I denna ljuva vintertid.....

Idag är det ljuvt ute.
Just nu ikväll är det blott -8,1. 
Vi ska dock fortsätta att sova nere i soffan då det tar tid att få upp värmen i kammaren uppe. 14 grader är lite väl kallt att sova i tycker vi och Tempurmadrassen känns som en parkbänk.


Idag har jag tassat över till grannen..
Behövde hjälp med min sockstickning.
Fatta att jag stickar sockar (insert jubel here. Här väljer jag att anta att jag får stående ovationer för jag förtjänar och ffa behöver det)
Hade börjat med hälen och hur otroligt den än kan låta för er, kört fast...

Men ni vet, som den grymmaste husmoder jag är så har jag gett mig fan på att jag ska lära mig att sticka sockar. Det finns ju ingen kvar i livet som kan sticka åt mig...
Farmor skötte sockstickningen när jag var barn, det var bara att önska och jag fick, jag önskade mig sockar med långa långa skaft.

Men dom sockarna är ju utnötta nu (läs för 20 år sen) så nu tänkte jag att kunde hon så kan väl för tusan jag. Sockar med långa skaft behöver jag och sockar med långa skaft ska det bli!

Jag började sticka med glatt humör. Fint färgglatt garn, googlat fram en bra beskrivning och resåren gick lekande lätt,  jag har svurit eder och nästan gråtit 28 gånger då jag tappat maskjävlar som bara helt plötsligt hade slitit sig och helt försvunnit jag stickade på utan minsta tillstymmelse till besvär eller mankemang, tills jag körde fast på hälstickningen.

Traskade således över till grannen. Grannen och grannens dotter hjälpte mig se hur fel jag gjort fel det blivit av helt okända orsaker/faktorer som jag inte hade kunnat påverka/förhindra överhuvudtaget..
I min stickiver hade jag läst beskrivningen ordagrant förutom att jag missade en ynka mening, och viss info gjorde jag om då det ju lät så uppåt väggarna fel att jag helt enkelt antog att dom skrivit fel i beskrivningen.

Det var det inte.
Fel alltså.


Så nu har jag börjat om.
Slitit upp alla maskor jag stickat i min naiva sockstickningsiver.
Som jag stickat fel, för hårt och med för mesiga stickor, visserligen snyggt stickat men inte så vidare praktiskt och rätt.


Nu har jag börjat om. På grövre stickor.
Och så tänkte jag sticka rätt denna gång. Bara för att testa liksom.
Tyckte faktiskt att det såg jäkligt märkligt ut när den helsikes hälen såg alldeles sjukt uppochneraktigt ut. Grannens dotter förklarade pedagogiskt varför den blivit upp och ner och hur den kan bli rätt om jag stickar som det då liksom stod i receptet.



Nu har jag bestämt att som den grymma jäkla Husmor jag är ska jag riva upp, börja om, göra rätt och inte få ett enda utbrott där tårarna vill komma för att jag blir arg, irriterad, förbannad och besviken.

Det är mitt nya jag det. Vis, tålmodig och godmodig, nästan religiöst tålmodig ska jag bli. Vända andra kinden till och allt sånt.
Grym helt enkelt.

Maken ska inte en enda gång behöva ifrågasätta om sockstickning är något som jag ens ska överväga att syssla med. Han ska bara sitta med tappad haka och förundras över att han är gift med en Sockstickerska av så fantastiska mått, nästan farmoderliga mått.

Och ni, vänta bara tills jag ståtar med mina hemstickade sockar. Herregud så fina dom blir, jag känner det på mig och jag ser dom framför mig i mitt inre fönster. Nästan som en utomkroppslig upplevelse ska det bli.
Så jäkla grym är jag!

Eller....

Eller så blir det kanske inga sockar alls.
Jag kanske inser att sockstickning inte är för mig och att köpa sockar är en ny ännu bättre hobby än att sticka dom. I så fall så hör ni inget mer om det här i bloggen, då väljer jag att låta minnet fördunklas och att låta denna fas av iver begravas i det fördolda och istället kanske gnälla över verkliga eller inbillade orättvisor.

Vi får väl se.
Gud så spännande livet är...