Jag är en kvinna som önskar ordning och reda omkring mig. Var sak har sin plats!
Varför har jag det inte så då???
Jag blir så himla trött på kaoset så ni kan inte ana. Less på mig själv och less på alla måsten som inte blir gjorda.
Idag ska jag ta hand om skrymslet under trappen. Banne mig.
Där har vi verktyg, kattmat, kattlådorna, hundmat, glödlampor, städattiraljer, diverse, lite mer diverse och en massa skräp. Jo, och pet-flaskor och glasflaskor som ska vandra vidare till återvinning.
Jag kan inte komma in till det innersta av skrymslet för att saker har rasat, jag har tryckt in saker under fisket som jag ska ta hand om s e n.
Nu är sen.
Vi har en tunna hundmat stående i köket för den ryms inte i sitt skrymsle. Svordomar måste uttryckas när jag ska hämta mer torrfoder åt kissekatten eller rensa kattlådorna.
Nu jäklar ska där bli ordning.
Jag ska dessutom tömma hyllorna så att Maken får någonstans att ställa sina verktyg som han ylar om (dom får tillbringa sin vinter utomhus, dåligt förvarade i div.bodor och som far illa).
Det ska bli spännande.
Mitt liv är spännande. Att leva som fiskarhustru och sjukpensionär är skojigt.
Att orken tryter känns utvecklande och som ett intressant och pikant drag i mitt händelserika liv.
Ska vi flytta så småningom så måste jag ju rensa ur mina röror. Varför inte börja nu?
Eller imorgon?
Nej, idag ska det ske. Ikväll kommer Maken hem med tåget efter att ha kört ner båten till Alnö och då ska han få se på annat. Dammsugare ska stå på sin plats och inte framme där man snubblar på den, katt och hundmat ska prydligt stå bredvid varandra och golvet ska skina av att ha blivit grundligt bonat.
Eller det är ju en plastmatta så jag kan skippa boningen men ni fattar poängen.
Hundar och katter hålles sig undan för här ska stordåd utföras!
Jag måste bara vila först....
onsdag 6 november 2013
fredag 1 november 2013
Bosse funderar...
Asså det här med fiske. Det är överreklamerat. Inte verkar det så glamouröst som alla säger.
Första veckan var jobbig. Då rände människorna ut och in så jag visste varken ut eller in jag heller. Än kom dom in och då blev jag jätteglad och var tvungen att hämta en sko eller så tappade jag skon i förtvivlan över att dom gick ut igen.
Första veckorna stod jag mest i hallfönstret och glodde efter dom, men till slut blev jag ju tlött och var tvungen att lägga mig ner. Nu är jag jättevan för jag är ju så himla tuff.
Det där med att gå i koppel går sisådär. Jag är fortfarande så ivrig och bryr mig inte så himla värst mycket i att dom lockar och drar mig tillbaka. Jag brister i repsekt... eller vad det hette. Jag är så himla mysig där jag ivrar mig fram längst där framme och drar oss fram.
Nu är jag snart 14 månader och har börjat återfå min matlust. Den har lyst med sin frånvaro och därför har jag magrat lite. Det bryr jag mig inte om för jag är så full av energi iaf så jag struntar i maten. Eller nu bryr jag mig om mat igen för jag är ju så himla vuxen.
Idag har min pappa åkt iväg med båten. Jag fick inte följa med utan får stanna hemma och ta hand om Hjördis. Hon är för himla mysig. Hon och jag är bästisar men vi talar inte samma språk än. Hon kutar som ett jehu och lockar mig till jakt och då jag nappar så skuttar hon två meter upp i luften och gömmer sig på onåbara ställen. Då gnäller jag ynkligt för att hon ska förstå vilket himla fusk det tilltaget var.
I sommar har jag varit ute i stugan och fått vara lös nästan jämt. Har bara smitit ett par gånger för tydligen har jag blivit helt döv. Jag hör inga rop alls utan jag blir mäkta förvånad när människorna stampar fram till mig där jag står och helt oskyldigt äter på ett ruttet laxkadaver. Så himla typiskt människor att hetsa upp sig för småsaker.
Jag har dock varit lös mest, och jag har odlat fram mitt andra intresse, att bada.
Pinnar och sånt som man kan gnaga/äta på kommer ju först men sen kommer baske mig att bada. Och dyka. Jag är så himla tuff att jag dyker som värsta delfinen.
Ibland så blev människorna inte så glada när min dövhet slog till precis när jag tog mig ett oplanerat dopp, så där precis innan vi skulle gå in, eller när vi skulle gå och sova. Då hörde jag tydligen inte nejropen utan jag badade på ändå.
Sen så är det himla kul att skaka av sig så nära någon människa jag kan!
Nu när vi bor hemma så gillar jag att kuta efter bollar. Jag är ju en retriever så jag retrievar bollar så fort jag kan. Jag kan springa jättefort, till och med fortare än vad en slunga kan slunga iväg en boll. Då måste jag springa tillbaka och hämta upp stackaren som dunsat ner på backen och ligger där och ser löjlig ut. Har jag tur får jag en korvbit när jag lämnat bollen i närheten av den som håller slungan.
Men det godaste som finns. Vet ni vad det är? Jo det är torkad sik. Gud så gott. Jag kan nästan göra vilka trix som helst om jag får en sik. Gå som en normal hund i koppel vet jag väl inte om jag ids pröva men allt annat, typ räcka vacker tass, som om jag har en ful tass, stirra i ögonen, inte ta förrän jag får eller sitta och fånga i luften.
Jag kan en massa trix för jag är ju så himla smart.
Hej från mig.
Min människa orkar inte skriva några inlägg för hon är så tlött efter fisket och utskurning av fiskberedningen som jag inte fått vara inne i förrän nu. Jag och min pappa arbetar ju där under vintern så då får jag följa med, annars får jag hålla mig undan.
Det är ju bara fiskar tycker jag!
Fast resultatet blir ju lite finare än fiskarna kanske.
Första veckan var jobbig. Då rände människorna ut och in så jag visste varken ut eller in jag heller. Än kom dom in och då blev jag jätteglad och var tvungen att hämta en sko eller så tappade jag skon i förtvivlan över att dom gick ut igen.
Första veckorna stod jag mest i hallfönstret och glodde efter dom, men till slut blev jag ju tlött och var tvungen att lägga mig ner. Nu är jag jättevan för jag är ju så himla tuff.
Det där med att gå i koppel går sisådär. Jag är fortfarande så ivrig och bryr mig inte så himla värst mycket i att dom lockar och drar mig tillbaka. Jag brister i repsekt... eller vad det hette. Jag är så himla mysig där jag ivrar mig fram längst där framme och drar oss fram.
Nu är jag snart 14 månader och har börjat återfå min matlust. Den har lyst med sin frånvaro och därför har jag magrat lite. Det bryr jag mig inte om för jag är så full av energi iaf så jag struntar i maten. Eller nu bryr jag mig om mat igen för jag är ju så himla vuxen.
Idag har min pappa åkt iväg med båten. Jag fick inte följa med utan får stanna hemma och ta hand om Hjördis. Hon är för himla mysig. Hon och jag är bästisar men vi talar inte samma språk än. Hon kutar som ett jehu och lockar mig till jakt och då jag nappar så skuttar hon två meter upp i luften och gömmer sig på onåbara ställen. Då gnäller jag ynkligt för att hon ska förstå vilket himla fusk det tilltaget var.
I sommar har jag varit ute i stugan och fått vara lös nästan jämt. Har bara smitit ett par gånger för tydligen har jag blivit helt döv. Jag hör inga rop alls utan jag blir mäkta förvånad när människorna stampar fram till mig där jag står och helt oskyldigt äter på ett ruttet laxkadaver. Så himla typiskt människor att hetsa upp sig för småsaker.
Jag har dock varit lös mest, och jag har odlat fram mitt andra intresse, att bada.
Pinnar och sånt som man kan gnaga/äta på kommer ju först men sen kommer baske mig att bada. Och dyka. Jag är så himla tuff att jag dyker som värsta delfinen.
Ibland så blev människorna inte så glada när min dövhet slog till precis när jag tog mig ett oplanerat dopp, så där precis innan vi skulle gå in, eller när vi skulle gå och sova. Då hörde jag tydligen inte nejropen utan jag badade på ändå.
Sen så är det himla kul att skaka av sig så nära någon människa jag kan!
Kolla hur jag dyker. Är jag inte för himla bra?
Här skakar jag av mig så jag blir nästan helt torr. Precis så torr att jag direkt måste ner igen och blöta ner mig.
När man badar så blir man nannig. Jag är för himla söt.
Hjördis är jättetuff. Hon hoppar upp på dasstaket som om det inte vore högt alls. Där sitter hon och pratar med oss som inte orkar hoppa så högt.
Så här hoppar hon upp. Klättrar som en igelkott i trädet. Eller en gnu, vad vet jag. Jag har bara sett fåglar i träd förr och dom flyger ju, dom klättrar ju inte.
