara är... och detta sker alltså ute på stugan.

Nu idag så for Maken tidigt eftersom min tid hos dietisten blev inställd. Jag började baka Biscottisar och efter det så plockade jag ut från diskmaskinen, fyllde den igen och nu när den är klar så har jag startat en tvättmaskin, man kan inte köra dom samtidigt nämligen. Då går säkringarna och även denna information är nog vansinnigt intressant för er.

Nog om det.

Så efter alla dessa sysslor fick jag liksom abstinens. Det var så skönt när han for men nu vet jag inte vad jag ska hitta på, för jag har ingen ork att göra något.

Så jag satte mig vid fönstret och tittade ut över vårt snötäckta helvete och skulle bara vara.

Det var jäkligt svårt kom jag på.

Jag satt och tittade ut och försökte tömma huvudet på tankar.

.

.

Då kom jag på mig själv med att titta på glasögonskalmarna, nästan så att jag blev vindögd.

Jag skakade på huvudet när jag kom på mig själv med att göra något då jag egentligen skulle göra ingenting och sen fokuserade jag på ingenting igen.

.

.

Då kom jag på mig själv med att tänka på att det är rätt märkligt att håret på huvudet rasar i rasande takt, men könshåret sitter kvar.

Frågan om det då är viktigare att ha könshår än huvudhår faller sig helt naturlig.

Om det är så att min kropp upplever kris pga viktnedgång och matintagsförändring, och att då kroppen anser att håret behövs inte så det släpper jag, på så sätt så kan jag koncentera mig på födointag och krisbearbetning, så tänker kroppen.

Men se könshåret behåller jag. Det är en viktig funktion som måste bevaras, det håller kroppen stenhårt fast vid jävlafuckingkropp.

Och hårstrået under hakan fick jag dra bort imorse igen. Det håret är tydligen också viktigt för kroppen. Men se håret på skallen som JAG vill ha kvar - det rasar i drivor. Jävlajävlaskit.

Då insåg jag att jag återigen gjorde något då jag inget skulle göra och jag undrade om det var helt befängt att tro att jag inte kunde göra inget så jag prövade igen.

… lucka lucka tomrum i skallen.

Nej, det där jävla hårproblemet kvarstod och den irriterande tanken på att könshåret minsann sitter fast medans huvudhåret rasar så det var lika bra jag gav upp.

Men visst är det märkligt?

Att göra inget verkar i teorin så enkelt och jag kan inte annat än att dra slutsatsen att fast jag inte får något gjort så gör jag ändå en hel del.

Jag är rent nåt jäkligt aktiv.

På något sätt.

Inget nyttigt sätt kanske men på det sätt kroppen vill vara aktiv på.

På ett lugnt och kognitivt sätt.

På ett litet stört sätt kanske men ändå ett sätt.

Sensmoralen i min lilla historia är följande... här får ni två fina råd att leva efter.

Alla sätt är bra utom dom dåliga.

Och det är aldrig för sent att ge upp.

Två goda råd som jag avslutar detta vansinnigt intressanta inlägg med och som kommer att ge internet ett verkligt innehåll idag!