söndag 9 december 2012

Jag är så jäkla ledsen....

Varning för ett långt och sorgligt inlägg...

Det går inte så bra med Bosse och katterna, eller med Homer egentligen. Anledningen till att vi inte skaffat hund tidigare är egentligen Homer. Hjördis är nyfiken, glad och social så hon klarar mer än vad Homer gör.

För några dagar sen hade vi ett intermezzo som fick oss att inse fakta. Homer kommer nog inte att klara denna omställning, hans cirklar är rubbade så totalt att han nog inte hämtar sig.
Vi funderar därför på att avliva honom. Det gör så jäkla ont.

Homers bakgrund är nog rätt sorglig. Hade vi haft mer vett än hjärta hade vi inte tagit honom alls. Men hjärtat väger in andra saker och vi tog honom till våra hjärtan. Något är fel med honom, det insåg vi första dagen. Han tydde sig inte till någon av oss. Han ville helst vara själv. Det tog åtta månader innan han kom självmant till mig, och då hade jag tvingat mig på honom i åtta månader, tagit honom i mitt knä framför datorn, smekt honom konstant medan jag höll honom fast och till slut somnade han till. Och till slut kom han frivilligt. Till mig endast.

Till Makens stora sorg så har Homer aldrig riktigt accepterat honom, jo, han har nog accepterat honom men på en rätt låg nivå. Maken är chef över go´burken (med vanligt torrfoder som används som godis) som står i vardagsrummet så Homer kommer och tigger med jämna mellanrum. Det är ungefär på den nivån. Varje försök till kel har varit med hjälp av tvång och Homer har vridit på sig som en mask för att få slippa. Han vrider sig hos mig också men han kommer självmant varje dag.

Hans första hem var nog inte så bra. Det första vi tänkte på var att det stank kattpiss där, till den graden att jag tänkte att det kanske sätter sig i kläderna. Hade vi inte kommit och hämtat honom precis den dagen så hade dom avlivat honom. Dom var less.
Homer var rädd för en massa saker redan från dag 1. När man gick med skor i närheten av honom, män, närhet, ljud etc. Han var paniskt rädd för att bli buren och det är han ännu.
Jag har många gånger undrat om dom tappat/slängt/sparkat honom eftersom dom verkade så jävla skruvade själva.

Nåja. Nu funderar vi på om hans tio år med oss börjar ta slut. Han mår inte bra. Och han är min ögonsten. Just pga att han inte är så lätt att älska så älskar jag honom desto mer. Han tyr sig ju till mig. Han är så kelen och go, när jag vilar ligger han kloss på mig och spinner. Därför gör det så ont att se honom nu, han är skygg och rädd. Jag börjar förstå att han kommer aldrig att tina upp med Bosse, på tio år har han inte tinat upp med Maken ens.
Det känns som om vi inte vill tvinga oss på honom mer. Det är vi som har valt att skaffa hund och då får vi också ta konsekvenserna när det inte gick som vi önskade. Vi har så himla länge längtat efter en hund men tänkt på katterna i första hand. Men det har också känts som om vi inte vill vänta tio år till, tills Homer dör en naturlig död utan vi ville pröva först. Det kunde ju ha gått bra.

Hjördis är ju så himla nyfiken på Bosse, hon har t.o.m legat på min ena sida och haft Bosse på den andra två nätter i rad (jo, Bosse får ligga i sängen ;)) och hon har gått fram och nosat på honom. Henne oroar vi oss inte för, förutom om Homer hinner påverka henne negativt, det är ju han som är chef. Hjördis har inte fräst eller morrat mot Bosse, Homer kommer nog aldrig att sluta morra.

Häromdagen sprang Bosse upp till katterna som han brukade och helt plötsligt hörde vi honom yla nåt hemskt och han kom rusande nerför trappen. Så fort han fick en godbit så viftade svansen igen och allt var glömt, vi gick ju upp för att se hur det stod till däruppe där kalabaliken skedde och då sprang han glatt med upp, helt utan rädsla. Så Bosse klarar nog tjuriga katter, han lär sig ju. Han är ju så smart ;)
Han blev inte heller riven utan han blev nog bara skrämd, kanske att han trängde in en katt eller själv blev trängd men rädd blev han.

Vi vet ju inte exakt vilken katt som sa ifrån och det spelar egentligen ingen roll. Katterna har rätt att säga ifrån men det är Homers reaktion som skrämmer mig. Det känns så fel att han ska gå omkring och vara rädd och på sin vakt, han måste gömma sig och kan inte leva som han gjorde. Han kommer inte ner längre utan han har spenderat flera veckor på övervåningen, i trygghet och i tråkighet. Inga fönster att se ut genom eller sina vanliga ställen att ligga på. Hade han varit en normal katt hade jag inte brytt mig, dom ordnar upp det sinsemellan, hunden och katten men han är inte normal. Och har aldrig varit.