Nu när vi bor hemma så gillar jag att kuta efter bollar. Jag är ju en retriever så jag retrievar bollar så fort jag kan. Jag kan springa jättefort, till och med fortare än vad en slunga kan slunga iväg en boll. Då måste jag springa tillbaka och hämta upp stackaren som dunsat ner på backen och ligger där och ser löjlig ut. Har jag tur får jag en korvbit när jag lämnat bollen i närheten av den som håller slungan.
Men det godaste som finns. Vet ni vad det är? Jo det är torkad sik. Gud så gott. Jag kan nästan göra vilka trix som helst om jag får en sik. Gå som en normal hund i koppel vet jag väl inte om jag ids pröva men allt annat, typ räcka vacker tass, som om jag har en ful tass, stirra i ögonen, inte ta förrän jag får eller sitta och fånga i luften.
Jag kan en massa trix för jag är ju så himla smart.
Hej från mig.
Min människa orkar inte skriva några inlägg för hon är så tlött efter fisket och utskurning av fiskberedningen som jag inte fått vara inne i förrän nu. Jag och min pappa arbetar ju där under vintern så då får jag följa med, annars får jag hålla mig undan.
onsdag 6 mars 2013
Gud vad jag växer / Bosse
Det är otroligt hur jag växer. Jag är nästan helt lik en golden nu. Vägde för två veckor sen 23,6 kg. Och idag fyller jag sex månader, otroligt vad tiden rinner iväg när man växer som jag gör.
Vad har jag gjort den senaste tiden? Frågan är väl vad jag inte gjort.
Jag har ätit upp en disktrasa, det har jag gjort. Det var kanske inte så välplanerat men den slank fint ner trots att det var en stor en. Efter att jag ätit vill jag gärna ha efterrätt men får aldrig nån.
Mina människor var oroliga även om dom aldrig var säkra på att jag mumsat i mig den. Jag fick sparris eftersom jag började kräkas upp maten och vips så kom trasan upp. Samt mask. Mina människor tyckte det var skitäckligt men inte jag. Jag är stentuff.
Det pillrades in ett piller i en korvbit men det struntade jag i, jag glufsade i mig korvbiten och vips så dog maskarna och kom ut via avgasröret.
Nu är jag maskfri och glad igen.
Sen har jag varit ute och rest. Ända till Sundsvall har jag varit. Åkt bil som en riktig karl. Inte har jag gnällt heller även om det var skittråkigt, fast Höga Kustenbron var fin.
Jag är ganska tuff, men att åka iväg så där till konstiga ställen var lite läskigt. Därför vägrade jag äta ordentligt. Jag åt bara lite och fnös åt resten.
Vi åkte tidigt på torsdagsmorgonen och skulle åka hem på lördag, men då skulle det bli oväder därnere på lördagen så vi åkte hals över huvud på fredag kväll. Vi åkte hela natten. Men då helt plötsligt var vi hemma igen, kl.02 kom vi hem och då blev jag så jäkla glad när jag fick träffa Hjördis att jag helt omotiverat blev jättehungrig och åt en rejäl portion. Sen blev jag tlött. Jättetlött.
Det är svårt att koppla av på konstiga ställen men hemma går det bra.
Jag ska snart börja i skolan. Ska gå valpkurs och lära mig veta hut. Det vet jag inte än så det ska bli spännande att lära sig vad hut är.
Jag har ett fel och ett fel endast, och det är att gå i koppel fint. Det går jättebra när jag inte ser nåt spännande som andra hundar, människor, kvistar, löv eller snöklumpar som är lite gula. Jag är jättestark och drar som en riktig ardenner men med en korvbit så går jag jättebra. Problemet börjar när jag ser nåt spännande eller om korvbitarna är slut eller i kylskåpet.
Nu har min människohona börjat använda en käpp på mig. Det går ganska bra. Käppen är hennes förlängda märg eller nått och jag får inte gå förbi käppen. Det gör jag sällan fast jag vill hela tiden. Hon säger fot och så vips är käppen där och stör min framfart. När vi gått ett tag så får jag jättemassor med beröm och då blir jag så glad och stolt att jag störtar fram och springer förbi käppen. Då blir det Nej, och Sitt och så börjar vi om igen.
Jag har ju lovat att lära mig så det ska jag göra också.
...Eventually...
Förresten det där med disktrasan. Eftersom jag började den karriären med en barnstrumpa så funderade jag på att ha en tävling där vinnaren skulle få strumpan då den kom ut, men min människohona var inte särskilt intresserad av att tvätta den även om den kom upp samma väg som den for ner. Sen en vecka senare var det dags igen, då kräktes jag upp en barnsocka till och tänk vad kul det hade varit att lotta ut ett helt par sockar. Även om dom inte såg likadana ut. Men då var ju första sockan slängd så den vägen till glädje var ju stängd.
Nu har jag inte ätit mer sockar eller disktrasor. Disktrasan hänger numera över en plastblomma i köket, där torkar den utan att jag kan få tag i den. Sen får jag inte åka till ställen där dom har saker på golven, tydligen för att jag inte kan hantera lockelser, vad det nu betyder.
Snart ska jag åka på kollo. Mina människor ska till Göteborg och då får jag inte följa med utan får vara på ett hundpensionat. Det ska bli spännande. Jag ska inte gråta alls. Jag är stentuff.
Jag har en kompis till, förutom Abbe och hon heter Momo. Hon är jättesvart och kul. Vi busar jättemycket och ingen vinner. Jo, hon ibland kanske men snart är jag ikapp och jag är ju jättetuff..
Vad har jag gjort den senaste tiden? Frågan är väl vad jag inte gjort.
Jag har ätit upp en disktrasa, det har jag gjort. Det var kanske inte så välplanerat men den slank fint ner trots att det var en stor en. Efter att jag ätit vill jag gärna ha efterrätt men får aldrig nån.
Mina människor var oroliga även om dom aldrig var säkra på att jag mumsat i mig den. Jag fick sparris eftersom jag började kräkas upp maten och vips så kom trasan upp. Samt mask. Mina människor tyckte det var skitäckligt men inte jag. Jag är stentuff.
Det pillrades in ett piller i en korvbit men det struntade jag i, jag glufsade i mig korvbiten och vips så dog maskarna och kom ut via avgasröret.
Nu är jag maskfri och glad igen.
Sen har jag varit ute och rest. Ända till Sundsvall har jag varit. Åkt bil som en riktig karl. Inte har jag gnällt heller även om det var skittråkigt, fast Höga Kustenbron var fin.
Jag är ganska tuff, men att åka iväg så där till konstiga ställen var lite läskigt. Därför vägrade jag äta ordentligt. Jag åt bara lite och fnös åt resten.
Vi åkte tidigt på torsdagsmorgonen och skulle åka hem på lördag, men då skulle det bli oväder därnere på lördagen så vi åkte hals över huvud på fredag kväll. Vi åkte hela natten. Men då helt plötsligt var vi hemma igen, kl.02 kom vi hem och då blev jag så jäkla glad när jag fick träffa Hjördis att jag helt omotiverat blev jättehungrig och åt en rejäl portion. Sen blev jag tlött. Jättetlött.
Det är svårt att koppla av på konstiga ställen men hemma går det bra.
Jag ska snart börja i skolan. Ska gå valpkurs och lära mig veta hut. Det vet jag inte än så det ska bli spännande att lära sig vad hut är.
Jag har ett fel och ett fel endast, och det är att gå i koppel fint. Det går jättebra när jag inte ser nåt spännande som andra hundar, människor, kvistar, löv eller snöklumpar som är lite gula. Jag är jättestark och drar som en riktig ardenner men med en korvbit så går jag jättebra. Problemet börjar när jag ser nåt spännande eller om korvbitarna är slut eller i kylskåpet.
Nu har min människohona börjat använda en käpp på mig. Det går ganska bra. Käppen är hennes förlängda märg eller nått och jag får inte gå förbi käppen. Det gör jag sällan fast jag vill hela tiden. Hon säger fot och så vips är käppen där och stör min framfart. När vi gått ett tag så får jag jättemassor med beröm och då blir jag så glad och stolt att jag störtar fram och springer förbi käppen. Då blir det Nej, och Sitt och så börjar vi om igen.
Jag har ju lovat att lära mig så det ska jag göra också.
...Eventually...
Förresten det där med disktrasan. Eftersom jag började den karriären med en barnstrumpa så funderade jag på att ha en tävling där vinnaren skulle få strumpan då den kom ut, men min människohona var inte särskilt intresserad av att tvätta den även om den kom upp samma väg som den for ner. Sen en vecka senare var det dags igen, då kräktes jag upp en barnsocka till och tänk vad kul det hade varit att lotta ut ett helt par sockar. Även om dom inte såg likadana ut. Men då var ju första sockan slängd så den vägen till glädje var ju stängd.
Nu har jag inte ätit mer sockar eller disktrasor. Disktrasan hänger numera över en plastblomma i köket, där torkar den utan att jag kan få tag i den. Sen får jag inte åka till ställen där dom har saker på golven, tydligen för att jag inte kan hantera lockelser, vad det nu betyder.
Snart ska jag åka på kollo. Mina människor ska till Göteborg och då får jag inte följa med utan får vara på ett hundpensionat. Det ska bli spännande. Jag ska inte gråta alls. Jag är stentuff.
