Inte bara vinden kan vända.... kappan kan också.

Ena stunden funderar jag på att sluta blogga, och nästa funderar jag på att starta en blogg till.
Jag har gett ambivalensen ett ansikte.
Jag har försökt få Maken att starta en blogg, om att vara yrkesfiskare och vilken jävla kamp det är, inte bara mot myndigheter utan mot sportfiskare och andra också.
Maken vill inte.
Men jag vill.

Jag blir nämligen så jävla irriterad. Jag har nu filat på ett inlägg som blev så långt att det möjligtvis går att publicera... i tio separata inlägg. Eventuellt.

Det blev ett bra inlägg. Men inte för denna blogg.
Kanske jag ska utannonsera mina tjänster, säg vad jag ska skriva så skriver jag. På andra bloggar.
Eller inte.

Jag har startat en blogg till. Den är hemlig än så länge. Jag måste nämligen kapa av inlägget med stort I i flera små, i mer ämnesområden kanske.
Märkligt. Jag har ingen energi men detta som tar så mycket energi (yrkesfiskeinläggen) lägger jag ner energin på. Himla konstigt.
Jag är en konstig människa.

En medelålders kärring med ganska mycket jävlaranamma i sig, när det behövs.
Vad hjärtat är fullt av talar munnen sägs det ju.
Och vad som är inne i mig, i hjärtat och hjärnan, det vill ut.

Såg ni dokumentären Den siste kustfiskaren i SVT 2 för ett par söndagar sen? Den var jäkligt bra. Handlade om en yrkesfiskare vid namn Jim Svensson som hade sitt lilla fiske kring Mörrumsån, utanför ån men kring de vattnen, i Pukaviken.
Han kämpar ensam. Som många yrkesfiskare gör. Han kämpar mot Sportfiskarna. Han har samlat pärmar med urklipp från nätet som handlar om hot mot honom och hans redskap. Han har otaliga gånger fått åka ut och freda sina redskap och många gånger har han misslyckats. Då jublar Sportfiskarna och hyllar förövaren på nätet.
Polisen gör ingenting.
Jim är en hjälte. Han försöker leva på sitt yrkesfiske men kämpar mot en maffia bestående av militanta sportfiskare som ger honom ett helvete på jorden.
Sånt gör mig urförbannad.

Nu rasar sportfiskarna pga alla "lögner" som sägs i dokumentären, och hur "vinklad" den är.
Det är obehagligt att vara yrkesfiskare i dagens Sverige ska jag säga er.
Förr ansågs bönder och fiskare vara bra yrken, ett arbete som gav svenskar mat på borden, snart de enda yrkena som kan ge oss mat som produceras i Sverige. Är inte det bra? Att Sverige har något som vi själva kan påverka (förutom att EU, storebror, stipulerar reglerna förstås) och inte är tvungna att importera all mat vi behöver?

Varför ska yrkesfiskare behöva kämpa mot sådana inskränkta människor?
Varför vill inte sportfiskare ta ärliga diskussioner?
Varför går det inte att samarbeta?
Räcker verkligen inte fisken åt alla?
Varför värderas Sportfiskarnas hobby högre än yrkesfiskarnas arbete?

En stor del av världens befolkning svälter och under tiden står många svenskar i älvarna och leker med maten.
Är det inte märkligt?

Varför ska jag behöva vara rädd för att jag sticker ut hakan och propagerar för yrkesfiskarens rätt att leva på sitt yrke?
Varför ska jag behöva vara rädd för att få mitt hus skadat för att jag har en annan åsikt och vågar uttrycka den i skrift i min blogg?

Jag plågas av obehagskänslor pga detta. På den ständiga kamp vi för och pga det som uttrycks i mediernas inläggssidor. På alla påhopp, på alla framkastade lögner som låtsas vara sanningar, allt för att smutskasta yrkesfiskarna och påverka medborgarna.
Det gör mig ledsen.
Och ofta orkeslös.
Och jävligt förbannad.

Tungt.
Ont.
Trött.
Ledsen.
Rädd.
Jag.

Maken har åkt ner till Sundsvall för att åka vidare i morgon bitti till London. Jag sitter hemma och oroar mig, inte för hans resa utan för vår framtid.
Det är osäkert just nu.
Om några veckor kanske vi måste börja avveckla hela vårt liv.
Vad har vi då för framtid?
Har vi någon?
Fan vet.
Eller inte.

Tungt.
Nu går jag och drar elfilten över mig.
Hälsar på hos er andra senare, nu orkar jag inte.