Åter lite betraktelser, gnäll men inte så mycket och lite annat.

Jag är tacksam för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg, väntade mig nog några hårda slag med sleven om sanningen ska fram. Fast när jag tänker efter så kanske dom som hade hårda slevar att leverera höll tillbaka för att vara snälla.

Jag fick skriva av mig lite och det kändes skönt. Mera gnäll kommer, men jag tänkte köra en mer ognällig attityd idag, förutom att jag vill peka på en sak som hör till föregående inlägg...

Enbart Tysklands beslut att stänga av sju verk beräknas medföra ett tillskott på 8–11 miljoner ton koldioxid fram till sommaren, och skulle alla landets reaktorer stängas av skulle utsläppen öka med drygt 400 miljoner ton till 2020, uppger TT.


Allt som händer får konsekvenser. Om nu Maria Wetterstrand sitter med ett ess i ärmen vore det ju fint om hon talade om det nu så slipper vi dessa ton extra koldioxid i världen.


Annars då? Ja, Mockapocka är tillbaka. Det är glädjande. Hon försvann från bloggvärlden för ett år sen och saknaden var stor. 
Kul, titta in till henne om ni inte gjort det.


Nu är ni väl sugna på att höra hur jag har det förutom att jag är fortfarande inne i Japankatastrofen.
Tja, jag har det väl si och så.
Jag tänkte faktiskt på Mockapocka häromdagen, jag har ju undrat vad bloggare gör sen dom slutat blogga och under/efter min lilla paus så vet jag. Hon har förmodligen inte gjort något alls. 
Om jag ska utgå från mig själv alltså.
För vad har jag gjort. Inte mycket. Jag har mest dragit benen efter mig, hasat omkring i tofflor och hasat upp byxorna. Mina byxor vill hasa ner nämligen.
Jag är inte säker på att dom vill ha mig modern med att visa troskanten och ha gällivarehäng på brallorna och namnet Sloggi synligt utan mer att dom hasar ner pga min kroppsform.


Jag har ju till dags dato gått ner 32 kg. Nu fick jag backa och ändra för jag skrev kr och jag har ju inte gått ner 32 kronor utan kilon. 
Jag är så jäkla usel på att skriva och jag undrar vad det beror på. Jag får backa hela tiden mest för att jag skriver så fort. Fortare än vad fingrarna hinner med. 
Det skulle gå rasande fort om jag inte behövde backa och ändra stavningarna hela tiden, ibland skriver itne för att jag har bråttom.


Åter till minus 32 kg.
Det är inte en bedrift.
Det är många som säger att jag är duktig. Jag är väl inte duktig, jag går ner iaf eftersom jag gett upp och opererat mig. Det vore ännu duktigare om jag gått ner genom bantning.
Nå, hur som helst.
Min kropp är förändrad. Mindre, javisst men som sagt också lösare. Så lös att jag undrar om min hud alls kan reparera något alls, inte ens en cm. Det är fint när man flyter ut i soffan om kvällarna. Låren blir liksom två stolsdynor breda, känns ju lite kymigt med tanke på att det snart är sommar och då har man ju mest en dyna att hålla sig till.


Mina Sloggitrosor är för stora, nu säger det ju inte så mycket eftersom dom var stora från början, mest för att även jag var det. Och är ännu ska jag väl tillägga, men mindre stor än förr som sagt.
Men nu kan jag hissa upp dom och klämma fast dom under BH´n om jag vill.
Det vill jag.
För hur konstigt den än kan låta så är putmagen kvar. Jag har en stor mage nertill, sen har jag en faktiskt ännu större väldigt centralt och ovanför. Som putar ut och är större än nedermagen som faktiskt ryms i trosorna.
Hur konstigt är inte det? Borde den inte bli mindre åtminstone, är inte det en kosmisk lag någonstans?


Hur mycket måste jag gå ner för att den ska minska och göra min profil mindre putig? 40 kg eller 50?
Himla märkligt fenomen som jag får försöka förminska genom att dra upp trosorna till brösten..




Sen var jag till frissan i fredags. 
Inte för att klippa mig gubevars utan för att köpa schampo, och som vanligt kände jag en slags missriktad plikt att förklara varför jag inte ska klippa mig. Jo, jag har tappat hälften av håret och är snart skallig sa jag och visade fontanellen för frissan. Jag ser det sa hon.


Jag ser det sa hon.
?


Får man säga så till sina patienter kunder? Hon kunde väl ha låtsats att det inte syntes, eller åtminstone sagt - jaså, säger du det? och lagt huvudet på sned och sett milt förvånad ut.
Men icke. Så roligt ska vi inte ha.


Jag tappar inte lika mycket hår nu och det kunde vara glädjande om det inte var så att det procentuella bortfallet förmodligen är detsamma. Jag har ju mindre kvar att tappa menar jag.
Jag tittar varje gång jag duschat om det finns någon nytillväxt på gång. 
Det finns det inte.
Det tycker jag är jäkligt elakt av kroppen. Där lägger jag ner pengar på frisörschampo och vad har jag för det? Inteettjäklaskit.




Sen har jag träningsvärk. I baken. Vad jag har gjort behöver ni inte veta. Det vill jag nämligen inte säga, men ajaj vad ont det gör.
Jag låtsas att jag tränat extra hårt.
Eller tränat alls.
Nu till musiken.. lyssna, ni ångrar er nog inte. Och gör ni det får ni skylla er själva för det här är en av mina favoriter, jag gillar inte bara Walter Trout om ni trodde det (och kanske blev skrämda av)




Och vad är det med texten???
Varför blir den olika stor och olika teckensnitt, jäklabloggerskit. Och alla långa mellanrum mellan styckena?
Mest troligt är det ju Bloggers fel eftersom jag som vanligt inte gör några.