Jag har en kompis till, förutom Abbe och hon heter Momo. Hon är jättesvart och kul. Vi busar jättemycket och ingen vinner. Jo, hon ibland kanske men snart är jag ikapp och jag är ju jättetuff..
Momo är jättesvart och rolig.
Här är Momo och jag när vi dansar tryckare.
Här är jag jättehögt uppe för jag är inte höjdrädd alls. Utan stentuff.
Jag har praktiskt nog en jättelång tunga.
Kolla in fanan som är i startskedet.
Otroligt att jag börjar se ut som en riktig Golden. Med fana och allt.
Ja, det var väl allt i nuläget. Nästa vecka ska jag ju på kollo och jag hör av mig när jag kommer hem, jag har säkert jättemassor att berätta om, säkert har det gått superbra för jag är ju så himla tuff!
/Bosse
måndag 4 mars 2013
yippii, jag är miljonär!!!
Eller kanske inte.
Fick ett mail för ett tag sen. Detta...
Ett brev på perfekt svenska *hrm* och av en man som blir rörd av sin inspiration. Det blir jag också ibland men inte i detta sammanhang...
Vi har samma efternamn, undrar om det är Syr denna man heter i efternamn, då det var till min ulrikasyrmail som fick mailet?
Fick ett mail för ett tag sen. Detta...
Ett brev på perfekt svenska *hrm* och av en man som blir rörd av sin inspiration. Det blir jag också ibland men inte i detta sammanhang...
Vi har samma efternamn, undrar om det är Syr denna man heter i efternamn, då det var till min ulrikasyrmail som fick mailet?
Hallå Jag gör denna kontakt tror vi kommer att vara stöd till varandra i att utveckla en långvarig hjärtlig affärsrelation. Jag blir rörd av min inspiration att lita på din uppriktighet och förmåga. Den 27 augusti 2007 dog en förtrogen till mig i en bilolycka längs Manchester Express Road. Tyvärr alla passagerare i fordonet mist livet. Min avlidne vän hade ingen fru och barn före sin död. Jag frågade för att findout sina Utökade släktingar, ingen person.
.
För tre veckor sedan såg jag ett brev från en Cash valv serviceföretag förklara det planerar att konfiskera eller avbryta kontot av min avlidne vän (Värde US $ 15,5 miljoner) Om jag producerar inte en arvtagare till min sena vän. På grundval av detta och det faktum att du har samma efternamn som honom, gör jag denna kontakt för att fråga din uppriktiga samarbetet. Tillsammans kommer vi att undvika att förverkande av kontot och göra anspråk på fonderna.
.
Jag söker ditt medgivande att stå som arvtagare till den avlidne. Av den anledningen har jag anställt en advokat som kan få nödvändiga juridiska dokument för att backa upp påståenden, och han försäkrar mig sin professionellt stöd. Jag behöver ert samarbete för att lyckas denna transaktion.
.
Jag garanterar att det kommer att ske med legitim ordning. uppriktigt,
.
.Walter Volt 108 Manchester Road, Chorlton cum Hardy Manchester Lancashire M21 9TX England Direct Phone: 0044 740 451 2840
onsdag 30 januari 2013
Bosses CV eller personliga brev...
Mitt namn är Bosse och jag är på stormsteg på väg mot min 5-månadersdag.
Jag är en Golden Retriever som nu väger 20,5 friska kilon och är rätt hög om jag får säga det själv.
Min huvudsakliga uppgift i hushållet är nog att producera avföring. Ibland lyckas jag prestera 5 högar på en dag vilket mina människor verka tycka är en fantastisk bedrift.
Jag är rumsren, förutom när människorna inte ser mina tecken och jag blir tvungen att pinka på golvet vilket händer ungefär var tredje vecka och det är ju ett bra resultat tycker jag.
Jag har en finfin bästa kompis. Han heter Abbe och är jättetuff. Han är ett helt år och kan lyfta på benet när han pinkar, det kan inte jag. Jag kan dosera mitt pink så till vida att jag kan pinka upp till tre gånger på samma sväng, men lyfta benet kan jag inte.
Sen kan han jucka, Abbe. Han juckar järnet mest hela tiden. Det var imponerande. Han sägs ha en massa hormoner rusande men jag såg inga. Tydligen kommer jag dit så småningom men ännu så är jag mer intresserad av kvistar och pinnar.
Så här ser Abbe ut. Han är en Springer Spaniel han.
Jag är en Golden Retriever som nu väger 20,5 friska kilon och är rätt hög om jag får säga det själv.
Min huvudsakliga uppgift i hushållet är nog att producera avföring. Ibland lyckas jag prestera 5 högar på en dag vilket mina människor verka tycka är en fantastisk bedrift.
Jag är rumsren, förutom när människorna inte ser mina tecken och jag blir tvungen att pinka på golvet vilket händer ungefär var tredje vecka och det är ju ett bra resultat tycker jag.
Jag har en finfin bästa kompis. Han heter Abbe och är jättetuff. Han är ett helt år och kan lyfta på benet när han pinkar, det kan inte jag. Jag kan dosera mitt pink så till vida att jag kan pinka upp till tre gånger på samma sväng, men lyfta benet kan jag inte.
Sen kan han jucka, Abbe. Han juckar järnet mest hela tiden. Det var imponerande. Han sägs ha en massa hormoner rusande men jag såg inga. Tydligen kommer jag dit så småningom men ännu så är jag mer intresserad av kvistar och pinnar.
Så här ser Abbe ut. Han är en Springer Spaniel han.
Abbe kan springa utan att vidröra marken. Det är duktigt det!
Nu har jag tre kompisar förutom mina brorsor som jag träffar på skolan (kennelklubbens öppet husträffar) och det är Momo, Becky och Abbe. Det är många kompisar det. Sån tur har jag.
Igår var vi till Abbe hela eftermiddagen. Jag och Abbe sprang så vi blev helt utmattade, Abbe juckade så fort han fick chansen och jag försökte slita mig loss. När jag blir större ska jag också jucka, då kan vi ju jucka samtidigt eller turas om..
Jag och Abbe är nu lika stora och vi är lika snälla och snygga. Snart kommer jag dock att växa om honom och då jäklar ska han få se på rackarn, jag kommer att kuta fortare så att han får bli kvar och gnälla av avund, som jag får göra nu när han är så snabb.
Mina människor fick smörgåstårta och glasstårta och var nöjda värre. Jag fick ingenting jag. Förutom buset förstås. Det var jättekul.
Här får ni se några bilder på två snygga killar..
Här springer vi jättejättefort. Målet var att springa så fort att inga ben var i marken och att ingen tunga eller öra fick vara på sin rätta plats. Det gick ganska bra fast Abbe var ju tvungen att ha ena benet i marken som ni ser... jag med fast jag är ju så liten att jag måste..
Vi är lika stora och har var sina två öron som nästan får oss att lyfta..
Här ser ni magnifika öron som luftas..
Här har jag hittat en finfin pinne. Abbe tog just en paus från juckandet och kollade in min fina pinne..
Ser ni hur kul vi har?
Jag är snudd på perfekt som valp. Inga ofog förutom att jag stod på vardagsrumsbordet och åt från en semla förra veckan men det är ju en baggis, gott var det förresten.
Sen brukar jag apportera saker som dom inte alltid tycker att jag ska apportera men det är ju svårt att veta vad man får ta när man inte hunnit leva så länge.
Knivar brukar dom inte gilla. Har hänt tre gånger att jag plockat knivar från diskbänken och travat iväg med dom, jag håller försiktigt i skaftet och bär dom till bättre ställen, hundbädden t.ex. Pappa har sagt att jag inte får ha knivar förrän jag lärt mig hantera dom. Undrar när det blir.
Sen har jag en hobby till. Det är att sno disktrasan efter kvällsmålet. Det är skitkul. Jag ställer mig bara på bakbenen och plockar ner den, sen suger jag lite på den tills dom upptäcker att jag hämtat ner den. Dom får skylla sig själva när dom glömmer hur stor jag blivit.
Nästa hobby är att snacka med kissemissen. Hjördis är så jäkla snabb att jag verkligen får bjuda till om jag ska få fatt i henne. Det går aldrig för hon slinker ur mitt grepp så lätt. Hon blir aldrig arg utan jag får tvätta hennes öron när jag vill. Sen står hon och retas hela tiden, hon pratar och ber mig hoppa upp till henne men när jag gör det så går hon undan. Himla retsticka..
Jag är vansinnigt lydig. Går i koppel som en vuxen hund. Som en vuxen hund som inte kan gå i koppel alltså. Jag gillar nämligen att gå fortare än människorna så dom är rätt jobbiga att släpa på. När jag blir stor har jag dock lovat att gå fint..
Sen kan jag sitta på befallning. Och utan att dom ber mig också, jag är rätt självgående om jag får säga det själv. Jag väntar på varsågod innan jag slukar maten, och samma innan jag går ut genom dörren.
Sen kan jag hugga korvbitar ur händer. Det går jättelätt. Dom får skylla sig själv om dom inte drar undan fingrarna eller talar om för mig att jag ska ta det lugnt.
