Vem glömde sist?

Jag skjutsade Maken och hans bror till båten igår kväll, dom ska köra ner båten till Sundsvall nämligen.

Maken säger sig vara orolig för min glömska, att jag glömmer allt från viktiga saker till detaljer. Hela tiden.
Han säger att jag borde söka för det, det är inte naturligt att vara så glömsk säger han.

Imorse ringde han.
- Du, ligger det någon plånbok på vardagsrumsbordet?

Jo, det gjorde det.
Hans plånbok.
Han som ska betala bussbiljetterna och annat.
Det lär ju gå bra.
Inte.

Kommentaren från honom sen jag upprört ifrågasatt honom och hans packande var bara:
- Ja, den som får äran att skjutsa oss till bussen får helt enkelt också betala biljetterna!

Fint.
Say no more.

Tackocklov har vi goda vänner därnere som säkert hjälper till och vi betalar ju tillbaka, men ändå...


Note to self: Använd detta så ofta som möjligt, gärna varje eviga gång han påpekar min glömska. Oftare än så bör jag dock nämna det när jag tänker efter.


Däremot var han så rar igår kväll innan vi skulle fara att han rände ut och in för att salta på gården, så att jag inte skulle halka när jag kom hem. Och jag fick order att köra runt över gräsmattan så att jag skulle gå ur bilen med bara några steg till bron. Stränga order var det.
Med tanke på magen alltså. Skulle inte kännas fina att det slet i sår och inombordsliga stygn. Enligt Venus poängskala skulle han säkert skrapa ihop en del på den saltningen.

Han skulle ju förstås tappa ännu fler pga hans ordervägran vad gäller dammsugningen. Han fick släpa ur sugaren från sitt gömsle igår innan han for, så dammsuger jag själv senare, istället för att vänta tills han kommer hem igen. Han har lovat dammsuga i dryga veckan nu (det är tyvärr betydligt mer än en vecka sen vi ens orkat dammsuga en kvadratmeter, och det märks) men än har detta fenomen inte skett.