Filmtips # 6 Salt samt en jäkla massa Gnäll..

Salt såg vi häromdagen. Och dagen efter häromdagen det som var kvar när Maken blev trötter. Eller om det var jag.

Evelyn Salt är en CIA officer som har svurit en ed om trofast tjänstgöring och att kämpa för sitt land. När hon blir anklagad för att vara en rysk spion flyr hon för att rentvå sitt namn och för att en gång för alla visa att hon är en sann patriot.

Vad tycker jag då?

Himla bra film, och kul med en kvinna i huvudrollen som vanligtvis bara innehåller män som försöker rentvå sina namn. Maken tyckte också den var bra. En film som man aldrig riktigt visste vart den tog vägen, osäker in i det sista. Det gillar jag.

Jag gillar actionfilmer. Och drama. Och komedier. Hm, kort sagt gillar jag att se film när jag tänker efter. Och denna var klart sevärd.

Sen var den ännu bättre när man åt en hembakad semla till vill jag poängtera, men det kanske alla filmer är vad vet jag som först häromdagen åt en hembakad semla.

Alltså jag har förstås ätit hembakade semlor förr men den jag åt till filmen var fantastiskt god, äntligen har jag hittat ett klockrent recept där även bullen är god och luftig. Yes.

Att jag sen fick ont i magen är en annan sak. En ondare mjölkproteinsak. 

Men det var det värt.

Sen vill jag passa på och välkomna alla nya följare! Vad roligt att ni hittat hit. 

Och nu till gnället. Välkomna till gnällbloggen nr 1!

Just nu gör jag inte många knop. Ska jag vara ärlig inga alls. Orkar inte. Har inte lust. Det är konstigt att känna så, att inget känns roligt. Inte ens det roliga. 

Då är det illa.

Det går liksom inte att förklara så att andra förstår men ändå är jag fast i något slags patetiskt försök till förklaring men jag blir bara trött och less av att försöka. Jag känner mig som ett trist jäkla eko. Av mig själv.

Nej, min trötthet tar ut sin rätt, jag har bestämt mig för att ta en semester. 

Semester från alla måsten, alla "jag bör" och även alla jag vill. 

Blogga när jag känner att jag orkar, vill och har något vettigt att skriva om, vilket kan medföra en enormt lång bloggpaus eller så en jäkligt kort. 

Kanske när jag nu tar semester att inläggen sprutar ut, men det är inte troligt, var ni lugna. Jag vet inte. Jag får helt enkelt se.

Städa en liten stund varje dag och vara nöjd med det lilla, torka fönster och sån skit struntar jag i, det kan jag ta en annan gång. Eller ett annat år.

Jag kan inte dra av på takten (för då stannar jag helt eller far bakåt) men jag ska dra ner på måstena. Unna mig att vara lat och onyttig, tids nog får jag väl energin tillbaka. Vilket år som helst.

Jag ska dock ta en liten semester trots att jag är sjukpensionär, eller kanske just därför. Det känns ungefär som när "bekanta" säger typ "men du som har hela dagarna på dig! JAG som jobbar jag har ju bara kvällarna och då är jag så trött..." Och så tittar jag mig omkring i deras hem och där är kliniskt rent, frysarna full med hembakat, egenplockade bär och allt ligger precis exakt på sin alldeles egna plats.

Känns superkul. Jag byter när ni vill. Jag lovar.

När jag jobbade (och var frisk) var jag tusan så aktiv om kvällarna ändå. Jag var trött men annorlunda trött. 

Som sagt, jag byter när ni vill.

Trots att inga knop görs så är det en hel del på gång. 

Makens yrkesfiske är i fara. 

Och på grund av det går jag med en irritation som tar ner alla de små gnuttorna krafter jag skulle kunna ha. Vi väntar på domen, fortsatt yrkesfiske eller ... tja, vad då?

Tja, det tar som sagt ut sin rätt. Det tar sån energi att reta upp sig på alla idioter som vräker ur sig en massa skitsnack som inte har någon som helst grund. 

I mitt huvud formuleras ett sjujäkla inlägg men jag orkar inte sätta ord på allt jäkla elände som pågår just nu. Och detta är inte rätt forum heller men det är en ventil som ändå heter duga känns det som. Den enda som jag har. 

Vi har försökt gå i svaromål men det är svårt, särskilt när det är en sån oseriös debatt.

Det känns surt faktiskt.

Tungt.

Nå, nu ska jag gå och krascha i soffan. I mina nya jeggings. Som är kraschvänliga av stora mått. Fast dom är små. Mindre än på 25 år. Det känns trots allt lite najs.

Ha det gott alla bloggisar och läsare.

Väl mött tills nästa gång.

Vem vet, nästa gång är jag kanske på ett riktigt jäkla G och är positiv så ni knappt känner igen mig. 

Här nedan kommer ett tips till mig själv och mina medsystrar (om ni finns)