Korv är gott. Jag gör vad som helst för korvbitar. Jag kan räcka vackertass, sitta, intetagodisfrånknäförränjagfårtillåtelse, komma på hitbefallning (om jag inte har annat viktigare för mig) och gå fint i koppel (om jag inte vill något annat än dom)..
Det är mycket jag kan måste jag säga, när jag nu läser mitt CV så ser jag ju att jag är ganska fenomenal på det mesta men jag ser faktiskt fram emot att lära mig mer, inte bara hyfs som människorna säger utan mer fina saker också.
Får jag bara korv kommer jag att gå långt känner jag.. Hur långt ska jag meddela när jag nått dit..
/Bosse
lördag 19 januari 2013
Årets nittonde dag.. Tiddelipom!
Jag känner att jag är enormt flitig som bloggare. Vad gör jag då om dagarna? Ja, inte fan vet jag. Dagarna bara går och jag med dom. Som tur är har vi en soffpotatis till hund. Han sover hela nätterna, vi rastar honom tidigt kring 5-tiden och sen fortsätter vi sova, i soffan. Halva förmiddagen nästan. Åtminstone är jag seg som tusan.
Nu har jag börjat filura på att ta upp lite hobbybetonade aktiviteter. Jag har köpt två broderier på nätet och fått det ena, det andra lyser med sin frånvaro, och tyvärr verkar det inte heller komma trots upprepade påtryckningar från min sida *jäklaskitföretag*
Förra veckan gick vi ut till stugan. Det var jäkligt kallt, blåste men var soligt.
Bosse tyckte det var kul. Första gången till stugan tyckte han var spektakulärt.
(Ja, snön ser blå ut men jag orkar inte ändra det.taget med min lilla lilla kamera.)
Det var lite vintrigt, lite väl långt till våren kändes det som.
Förra veckan var vi också till uppfödarna och där fick han träffa två av sina bröder. Dom hade jättejättekul, så Bosse sov sen resten av kvällen. Han fick även träffa sin ömma moder samt sin 14-årige "moffa"..
Idag var vi ute på en promenad på isen, jag och Bosse. Här lyssnar han på dom stora grabbarna. Jakthundar som skällde i sina hundgårdar.
(ja, ja, jätteblått igen, men som sagt från samma promenad som de första bilderna)
Solnedgång a la januari nådens år 2013.
(nu slutar ni tjata om det blåa, jag vet att det ser blått ut..)
-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-
Här kommer några bilder från dagens promenad på isen utanför stugan.. Mindre blå snö här kan man upptäcka när man är på det humöret.
Här kan man tro att Bosse har rabies alternativt bara är jättejättearg.
Det är han inte. Han är glad!
På väg mot korv!
Korv är himlens manna för en jycke tycker Bosse. Vi funderar på om vi måste träna in ett nödord (då han absolut måste komma, då han smitit t.ex) och då får det i så fall bli KORV!
Här fotade vi igår kväll. Vi har magnifika träd just nu, massa frost som gör dom riktigt vackra. Vi har fototräning med nya kameran, då jag tränas av Maken. Inte så skarpt kanske men ni fattar skönheten ändå, ni är ju så klyftiga!
måndag 31 december 2012
Årets sista dag, tiddelipom!
Årets sista dag. Orkar inte se tillbaka på 2012 och summera året i två rader, får bli någon annan dag men ett visst mått av elände har året innehållit fast det har avslutats i en bättre känsla, hoppas på ett kanonår 2012.
Här i vårt hem råder nu en nybadad känsla. Bosse har fått en Golden Shower och luktar gott, godare än vad goldenshowers vanligen luktar (om jag får förmoda fritt då jag aldrig har känt behovet av att pröva en, urk) och han är lite fluffig och luktar gott, lite godare än vanlig blöt hund.
Hjördis gillar Bosse helskarpt numera. När vi badade Bosse och jag så krafsade hon som en galning på dörren och ville komma in. Där Bosse är vill hon vara. Närkontakt sker dagligen och inga fräs längre, det lär väl komma någon gång men då förtjänar han det nog.
Hjördis har aldrig varit nere så mycket som nu, vill vara en del av flocken vill hon ju, katthund som hon är.
Hoppas Ni alla får en härlig nyårsafton, vare sig ni ska fira i lugn och ro, inte fira alls eller partaja. Hoppas på ett år med lite smällare men eftersom det är varmt så lär det smälla på ordentligt. Vi får se hur Bosse tar det, hoppas han är cool fast jag tror inte det. Tyvärr.
Bosse nyårsafton 2012
Nybadad och redo att möta det nya året.
Han är jättespänd på vad 2013 ska innehålla.
Och sen är han spänd på hur alla jäkla raketer och smällare låter...
Här springer Bosse. Inte taget idag för idag är det 0 st grader, varken varma eller kalla och det regnar.
Bosse kan springa fort.
Bosse är också en fena på att spåra upp barr, löv och små kvistar. Har ni borta någon kvist eller något granbarr ni vill ha tillbaka, Ring så Spårar vi!!
Ha ett Gott Nytt År alla!
lördag 15 december 2012
Jahaja
Det känns tomt efter Homer. Det var den värsta upplevelsen vad gäller avlivning av en katt jag varit med om. Gud så hemskt jobbigt. Han var så himla älskad och det känns skönt att han fick gå vidare, kanske till Allis, vad vet jag.
Hemma är det nu en annan stämning. Ingen rädsla faktiskt utan nyfikenhet och busvillighet. Hjördis bjuder upp till dans med Bosse men hon törs inte riktigt gå hela vägen. Hon pratar till honom och nosar på honom, han blir då lätt väldigt till sig så då drar hon sig tillbaka.
Bägge ligger i sängen (host) med oss, på var sin sida om mina ben. Hela natten.
Hjördis söker upp oss hela tiden, så mycket har hon inte varit nere sen kattungetiden. När inte Homer finns att ägna tid med så vill hon vara med oss andra tre. Och då är Bosse väldans intressant, hon ligger och bevakar varje rörelse han gör. Hon är mäkta förvånad över hans klumpighet och krumsprång där hon galant svingar sig upp i klätterställningen.
Mina sötepötingar...
Här kommer några bilder på undervalpen Bosse. Inte riktigt lika suddiga som dom första men fan vad svårt det är att fota honom.
Hemma är det nu en annan stämning. Ingen rädsla faktiskt utan nyfikenhet och busvillighet. Hjördis bjuder upp till dans med Bosse men hon törs inte riktigt gå hela vägen. Hon pratar till honom och nosar på honom, han blir då lätt väldigt till sig så då drar hon sig tillbaka.
Bägge ligger i sängen (host) med oss, på var sin sida om mina ben. Hela natten.
Hjördis söker upp oss hela tiden, så mycket har hon inte varit nere sen kattungetiden. När inte Homer finns att ägna tid med så vill hon vara med oss andra tre. Och då är Bosse väldans intressant, hon ligger och bevakar varje rörelse han gör. Hon är mäkta förvånad över hans klumpighet och krumsprång där hon galant svingar sig upp i klätterställningen.
Mina sötepötingar...
Här kommer några bilder på undervalpen Bosse. Inte riktigt lika suddiga som dom första men fan vad svårt det är att fota honom.
Bosse Gräv- och Gräshunden. Hittar minsta strå i djupsnön!
Han kan vara stilla också. Faktiskt.
Här med polaren Becky.
Som var i löpen kan jag tillägga och Bosse var intresserad. Dom busade så att vi var tvungna att koppla Bosse, det tog en kvart innan han slutade flämta. Det tar på krafterna att uppvakta kvinnor.
Inte för att det var vidare svårt, Becky var en riktig slampa som villigt bjöd ut sig!
Här är han pömsig. Det är bus, bus, mat och pömsighet.
måndag 10 december 2012
15.45
Beslutet är taget. Tid för avlivning har vi fått, så 15.45 idag får älskade Homer somna in.
Tack för alla fina och värmande kommentarer, det känns i hjärtat det också.
Homer och Hjördis har sovit kloss mot mig hela natten. Jag har sovit själv med dom så att dom får en lugn tid så här före eländet (kanske mest för min skull om jag ska vara ärlig).
Homer är så himla go och det gör det hela än värre. På ett sätt hade det känts bättre om han låg och skakade under sängen. Nej, ensam med mig går det bra, då är det onda på avstånd och då är han kelen och mysig.
Gud vad hemsk jag känner mig. Jag fasar för ögonblicket då vi ska iväg på vår sista resa Homer och jag.
Jag önskar det vore över. Tårarna är konstigt nog inte slut fast dom borde vara det som jag grinar..
Sen blir det dock lite intressant att se hur Hjördis reagerar, tidigare när vi fått avliva en katt har ju den andra blivit helt ensam och tröstlös. Nu har vi ju Bosse som är intressant. Hon kommer ju att sakna sin andra halva förstås men hon blir ju liksom inte helt ensam, kanske hon söker sig mer till oss andra när hon blir ensam. Vi får helt enkelt se.
Vi får ägna tid speciellt åt henne, med laserpekare och fingerormar i sängen. Ensamtid utan störande men ändå intressanta objekt som Bossar etc...
