En sak ni inte visste om mig.

Jag har idrottat.
Så nu vet ni det.
Inte riktigt på elitnivå men i a f så jag blev skadad.
Kanske inte att jag nu precis skadade mig pga idrotten men jag kunde inte fortsätta pga min fotskada.
Jag sprang på lätta ben nedför en trappa och slet av ledbandet. Så nu har jag ramlat i trappor fem gånger. Och den andra gången det var då jag slet av ledbandet och det har aldrig blivit bra, trots 3 operationer.

Jag kastade spjut och hoppade längd. Och sprang som ett jehu.
Var med i Kalle Anka cup. Tror jag det hette. Det var en kort karriär med få tävlingar, foten höll inte för min excellenta spjutteknik.
Och sen var jag funktionär. Vickade på spjällen på resultattavlan. Det var jag en fena på. Iaf så kan jag inte komma ihåg att jag gjorde några fel.
Bra så.

Foppa klarade inte mer än typ 35 år i sin idrott, hockeyn. Då sa kroppen ifrån.
Det är lite lusigt tycker jag, han var ju så bra. Det är inte utan att man undrar om han inte kunde gaska upp sig lite längre. Men så kommer jag ju ihåg att han är ju bara man. Och män gaskar inte upp sig på samma sätt som kvinnor.

Och på denna internationella kvinnodag (vilken jag inte firar alls, ska jag fira nåt idag ska det vara semlorna) så vill jag påpeka att idag har jag gaskat upp mig. Som bara kvinnor kan.

Jag har:
0. Steg upp i ottan. Duschade, tömde diskmaskinen och röjde upp i köket.
1. Åkt till stan och skickat paket (sista delarna av servisjäveln)
2. Åkt runt i stan och letat en slagborrmaskin med två växlar då Maken ringde mig och krävde en sådan maskin.
3. Åkte hem utan sådan jävla maskin då det inte finns i metropolen Kalix.
4. Var hemma och kokade kaffe till min karl och hans skakmaskinskollega tillika skakmaskinsköpare.
5. Åkte tillbaka till stan för Maken hade då svurit färdigt, druckit kaffet och ringt runt till alla affärer i stan, och var tvungen välja en maskin utan växlar och den skulle han ha. NU.
Den han använde hade brunnit upp.

Tjänade en tygbit då jag kokade kaffe och sen en tygbit då jag återvände till stan för maskinjäkeln. Jag behöver sådana morötter nu när jag bara hasar omkring i tofflorna och suckar och ser moloken ut.

6. Satte på en tvättmaskin. Fanns nobelpris i det skulle jag få det, för det satt långt inne, men som sagt en uppgaskning kan göra underverk.
7. Åt ett ägg med kaviar. Visade alltså fingret åt djävulen som är den som ger mig gallbesvär, men jag gjorde korstecknet med hjälp av Papaverin och väntar nu på ev. smärtor. Ägg har protein i sig. Vilket jag inte har.

Nu till Den Stora Utmaningen.
Har inte orkat gå något på ett bra tag, har värk av guds nåde och är så jäkla trött att det enda som är värt att se fram emot är sängen. Och där ska man Vila, inte göra annat jobbigt i hinthint.

8. Hämtade posten. Jag fick som Bergman fick idag (i skidskyttet) stumma ben i höjd med bodan och vände tillbaka. Efter sparken.
Wiiiiii, sparkade jag iväg mot postlådan. Där fick jag sakta ner då det var asfalt framme och det är inte tillrådligt att sparka med tre diskbråck och allmän jäkla svaghet i kroppen då det är asfalt framme. Gick sista metrarna.
Vittjade postlådan. Där var mina namnband och mina nya hudvårdprodukter. Yes. Och ett brev till Maken, och nu undrar ni förstås lite nyfiket vad det var för brev som Maken fick men det säger jag inte..
Det var lite bökigt att ta sig tillbaka med sparken och paketet men wiiiii jag kom hem.

Nu har jag stumnat totalt i ett halvvegetativt tillstånd.

9. Har dock tagit mina morgonmediciner för en kvart sen. Det är lite länge sen morgonen men jag glömde dom då. Nu har jag också ett litet litet rosalila piller som heter något läkemedelskt men som är mot B12-brist. Jag har sån brist. Det är allvarligt sa hon från kirurgen, du MÅSTE ta dessa piller varje dag resten av ditt liv!
Vad händer annars? frågade jag bara för att veta. Vad händer då?
- Du måste ta dom , du har alldeles för lågt B12-värde, det är viktigt! sa hon nästan panikartat.
Jo, jag förstår svarade jag snabbt, jag bara undrar vad man får för bekymmer om man inte tar dom.
- Hjärnskada. Demens.

I see...
Say no more liksom.
Maken var då snabb att replikera att det var bara att pallra sig iväg och hämta ut dom för demensen hade redan börjat. Bara för att jag glömde ta med dricksvatten och Tv-mojjen när vi for till stugan.
Sen glömde jag plånboken på motorhuven utanför vårt hus och det föranledde märkliga tics i Makens minspel då han såg ut som om jag glömt något viktigt.

Men nu äter jag pillren och minns mycket bättre. Både från förr och nu.
Nu ljög jag för jag tror inte att jag börjat få någon demens ännu, även om jag ibland har börjat tro det. Fast jag har ju bara haft bristen sen operationen och minnet har ju svikit länge. Hur länge minns jag inte men länge är det.

Tja, nu har klockan äntligen slagit Vilostund. Tack ock lov säger jag. För dagen har varit lång. Det är otroligt vad långa dagarna blir när man inte orkar göra annat än att sucka och se moloken ut.

P.S Jag blev tvungen att börja med 0 i stället för 1 då jag glömde den stora bedriften med köksröjning och dusch. Bara det att jag var duschad, äten och köksröjd kl.08 är en bedrift av stora mått, lite som OS-guld eller nåt. Jag är ungefär lika livlig och rörlig som en sten före kl.11 om dagarna.