Nu sitter jag och gråter för det känns så jävla sorgligt allt. Homer som mår dåligt och det känns som om vi förväntar oss mer av honom än vad han är kapabel till, och att vi nu utser oss till bödlar och avlivar honom för att han inte duger.
Jag känner mig så jävla hemsk.
Jag försöker tänka på att vi har gett honom tio fina kattår, han har levt ett gott liv, så gott han har kunnat med sin bakgrund och det hade kunnat gå så att han fick åtta veckor att leva för hans första föräldrar gillade honom inte. Och varför inte kastrera sin honkatt och slippa besväret? Jäkla idioter.

Samtidigt som jag är så jäkla glad över Bosse. Han är så fin och duktig och allt vi kunnat önska oss. Vi har t.o.m börjat prata om en hund till i framtiden. Bosse är så glad och kärleksfull, blir så himla lycklig när man kommer ut från toaletten och han uppträder precis som om man kommit tillbaka från en långresa. Precis som hundar är och som jag längtat efter.

En sak till som jag tänker på är att om Homer hade varit utekatt här hemma också så hade han varit borta nu. Han hade aldrig kommit tillbaka till det här och det gör mig så himla sorgsen. Självklart kan jag inte veta hur han skulle reagera om han varit utekatt men det känns så. Jag känner så i mitt hjärta.
Det känns så himla pissigt just nu. Jag hade hoppats att Hjördis skulle ha påverkat Homer till att lugna ner sig men det var för mycket begärt.

Nu ska jag gå och vila med honom, dörren är stängd så jag är själv med katterna och jag känner att jag vill gulla med honom trots att det gör så ont att göra det när jag vet vad jag funderar på. Om han bara visste...då skulle han bli ännu mer ledsen än vad han är just nu. Nu sitter han bredvid mig och väntar på att vi ska gå och lägga oss så han får smaka go´, han både stirrar och pratar dvs säger till att nu är det dags. Han kan klockan. Innan hunden så kom han ner vid tvåtiden på em och började följa mig i hasorna, och sen vid halv elva på kvällen, då började han förvänta sig att vi skulle gå upp och lägga oss, och följdaktligen få smaka go´..
Min ögonsten...
 Homer den förskräckligt rädde...


9 kommentarer:

  1. Åh.... förstår att det gör ont! Usch och fy när sådana jobbiga saker händer.

    SvaraRadera
  2. Åhhhh, jag vet inte vad jag ska skriva. Så sorglig. Har inga råd att ge och inga tröstande ord som kan lindra. STOR VARM KRAM

    SvaraRadera
  3. Sorgligt. Men ni vet nog vad som är rätt och ni har tagit fint hand om Homer. Kram

    SvaraRadera
  4. Det är inte lätt att behöva ta ett sånt beslut, men se det som så: ni har gett Homer tio fina år. Nu ser ni till att han får ett fint slut också. Tråkigt, men - som det verkar - nödvändigt. *kram*

    SvaraRadera
  5. Så himla tråkigt, kan verkligen förstå hur hemskt det känns. Tror ändå framtiden ser ljus ut, trots tråkiga beslut.
    Kramen ♥

    SvaraRadera
  6. Du har ett sorgligt litet helvete just nu min vän. Jag har gjort samma sak med en underbar katt, Maxis. Samtidigt som vi fick Guldlock fick Maxis diabetes. Hon ville bara kissa på varma ställen och valde då nästan alltid korgen där baby Guldlock låg och sov. Det gick ju inte. Jag tog ett sorgligt beslut då, och jag tänker på det ännu ibland, trots att det är 17 år sedan. Du har gjort vad du kan vännen, tänk så. Kram <3

    SvaraRadera
  7. ååååå förstår ditt rent ut sagt helvete du går igenom nu....men du har ju kommit fram till att det inte finns någon annan lösning. Tänk på alla fina år han haft!
    Styrkekramar i massor!

    SvaraRadera
  8. Jag förstår hur du har det.
    När vi fick vår dotter så vågade jag inte ha kvar våran mellanpudel. Hunden morrade åt vår dotter så jag bestämde mig för att ta bort hunden. Det var jättejobbigt men ett måste. Jag kan fortfarande känna av hur det kändes att ta det beslutet.
    Tillåt dig att sörja, saknaden blir mindre med tiden och du kan känna glädje över att få ha haft detta djur hos dig.
    Massor av kramar till dig.
    Margit(maxelonia)

    SvaraRadera