Vi håller ju igen på matintagen men idag ska vi unna oss lite saffransbröd och hembakade pepparkakor som är ordentligt kryddade och som smälter i munnen. Lite gladmat behövs en dag som denna.
Det blir en hemsk dag.
Fyfanfyfanfyfan!!
Tack för alla fina och värmande kommentarer, det känns i hjärtat det också.
Homer och Hjördis har sovit kloss mot mig hela natten. Jag har sovit själv med dom så att dom får en lugn tid så här före eländet (kanske mest för min skull om jag ska vara ärlig).
Homer är så himla go och det gör det hela än värre. På ett sätt hade det känts bättre om han låg och skakade under sängen. Nej, ensam med mig går det bra, då är det onda på avstånd och då är han kelen och mysig.
Gud vad hemsk jag känner mig. Jag fasar för ögonblicket då vi ska iväg på vår sista resa Homer och jag.
Jag önskar det vore över. Tårarna är konstigt nog inte slut fast dom borde vara det som jag grinar..
Sen blir det dock lite intressant att se hur Hjördis reagerar, tidigare när vi fått avliva en katt har ju den andra blivit helt ensam och tröstlös. Nu har vi ju Bosse som är intressant. Hon kommer ju att sakna sin andra halva förstås men hon blir ju liksom inte helt ensam, kanske hon söker sig mer till oss andra när hon blir ensam. Vi får helt enkelt se.
Vi får ägna tid speciellt åt henne, med laserpekare och fingerormar i sängen. Ensamtid utan störande men ändå intressanta objekt som Bossar etc...
Vi håller ju igen på matintagen men idag ska vi unna oss lite saffransbröd och hembakade pepparkakor som är ordentligt kryddade och som smälter i munnen. Lite gladmat behövs en dag som denna.
Det blir en hemsk dag.
Fyfanfyfanfyfan!!
söndag 9 december 2012
Jag är så jäkla ledsen....
Varning för ett långt och sorgligt inlägg...
Det går inte så bra med Bosse och katterna, eller med Homer egentligen. Anledningen till att vi inte skaffat hund tidigare är egentligen Homer. Hjördis är nyfiken, glad och social så hon klarar mer än vad Homer gör.
För några dagar sen hade vi ett intermezzo som fick oss att inse fakta. Homer kommer nog inte att klara denna omställning, hans cirklar är rubbade så totalt att han nog inte hämtar sig.
Vi funderar därför på att avliva honom. Det gör så jäkla ont.
Homers bakgrund är nog rätt sorglig. Hade vi haft mer vett än hjärta hade vi inte tagit honom alls. Men hjärtat väger in andra saker och vi tog honom till våra hjärtan. Något är fel med honom, det insåg vi första dagen. Han tydde sig inte till någon av oss. Han ville helst vara själv. Det tog åtta månader innan han kom självmant till mig, och då hade jag tvingat mig på honom i åtta månader, tagit honom i mitt knä framför datorn, smekt honom konstant medan jag höll honom fast och till slut somnade han till. Och till slut kom han frivilligt. Till mig endast.
Till Makens stora sorg så har Homer aldrig riktigt accepterat honom, jo, han har nog accepterat honom men på en rätt låg nivå. Maken är chef över go´burken (med vanligt torrfoder som används som godis) som står i vardagsrummet så Homer kommer och tigger med jämna mellanrum. Det är ungefär på den nivån. Varje försök till kel har varit med hjälp av tvång och Homer har vridit på sig som en mask för att få slippa. Han vrider sig hos mig också men han kommer självmant varje dag.
Hans första hem var nog inte så bra. Det första vi tänkte på var att det stank kattpiss där, till den graden att jag tänkte att det kanske sätter sig i kläderna. Hade vi inte kommit och hämtat honom precis den dagen så hade dom avlivat honom. Dom var less.
Homer var rädd för en massa saker redan från dag 1. När man gick med skor i närheten av honom, män, närhet, ljud etc. Han var paniskt rädd för att bli buren och det är han ännu.
Jag har många gånger undrat om dom tappat/slängt/sparkat honom eftersom dom verkade så jävla skruvade själva.
Nåja. Nu funderar vi på om hans tio år med oss börjar ta slut. Han mår inte bra. Och han är min ögonsten. Just pga att han inte är så lätt att älska så älskar jag honom desto mer. Han tyr sig ju till mig. Han är så kelen och go, när jag vilar ligger han kloss på mig och spinner. Därför gör det så ont att se honom nu, han är skygg och rädd. Jag börjar förstå att han kommer aldrig att tina upp med Bosse, på tio år har han inte tinat upp med Maken ens.
Det känns som om vi inte vill tvinga oss på honom mer. Det är vi som har valt att skaffa hund och då får vi också ta konsekvenserna när det inte gick som vi önskade. Vi har så himla länge längtat efter en hund men tänkt på katterna i första hand. Men det har också känts som om vi inte vill vänta tio år till, tills Homer dör en naturlig död utan vi ville pröva först. Det kunde ju ha gått bra.
Hjördis är ju så himla nyfiken på Bosse, hon har t.o.m legat på min ena sida och haft Bosse på den andra två nätter i rad (jo, Bosse får ligga i sängen ;)) och hon har gått fram och nosat på honom. Henne oroar vi oss inte för, förutom om Homer hinner påverka henne negativt, det är ju han som är chef. Hjördis har inte fräst eller morrat mot Bosse, Homer kommer nog aldrig att sluta morra.
Häromdagen sprang Bosse upp till katterna som han brukade och helt plötsligt hörde vi honom yla nåt hemskt och han kom rusande nerför trappen. Så fort han fick en godbit så viftade svansen igen och allt var glömt, vi gick ju upp för att se hur det stod till däruppe där kalabaliken skedde och då sprang han glatt med upp, helt utan rädsla. Så Bosse klarar nog tjuriga katter, han lär sig ju. Han är ju så smart ;)
Han blev inte heller riven utan han blev nog bara skrämd, kanske att han trängde in en katt eller själv blev trängd men rädd blev han.
Vi vet ju inte exakt vilken katt som sa ifrån och det spelar egentligen ingen roll. Katterna har rätt att säga ifrån men det är Homers reaktion som skrämmer mig. Det känns så fel att han ska gå omkring och vara rädd och på sin vakt, han måste gömma sig och kan inte leva som han gjorde. Han kommer inte ner längre utan han har spenderat flera veckor på övervåningen, i trygghet och i tråkighet. Inga fönster att se ut genom eller sina vanliga ställen att ligga på. Hade han varit en normal katt hade jag inte brytt mig, dom ordnar upp det sinsemellan, hunden och katten men han är inte normal. Och har aldrig varit.
Nu sitter jag och gråter för det känns så jävla sorgligt allt. Homer som mår dåligt och det känns som om vi förväntar oss mer av honom än vad han är kapabel till, och att vi nu utser oss till bödlar och avlivar honom för att han inte duger.
Jag känner mig så jävla hemsk.
Jag försöker tänka på att vi har gett honom tio fina kattår, han har levt ett gott liv, så gott han har kunnat med sin bakgrund och det hade kunnat gå så att han fick åtta veckor att leva för hans första föräldrar gillade honom inte. Och varför inte kastrera sin honkatt och slippa besväret? Jäkla idioter.
Samtidigt som jag är så jäkla glad över Bosse. Han är så fin och duktig och allt vi kunnat önska oss. Vi har t.o.m börjat prata om en hund till i framtiden. Bosse är så glad och kärleksfull, blir så himla lycklig när man kommer ut från toaletten och han uppträder precis som om man kommit tillbaka från en långresa. Precis som hundar är och som jag längtat efter.
En sak till som jag tänker på är att om Homer hade varit utekatt här hemma också så hade han varit borta nu. Han hade aldrig kommit tillbaka till det här och det gör mig så himla sorgsen. Självklart kan jag inte veta hur han skulle reagera om han varit utekatt men det känns så. Jag känner så i mitt hjärta.
Det känns så himla pissigt just nu. Jag hade hoppats att Hjördis skulle ha påverkat Homer till att lugna ner sig men det var för mycket begärt.
Nu ska jag gå och vila med honom, dörren är stängd så jag är själv med katterna och jag känner att jag vill gulla med honom trots att det gör så ont att göra det när jag vet vad jag funderar på. Om han bara visste...då skulle han bli ännu mer ledsen än vad han är just nu. Nu sitter han bredvid mig och väntar på att vi ska gå och lägga oss så han får smaka go´, han både stirrar och pratar dvs säger till att nu är det dags. Han kan klockan. Innan hunden så kom han ner vid tvåtiden på em och började följa mig i hasorna, och sen vid halv elva på kvällen, då började han förvänta sig att vi skulle gå upp och lägga oss, och följdaktligen få smaka go´..
Det går inte så bra med Bosse och katterna, eller med Homer egentligen. Anledningen till att vi inte skaffat hund tidigare är egentligen Homer. Hjördis är nyfiken, glad och social så hon klarar mer än vad Homer gör.
För några dagar sen hade vi ett intermezzo som fick oss att inse fakta. Homer kommer nog inte att klara denna omställning, hans cirklar är rubbade så totalt att han nog inte hämtar sig.
Vi funderar därför på att avliva honom. Det gör så jäkla ont.
Homers bakgrund är nog rätt sorglig. Hade vi haft mer vett än hjärta hade vi inte tagit honom alls. Men hjärtat väger in andra saker och vi tog honom till våra hjärtan. Något är fel med honom, det insåg vi första dagen. Han tydde sig inte till någon av oss. Han ville helst vara själv. Det tog åtta månader innan han kom självmant till mig, och då hade jag tvingat mig på honom i åtta månader, tagit honom i mitt knä framför datorn, smekt honom konstant medan jag höll honom fast och till slut somnade han till. Och till slut kom han frivilligt. Till mig endast.
Till Makens stora sorg så har Homer aldrig riktigt accepterat honom, jo, han har nog accepterat honom men på en rätt låg nivå. Maken är chef över go´burken (med vanligt torrfoder som används som godis) som står i vardagsrummet så Homer kommer och tigger med jämna mellanrum. Det är ungefär på den nivån. Varje försök till kel har varit med hjälp av tvång och Homer har vridit på sig som en mask för att få slippa. Han vrider sig hos mig också men han kommer självmant varje dag.
Hans första hem var nog inte så bra. Det första vi tänkte på var att det stank kattpiss där, till den graden att jag tänkte att det kanske sätter sig i kläderna. Hade vi inte kommit och hämtat honom precis den dagen så hade dom avlivat honom. Dom var less.
Homer var rädd för en massa saker redan från dag 1. När man gick med skor i närheten av honom, män, närhet, ljud etc. Han var paniskt rädd för att bli buren och det är han ännu.
Jag har många gånger undrat om dom tappat/slängt/sparkat honom eftersom dom verkade så jävla skruvade själva.
Nåja. Nu funderar vi på om hans tio år med oss börjar ta slut. Han mår inte bra. Och han är min ögonsten. Just pga att han inte är så lätt att älska så älskar jag honom desto mer. Han tyr sig ju till mig. Han är så kelen och go, när jag vilar ligger han kloss på mig och spinner. Därför gör det så ont att se honom nu, han är skygg och rädd. Jag börjar förstå att han kommer aldrig att tina upp med Bosse, på tio år har han inte tinat upp med Maken ens.
Det känns som om vi inte vill tvinga oss på honom mer. Det är vi som har valt att skaffa hund och då får vi också ta konsekvenserna när det inte gick som vi önskade. Vi har så himla länge längtat efter en hund men tänkt på katterna i första hand. Men det har också känts som om vi inte vill vänta tio år till, tills Homer dör en naturlig död utan vi ville pröva först. Det kunde ju ha gått bra.
Hjördis är ju så himla nyfiken på Bosse, hon har t.o.m legat på min ena sida och haft Bosse på den andra två nätter i rad (jo, Bosse får ligga i sängen ;)) och hon har gått fram och nosat på honom. Henne oroar vi oss inte för, förutom om Homer hinner påverka henne negativt, det är ju han som är chef. Hjördis har inte fräst eller morrat mot Bosse, Homer kommer nog aldrig att sluta morra.
Häromdagen sprang Bosse upp till katterna som han brukade och helt plötsligt hörde vi honom yla nåt hemskt och han kom rusande nerför trappen. Så fort han fick en godbit så viftade svansen igen och allt var glömt, vi gick ju upp för att se hur det stod till däruppe där kalabaliken skedde och då sprang han glatt med upp, helt utan rädsla. Så Bosse klarar nog tjuriga katter, han lär sig ju. Han är ju så smart ;)
Han blev inte heller riven utan han blev nog bara skrämd, kanske att han trängde in en katt eller själv blev trängd men rädd blev han.
Vi vet ju inte exakt vilken katt som sa ifrån och det spelar egentligen ingen roll. Katterna har rätt att säga ifrån men det är Homers reaktion som skrämmer mig. Det känns så fel att han ska gå omkring och vara rädd och på sin vakt, han måste gömma sig och kan inte leva som han gjorde. Han kommer inte ner längre utan han har spenderat flera veckor på övervåningen, i trygghet och i tråkighet. Inga fönster att se ut genom eller sina vanliga ställen att ligga på. Hade han varit en normal katt hade jag inte brytt mig, dom ordnar upp det sinsemellan, hunden och katten men han är inte normal. Och har aldrig varit.
Nu sitter jag och gråter för det känns så jävla sorgligt allt. Homer som mår dåligt och det känns som om vi förväntar oss mer av honom än vad han är kapabel till, och att vi nu utser oss till bödlar och avlivar honom för att han inte duger.
Jag känner mig så jävla hemsk.
Jag försöker tänka på att vi har gett honom tio fina kattår, han har levt ett gott liv, så gott han har kunnat med sin bakgrund och det hade kunnat gå så att han fick åtta veckor att leva för hans första föräldrar gillade honom inte. Och varför inte kastrera sin honkatt och slippa besväret? Jäkla idioter.
Samtidigt som jag är så jäkla glad över Bosse. Han är så fin och duktig och allt vi kunnat önska oss. Vi har t.o.m börjat prata om en hund till i framtiden. Bosse är så glad och kärleksfull, blir så himla lycklig när man kommer ut från toaletten och han uppträder precis som om man kommit tillbaka från en långresa. Precis som hundar är och som jag längtat efter.
En sak till som jag tänker på är att om Homer hade varit utekatt här hemma också så hade han varit borta nu. Han hade aldrig kommit tillbaka till det här och det gör mig så himla sorgsen. Självklart kan jag inte veta hur han skulle reagera om han varit utekatt men det känns så. Jag känner så i mitt hjärta.
Det känns så himla pissigt just nu. Jag hade hoppats att Hjördis skulle ha påverkat Homer till att lugna ner sig men det var för mycket begärt.
Nu ska jag gå och vila med honom, dörren är stängd så jag är själv med katterna och jag känner att jag vill gulla med honom trots att det gör så ont att göra det när jag vet vad jag funderar på. Om han bara visste...då skulle han bli ännu mer ledsen än vad han är just nu. Nu sitter han bredvid mig och väntar på att vi ska gå och lägga oss så han får smaka go´, han både stirrar och pratar dvs säger till att nu är det dags. Han kan klockan. Innan hunden så kom han ner vid tvåtiden på em och började följa mig i hasorna, och sen vid halv elva på kvällen, då började han förvänta sig att vi skulle gå upp och lägga oss, och följdaktligen få smaka go´..
Min ögonsten...
Homer den förskräckligt rädde...
fredag 30 november 2012
Mitt liv som hund......................ägare!
Tja, Bosse har ju införlivat lite nya rutiner i vårt hem. Han ska ut och kacka fem gånger om dagen, sen ut och pinka 35. Varav 80% av gångerna händer ingenting eftersom det bara finns bus i hunden just då.
Han är tuffare nu. Tyvärr. Lite lagom harig vore fint. Nu börjar han känna sig hemtam så nu kan han tänka sig mer hyfs och lite mer selektiv dövhet.
Typisk valp som sagt.
Katterna är fortsatt skeptiska även om Hjördis är våldsamt nyfiken. Vi har haft stängt för trappen så att katterna får vänja sig lite pö om pö. Bosse är ju helt oförstående till att dom är så avståndstagande och han tycker att dom kan väl busa istället. Det vill dom inte. Idag har vi varit uppe och hälsat på katterna två gånger, Homer morrade och fräste. Det tyckte Bosse var imponerande. En liten stund, sen tyckte han att katterna skulle gaska upp sig och socialisera sig lite. Bosse är mycket för svåra och imponerande ord. Synd att katterna inte pratar hundspråk.
Det ger sig säkert med tiden.
Han är nu tre månader och vi ser fram emot mer kontroll av kroppsfunktionerna, före de tre månaderna har dom visst ingen chans att kontrollera sig men nu när han har fyllt tre så väntar vi spänt på rumsrenheten.
Mer rumsrenhet är på gång då det drar ihop sig till advent. Däremot är hushållssysslor kraftigt påverkade av en hundvalp a la skugga. Jag snubblar över honom hela tiden. Har därför bestämt att det blir lightstädning och enbart pyntning inför denna helg. Sånt kan jag bestämma själv eftersom jag är vuxen. Joruseruatt.
Bosse håller med. Varför städa när allt blir skitigt så fort, tycker Bosse. Kom igen, lek med mig istället. Eller gosa i soffan, det gillar Bosse. Och jag med. Jag har själv utvecklat en selektiv förträngning som bortser från det lilla detaljen att Bosse troligtvis kommer att växa ur knähundsrollen.
Han är tuffare nu. Tyvärr. Lite lagom harig vore fint. Nu börjar han känna sig hemtam så nu kan han tänka sig mer hyfs och lite mer selektiv dövhet.
Typisk valp som sagt.
Katterna är fortsatt skeptiska även om Hjördis är våldsamt nyfiken. Vi har haft stängt för trappen så att katterna får vänja sig lite pö om pö. Bosse är ju helt oförstående till att dom är så avståndstagande och han tycker att dom kan väl busa istället. Det vill dom inte. Idag har vi varit uppe och hälsat på katterna två gånger, Homer morrade och fräste. Det tyckte Bosse var imponerande. En liten stund, sen tyckte han att katterna skulle gaska upp sig och socialisera sig lite. Bosse är mycket för svåra och imponerande ord. Synd att katterna inte pratar hundspråk.
Det ger sig säkert med tiden.
Han är nu tre månader och vi ser fram emot mer kontroll av kroppsfunktionerna, före de tre månaderna har dom visst ingen chans att kontrollera sig men nu när han har fyllt tre så väntar vi spänt på rumsrenheten.
Mer rumsrenhet är på gång då det drar ihop sig till advent. Däremot är hushållssysslor kraftigt påverkade av en hundvalp a la skugga. Jag snubblar över honom hela tiden. Har därför bestämt att det blir lightstädning och enbart pyntning inför denna helg. Sånt kan jag bestämma själv eftersom jag är vuxen. Joruseruatt.
Bosse håller med. Varför städa när allt blir skitigt så fort, tycker Bosse. Kom igen, lek med mig istället. Eller gosa i soffan, det gillar Bosse. Och jag med. Jag har själv utvecklat en selektiv förträngning som bortser från det lilla detaljen att Bosse troligtvis kommer att växa ur knähundsrollen.
Lite halvsuddig fortfarande. Han är sällan riktigt still.
Här är Bosse tlött. Jättetlött.
Och lite småsuddig, men det beror på den som var bakom kameran..
tisdag 27 november 2012
Bosse
Nu skriver jag igen. Otroligt, två inlägg samma månad, rekord.
Vi har ju skaffat hund. En voffsing. En voffsing som heter Bosse och är en Golden Retriver.
Ni som inte vet hur en golden ser ut får här se två exempel.
Vi har ju skaffat hund. En voffsing. En voffsing som heter Bosse och är en Golden Retriver.
Ni som inte vet hur en golden ser ut får här se två exempel.
Bosse 11 veckor.
Nu kanske ni tycker att han ser suddig ut, eller så tycker ni kanske att ni börjat se sämre och ni kanske har rätt på bägge. Åtminstone har ni rätt på första. Det är svårt att ta fina bilder på Bosse. Han är liksom mer ett sudd än en valp. Åtminstone ibland, särskilt de gånger kameran åker fram.
Men så himla söt han är. En riktig goding. Vi har varit och införskaffat boll, repleksaker, bädd, mer leksaker, hundgodis, koppel och så någon leksak.
Inte så att han är bortskämd utan han är bara älskad. Gosesnuttisen.
Han gillar att ligga i famnen, Bosse. Än så länge går det bra men kanske inte när han är fullvuxen. 35 kg är ju lite tungt kanske, vi får se längre fram :)
tisdag 13 november 2012
Nu blev ni allt paffa va, här är min rubrik högt upp i de blogglistor jag fortfarande finns med i!
Jaa, jag lever. Om än knappt. Det känns som om jag är en stor zombie som traskar omkring och inte vare sig gör nåt vettigt eller ens vill det.
Igår betalade jag ut lite löner. Det var rasande skojigt. Nu har pressen släppt lite så att jag kan fokusera på annat. Typ... tja... äsch...fan vet liksom. Orka..
Jag orkar inte fokusera värst mycket. Fisket tog nästan all ork från mig, det blev kvar yttepyttelite ork så pass att jag existerar. Men herreminje vilken förändring som är på gång. Ja ni kan inte ana. Det är så stora saker i faggorna att det är inte klokt.
Undrar just vad det är?
Nej, jag bara vimsar, inga stora förändringar på gång så vitt jag vet. Inte annat än att orken ska komma tillbaka, jag ska börja om med promenaderna, särskilt nu när jag lagt ner 3.440 kr på fossingarna. Inlägg i skorna. Tänk en massa år med 42 extra kilon och foten höll, men nu när jag orkar gå lite då jäklar rasar foten och en helsikes smärta uppstår. Nu har jag inlägg och nya skor som ska staga upp eländet. Så jäklar vad det ska promeneras.
Fast inte idag.
Idag håller jag på med ett projekt som kallas Klädskåpsrensning. Det räcker med motion tycker jag, jag vill ju inte bli nån friskus, någon överladdad träningsnarkoman som måste jaga svettdroppar hela tiden. Nix, inte jag inte. Och tänk så himla jobbigt för er att läsa mina uppdateringar ang. fantastiska bedrifter hela tiden, och ni lär få känna er nedstämda för att ni inte är på samma nivå.
Typ.
Joruseruatt..
Jag håller mig till klädskåp och hasande promenader. Förresten så fick jag sån träningsvärk i armen häromdagen då jag bar en väska från bilen till bron så jag känner att jag måste ta det lugnt.
Ni då? Finns ni kvar därute? Hallå...allå...allå...å..å.. (det ekade tomt faktiskt)
Jag ska ägna en stund åt att försöka komma ikapp allt ni gjort, eller inte allt kanske men det sista ni gjort, annars kan ni med fördel skriva en kommentar a la novell nedan om vad ni pysslat med. En liten uppdatering alltså. Ni behöver inte lägga ner hela er själ i det, eller skriva i timmar, en kvart räcker gott och väl. Det är väl vad jag orkar läsa kanske. Ta bara i punktform så lovar jag låta ooh och aah på dom rätta ställena..
Seså, fatta mod och skriv.
Annars får jag väl traska omkring och uppdatera mig själv och det är ingen liten uppgift kan jag lova er. Det är ju typ ett år sen jag skrev och läste sist.
Förresten fiser jag idag så det står härliga till. Har ätit fil. Det var jättegott. Är dock inte så säker på att det är värt det nu så här då jag måste sitta mitt i lukten och känna svedan i magen.
Fast gott var det.
Igår betalade jag ut lite löner. Det var rasande skojigt. Nu har pressen släppt lite så att jag kan fokusera på annat. Typ... tja... äsch...fan vet liksom. Orka..
Jag orkar inte fokusera värst mycket. Fisket tog nästan all ork från mig, det blev kvar yttepyttelite ork så pass att jag existerar. Men herreminje vilken förändring som är på gång. Ja ni kan inte ana. Det är så stora saker i faggorna att det är inte klokt.
Undrar just vad det är?
Nej, jag bara vimsar, inga stora förändringar på gång så vitt jag vet. Inte annat än att orken ska komma tillbaka, jag ska börja om med promenaderna, särskilt nu när jag lagt ner 3.440 kr på fossingarna. Inlägg i skorna. Tänk en massa år med 42 extra kilon och foten höll, men nu när jag orkar gå lite då jäklar rasar foten och en helsikes smärta uppstår. Nu har jag inlägg och nya skor som ska staga upp eländet. Så jäklar vad det ska promeneras.
Fast inte idag.
Idag håller jag på med ett projekt som kallas Klädskåpsrensning. Det räcker med motion tycker jag, jag vill ju inte bli nån friskus, någon överladdad träningsnarkoman som måste jaga svettdroppar hela tiden. Nix, inte jag inte. Och tänk så himla jobbigt för er att läsa mina uppdateringar ang. fantastiska bedrifter hela tiden, och ni lär få känna er nedstämda för att ni inte är på samma nivå.
Typ.
Joruseruatt..
Jag håller mig till klädskåp och hasande promenader. Förresten så fick jag sån träningsvärk i armen häromdagen då jag bar en väska från bilen till bron så jag känner att jag måste ta det lugnt.
Ni då? Finns ni kvar därute? Hallå...allå...allå...å..å.. (det ekade tomt faktiskt)
Jag ska ägna en stund åt att försöka komma ikapp allt ni gjort, eller inte allt kanske men det sista ni gjort, annars kan ni med fördel skriva en kommentar a la novell nedan om vad ni pysslat med. En liten uppdatering alltså. Ni behöver inte lägga ner hela er själ i det, eller skriva i timmar, en kvart räcker gott och väl. Det är väl vad jag orkar läsa kanske. Ta bara i punktform så lovar jag låta ooh och aah på dom rätta ställena..
Seså, fatta mod och skriv.
Annars får jag väl traska omkring och uppdatera mig själv och det är ingen liten uppgift kan jag lova er. Det är ju typ ett år sen jag skrev och läste sist.
Förresten fiser jag idag så det står härliga till. Har ätit fil. Det var jättegott. Är dock inte så säker på att det är värt det nu så här då jag måste sitta mitt i lukten och känna svedan i magen.
Fast gott var det.
onsdag 29 augusti 2012
Uppdatering livssituation
Herregud så långsamt det går härute gällande internetuppkoppling. Det är nästan att man väntar sig uppringtmodemljudet. Blogga och besöka bloggar är nästan uteslutet. Ringa likaså. Samtalen bryts ungefär sex gånger per samtal.
Tja, här i mitt liv händer det grejer! Spännande och pirrande tillika lite ängsligt och oroligt.
Vi har ute vårt hus till försäljning, idag kom det ut på Hemnet, nu återstår väntan på ev intresse av köpare. Vi snackar Kalix här, kan ta lång tid även om mäklaren inte trodde det.
Var ska vi då flytta? Vi planerar en flytt till Sundsvallstrakten, där vi kan ha ett mer mångsidigt och längre fiske. Häruppe är det ju is 6-7 månader per år och så länge man inte kommer in i löjfisket så har man inte stora möjligheter att livnära sig på ett fiske.
Vi har hoppats att få komma in i löjtrålningsfisket men det ser mörkt ut. 35 tillstånd finns i nuläget och 47 sökande, varav vissa har sökt i 15 år. Av dessa som idag innehar tillstånd är flertalet ålderspensionärer och ingen av dom funderar på att sluta. Man kan tycka att dessa specialtillstånd ska ges till som som inte har ålderspension men så är det inte. Sen är det många av dessa fiskare som vill dra ner på antalet tillstånd, till 30. Girigheten finner inga gränser.
Frågan är hur länge man ska kämpa på och vänta. Vi blir inte yngre.
Därför funderar vi på Sundsvallstrakten. Där fiskar Maken ett par månader på våren och där kan han utöka sitt fiske, det är inte så lukrativt som ett löjfiske (och vad är det?, inget fiske i norden är så lukrativt) men målet är ju att kunna leva på fisket och det kan man göra därnere. Det tar väl ett tag att arbeta upp en kundkrets men det går.
Alltså spännande saker på gång. Däremot har vi ju inget klart, vi måste ju sälja vårt hus innan vi kan spekulera på ett nytt. Priserna är ju lite högre därnere och tyvärr har vi inte så gott om pengar som man skulle önska. Vi vill ju bo nära havet/vatten och det är ju många som vill. Ett alternativ är ju att köpa en tomt och bygga själv, turligt nog kan ju Maken göra det så det är en möjlighet. Vi får som sagt se.
Lite läskigt är det ju att gå från något bekant till något helt nytt, men jag tror på detta och även om det inte går spikrakt så går det nog vår väg med tiden.
Jag är helt för en nystart.
Vi bor fortfarande ute i stugan så efter fisket blir det till att börja röja och kasta saker. Det ser jag fram emot. Jag vill ta med mig så lite som möjligt. Nystart alltså.
Vi fick ju vår ena båt (av tre) såld förra veckan, kändes jättekul och spännande att få sätta den andra båten i drift. En båt Maken jobbat på att fixa till halva sommaren så nu är den i nyskick, en vanlig liten öppen båt men som passar oss och vårt behov bättre. Vad händer då tror ni? Jo, vi hade kanske en kvart kvar att köra båten då vi körde på en jävla sten och körde sönder propelleraxeln och propellern. Det tar flera veckor att laga så den båtaffären gick i stöpet, det positiva är ju att vi får mer för båten när vi säljer den till våren istället.
Nu har vi lånat en båt från en stuggranne och vi inser så bortskämda vi är. Denna båt går som en kratta i jämförelse med vår, denna 30-hästare drar minst dubbelt så mycket bränsle som vår 80-hästare gör. Det kostar våldsamt mycket att köra på med denna men vi är ju tacksamma att vi slapp flytta hem tre veckor i förtid. Hade inte känts bra.
Stugan ska vi behålla ett par år, vill ha kvar den ifall det inte känns bra där vi hamnar, stugan är viktigare än huset. När och om vi sen säljer den så gör vi det med känslan att det är det rätta...
Ni ser att det är mycket på gång för mig just nu. Och så fisket på det, känns väl inte så himla kul med fisket i år men det brukar det ju inte göra. Det är så krävande. Och nu är jag dessutom rädd att hamna på sjukhus. Fick i sommar min andra blodförgiftning (urosepsis) och hamnade på sjukhus med hög feber. Igen. Och den tredje lär komma enligt läkarna även om jag nu ska utredas. Jag har förkalkningar/njursten som tydligen kan samla bakterier i sig, nu sist fick jag ingen förvarning i form av vanlig UVI utan det gick direkt vidare. På en timme gick jag från "frisk" till 40,4 i feber och jätterisig. Det var jätteläskigt.
Hur har ni själva haft det? jag kommer inte att kunna gå ut och läsa era bloggar själv förrän jag kommer hem och kan åtnjuta Bredband igen, nu går allt så långsamt och jag loggas ut hela tiden eller det låser sig. Teknik är fantastisk och ibland alldeles ofantastisk.
Vill bara avsluta med en sommarbild på Åkerbär. Jag har plockat drygt tre liter och gjort åkerbärslikör samt rensat lite som ska användas till sylt på julens ris a la malta.
Tja, här i mitt liv händer det grejer! Spännande och pirrande tillika lite ängsligt och oroligt.
Vi har ute vårt hus till försäljning, idag kom det ut på Hemnet, nu återstår väntan på ev intresse av köpare. Vi snackar Kalix här, kan ta lång tid även om mäklaren inte trodde det.
Var ska vi då flytta? Vi planerar en flytt till Sundsvallstrakten, där vi kan ha ett mer mångsidigt och längre fiske. Häruppe är det ju is 6-7 månader per år och så länge man inte kommer in i löjfisket så har man inte stora möjligheter att livnära sig på ett fiske.
Vi har hoppats att få komma in i löjtrålningsfisket men det ser mörkt ut. 35 tillstånd finns i nuläget och 47 sökande, varav vissa har sökt i 15 år. Av dessa som idag innehar tillstånd är flertalet ålderspensionärer och ingen av dom funderar på att sluta. Man kan tycka att dessa specialtillstånd ska ges till som som inte har ålderspension men så är det inte. Sen är det många av dessa fiskare som vill dra ner på antalet tillstånd, till 30. Girigheten finner inga gränser.
Frågan är hur länge man ska kämpa på och vänta. Vi blir inte yngre.
Därför funderar vi på Sundsvallstrakten. Där fiskar Maken ett par månader på våren och där kan han utöka sitt fiske, det är inte så lukrativt som ett löjfiske (och vad är det?, inget fiske i norden är så lukrativt) men målet är ju att kunna leva på fisket och det kan man göra därnere. Det tar väl ett tag att arbeta upp en kundkrets men det går.
Alltså spännande saker på gång. Däremot har vi ju inget klart, vi måste ju sälja vårt hus innan vi kan spekulera på ett nytt. Priserna är ju lite högre därnere och tyvärr har vi inte så gott om pengar som man skulle önska. Vi vill ju bo nära havet/vatten och det är ju många som vill. Ett alternativ är ju att köpa en tomt och bygga själv, turligt nog kan ju Maken göra det så det är en möjlighet. Vi får som sagt se.
Lite läskigt är det ju att gå från något bekant till något helt nytt, men jag tror på detta och även om det inte går spikrakt så går det nog vår väg med tiden.
Jag är helt för en nystart.
Vi bor fortfarande ute i stugan så efter fisket blir det till att börja röja och kasta saker. Det ser jag fram emot. Jag vill ta med mig så lite som möjligt. Nystart alltså.
Vi fick ju vår ena båt (av tre) såld förra veckan, kändes jättekul och spännande att få sätta den andra båten i drift. En båt Maken jobbat på att fixa till halva sommaren så nu är den i nyskick, en vanlig liten öppen båt men som passar oss och vårt behov bättre. Vad händer då tror ni? Jo, vi hade kanske en kvart kvar att köra båten då vi körde på en jävla sten och körde sönder propelleraxeln och propellern. Det tar flera veckor att laga så den båtaffären gick i stöpet, det positiva är ju att vi får mer för båten när vi säljer den till våren istället.
Nu har vi lånat en båt från en stuggranne och vi inser så bortskämda vi är. Denna båt går som en kratta i jämförelse med vår, denna 30-hästare drar minst dubbelt så mycket bränsle som vår 80-hästare gör. Det kostar våldsamt mycket att köra på med denna men vi är ju tacksamma att vi slapp flytta hem tre veckor i förtid. Hade inte känts bra.
Stugan ska vi behålla ett par år, vill ha kvar den ifall det inte känns bra där vi hamnar, stugan är viktigare än huset. När och om vi sen säljer den så gör vi det med känslan att det är det rätta...
Ni ser att det är mycket på gång för mig just nu. Och så fisket på det, känns väl inte så himla kul med fisket i år men det brukar det ju inte göra. Det är så krävande. Och nu är jag dessutom rädd att hamna på sjukhus. Fick i sommar min andra blodförgiftning (urosepsis) och hamnade på sjukhus med hög feber. Igen. Och den tredje lär komma enligt läkarna även om jag nu ska utredas. Jag har förkalkningar/njursten som tydligen kan samla bakterier i sig, nu sist fick jag ingen förvarning i form av vanlig UVI utan det gick direkt vidare. På en timme gick jag från "frisk" till 40,4 i feber och jätterisig. Det var jätteläskigt.
Hur har ni själva haft det? jag kommer inte att kunna gå ut och läsa era bloggar själv förrän jag kommer hem och kan åtnjuta Bredband igen, nu går allt så långsamt och jag loggas ut hela tiden eller det låser sig. Teknik är fantastisk och ibland alldeles ofantastisk.
Vill bara avsluta med en sommarbild på Åkerbär. Jag har plockat drygt tre liter och gjort åkerbärslikör samt rensat lite som ska användas till sylt på julens ris a la malta.
Vackert och gott!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)